|
|
|
Under äldre tid sammanfaller Björnholmens historia med Häringes. Denna är i sig intressant, och har berörts från skilda utgångspunkter i flera böcker, exempelvis Gustaf Westerin: ”Västerhaninge och Muskö socknar” och J. A. Almqvist: ”Frälsegodsen i Sverige”, m fl. författare. Här skall endast göras en sammanfattning.
Den äldsta kända uppgiften där Muskö omtalas härrör från 1278, då katolska kyrkans biskopsstol i Strängnäs, representerad av biskop Anund, fick del av Muskö vid Häringe med underlydande gårdar i donation av kungen. Hur stor, eller vilken del, omtalas dock inte. Centralmakten i landet, representerad av Magnus Ladulås, hade då nått en sådan fasthet och styrka, att en sådan transaktion kunde genomföras och även åtlydas. Tidigare, under 1100-talet och bakåt i tiden, var det troligen så, att den ägde marken som med vapen kunde värja rätten.
Häringe förblev under biskopsstolen fram till 1495, då biskop Kort Rogge gjorde ett ägobyte med Sten Sture d ä. Häringe lämnades i utbyte mot gårdar på Selaön i Mälaren, dessa låg ju närmare Strängnäs och det ekonomiska utbytet av dem kan förmodas ha varit likvärdigt.
Sten Sture var barnlös, och då han dog 1503, tillföll Häringe änkan Ingeborg Åkersdotter. Hon tillhörde släkten Tott, och hade 6 syskon och 10 syskonbarn. Vid hennes död 1507 övertogs arvsanspråken av de kvarlevande av dessa släktingar. Häringe förblev i släkten Totts ägo till 1533, då Gustaf Vasa gjorde anspråk på egendomen som arv, hans farmor var nämligen syster till Sten Sture. Arvs- och ägoanspråken var inte helt invändningsfria, men konungen genomdrev ändå sin vilja, och i jordeboken upptog han sedan Häringe under ”arv och eget” dvs. som sin privategendom.
Gustaf Vasa dog 1560, men arvsskiftet ägde rum först 1572, varvid Häringe kom på den lott som tillföll sonen hertig Magnus. Denne var emellertid svagsint och förvaltningen av hans arvslott delades mellan bröderna Johan och Karl, varvid Häringe tillföll den blivande Johan III. Efter dennes död år 1592 innehades godset av hertig Johan av Östergötland, Johan III:s son i andra giftet.
Hertig Johan var gift med sin kusin, Karl IX:s dotter Maria Elisabeth, och vid hertigens död 1618 övergick Häringe till Maria Elisabeths broder hertig Karl Filip. Denne dog 1622 och arvet gick då till den kvarlevande brodern Gustaf II Adolf. Han var den siste av kungahuset som var ägare till Häringe och därmed även till Björnholmen.
Under åren 1625-1628 genomfördes ett ägobyte mellan Gustaf II Adolf och riksrådet sedermera fältmarskalken Gustaf Horn. I vederlag mot gods i Västmanland erhöll Gustaf Horn Häringe och Hammersta. I samband med detta byte överfördes Häringe i jordaboken till frälse. Härigenom kom Björnholmen att betecknas som frälsehemman, även sedan det sedermera avsöndrats från Häringe.
Gustaf
Horn (1592-1657)
Johan, hertig av Östergötland (1589-1618)
Beträffande ägare
till Häringe citeras i fortsättningen för tiden fram
till år 1760 ett utdrag ur en uppsats publicerad 1952 i Haninge
Hembygdsgilles medlemsblad där texten lyder:
”Gustaf
Horn gav Häringe och Hammersta i morgongåva till sin
första gemål Christina Oxenstierna, som avled
6/8 1631. Häringe och Hammersta bör då i arv ha
tillfallit hennes enda efterlevande barn, Agneta Horn, men
synes ha disponerats av fadern, som ansenligt tillökade
Häringe genom köp av en del hemman och gårdar.
Underlydande voro vid 1600-talets mitt 5 mantal rå och rör
samt 12 7/8 mantal bondehemman. Ny säteribyggnad av sten, det
ännu kvarstående slottet, uppfördes
1654-1655.
Vid Gustaf Horns död 10/5 1657 tillträdde dottern Agneta Horn Häringe och Hammersta, vilken senare gård brukades såsom ladugård under Häringe. Agneta, som 1648 ingått gifte med översten Lars Jespersson Cruus, som 1651 blev friherre Cruus av Gudhem, var sedan 20/4 1656 änka efter denne. Själv avled hon i Stockholm 18/3 1672 och ligger begraven i Björklinge kyrka i Uppland.
Vid reduktionen indrogs Häringe från Agneta Horns arvingar 11/4 1681, emedan den påstods ha varit kungsgård. Arvingarna gjorde gällande, att de gustavianska arvegodsen, åtminstone i den mån de härrörde från Sten Sture d.ä. icke borde anses såsom annat än privatgods i konungens enskilda ägo och att i detta fall bytet med Fiholm bort tillförsäkra Häringe med Hammersta karaktär av köpgods. Ehuru denna synpunkt otvivelaktigt var den riktiga, blev den icke godtagen, men byte beviljades. För att kunna åstadkomma tillräckligt vederlag nödgades både sonen, Gustaf Cruus, och mågarna, Fabian Wrede och Claes Fleming, tillsläppa egna arvegods, varigenom Häringe och Hammersta kom att tillhöra dem alla tre gemensamt. Sedan Gustaf Cruus avlidit barnlös 2/5 1692 övertogs dock godset av greve Wrede ensam. Denne innehade godset till sin död 6/2 1712. Hans änka, Brita Cruus av Gudhem, dog på Häringe 25/1 1716, men blev begravd i Björklinge kyrka jämte mannen, som avled i Stockholm. Häringegodset tillföll makarnas dotter Agneta Wrede, sedan 21/9 1696 änka efter överstelöjtnanten greve Axel Lillie.
.
Fabian Vrede (1641-1712)
Efter grevinnan Lillies död 23/7 1730 övergick Häringegodset i arv till hennes enda barn, dottern Hedvig Catharina Lillie, född 20/9 1695 och sedan 1709 gift med greve Magnus Julius De la Gardie, född 1668, död 28/4 1741. Efter mannens död bosatte sig grevinnan De la Gardie i Paris, där hon övergick till katolicismen och avled 13/10 1745. Häringe med Hammersta övergick då i arv till sonen Carl Julius De la Gardie, född 1728, död 1786 såsom överkammarherre. Han var en dålig hushållare och kom på obestånd samt nödgades frånsälja en del underlydande hemman och gårdar. Ryktet påstod, att han förlorade sin förmögenhet på hasardspel. Slutligen pantsatte han både själva Häringe och Hammersta i Rikets ständers bank för ett lån som han ej kunde lösa”.
Klas Fleming (1649-1685)
Innan De la Gardies dåliga affärer börjat på allvar frånsåldes Björnholmen år 1760, och därefter har ön sin egen historia.
|
|
|