Bäver i Djupviken på Björnholmen

Den 23 maj tog jag en promenad från Ladugårdsviken på västra Björnholmen mot Sofieberg på öst­ra ön. Vid Djupviken hindrades min framfart av en fälld asp, som låg tvärs över den gamla trak­tor­stigen. Först trodde jag att det var ett vindfälle, men sedan såg jag att det måste vara en bäver som gnagt av stammen nästan helt; stubbe och stam hängde fortfarande ihop med bara en tunn strim­ma ved. Carl Fries skriver i ”Svenska Djur” (1950):

”Snitt­ytan genom stammen har en säregen, konisk form, varje stubbe och stamända ser ut som en formerad blyertspenna i jätteförstoring. Men snitt­en gå inte på längden utan vinkelrätt mot längd­riktningen.” Han fort­sätter med en beskrivning hur bäver gnager: Med framtassarna om trädet och huvudet åt sidan sätter bävern överkäkens framtänder i trädet och gnager sedan med under­käk­ens två stora tänder på tvären mot trädets fib­rer.

Just så var det och jag begrep ingenting.

I min världsbild (jag är ur­sprung­ligen från Närke) skulle bävern bo vid rinnande söt­vatten och där bygga dammar och sin bäverhydda. Den skulle inte vara ute i saltsjön och fälla träd på öar där inga åar rinner.

Men man får tänka om.

Först pratade jag med Jan Karlsson, ansvarig för Musköbladet, som visste att berätta att bäver min­sann synts simmande i salt­sjön på olika ställen – han trodde eventuellt att det var ungdjur som blivit bortstötta från Muskö-kolonierna (jo, det finns bäver på Muskö!) och som kommit lite fel. Alls ing­en dum tanke, har det visat sig, men min bäverbild blev nu ännu skevare. För att få veta mer, ringde jag Naturhistoriska Riksmuseet och fick tala med en forskare där, fil dr Lars-Åke Janzon.

Han berättade, att bävrar inte alls behöver rinnande vatten och att de kan klara sig bra i Östersjön. Bävern håller på att återta sina gamla habitat, efter att tidigare blivit jagade till utrotning – den sista svenska bävern sköts 1871 och fridlystes 1873 (då fanns antagligen ingen bäver kvar i Sverige). De bävrar vi har idag kommer från Norge och blev inplanterade 1929 – 1939. År 2000 hade vi 100000 djur i Sverige, det börjar nu bli trångt på en del ställen och bävrarna söker sig nygamla boplatser även här i skärgården. Bävern var också utrotad i Finland, men inplanterades 1935-1937. Man hade då inte klart för sig att det var någon större skillnad mellan den amerikanska bävern (Castor cana­den­sis) och europeiska (Castor fiber), så man satte med finsk sisu in båda arterna (det finns bara dessa två arter totalt, intressant är att den amerikanska arten är lite mindre i storlek; det brukar an­nars vara det om­vän­da). Detta har gjort att Finland nu har en stor population amerikansk bäver – det är verkligen två olika arter och de är inte så intresserade att bilda hyb­rider. Jag har ”lånat” en karta från Wikipedia som visar bäverns europeiska utbred­ning:

Ortsnamn på Bjur- eller Bjuv- kan ge antydan om att det har funnits bäver tidigare på platsen – ”bjur” stod en gång för ”brun”, ”den brune”. Ibland kan även namn på Djur- ha bäver­an­knytning, klå­fing­riga och beskäftiga kartografer på 1800-talet ”korrigerade” ibland lokalbefolkningens namn på orter. Kände inte kartografen från Stockholm eller Uppsala igen ett uttryck, skapade han gärna om detta till något för honom begripligt. Så kunde t.ex. ”Bjur” bli ”Djur” i en sådan hyper­korrek­tion.

Det är lite oklart om bävern egentligen tål att ständigt leva i saltvatten – den måste åtminstone ha tillgång till sötvat­ten för att dricka och tvätta sin päls, så jag tror inte den kommer att etablera sig permanent hos oss på Björnholmen. Det påstås dock i skrifter att den lever efter norska och svenska västkusten, om den där bara besöker havet då och då mellan ett mer normalt sötvattensliv framgår inte.

Det tro­li­ga är att den bäver som besökte oss på Björnholmen var två år gammal och just utflyttad från föräldra­vistet på Muskö. Ungbäverns föräldrar, som av litteraturen att döma är urbilden för en fast och trogen relation, har under senaste året haft god hjälp med matinsamling och annat, men nu måste han eller hon lämna plats för yngre syskon. Det är dags att hitta en partner och själv sätta bo. Björnholmsvisiten var dock säkert fransysk, jag tror inte vi får någon bäverkoloni i Djupviken...

Björnholmen i maj 2010

Torkel Danielsson

I augusti 2011 fick vi besök av bäver i Ladugårdsviken, Björnholmen. Den låg i vattnet fem meter ifrån mig, där jag stog på bryggan - båda var vi nog lika undrande. Ingen kamera hade jag heller, men som tur var så var jag inte ensam att se bävern.