Ägarna under Häringetiden

1100-1200-talet

Under äldre tid sammanfaller Björnholmens historia med Häringes. Denna är i sig intres­sant, och har be­rörts från skilda utgångspunkter i flera böcker, exempelvis Gustaf Westerin: ”Väs­ter­haninge och Muskö socknar” och J. A. Almqvist: ”Frälsegodsen i Sverige”, m fl. för­fattare. Här skall endast göras en samman­fattning.

Den äldsta kända uppgiften där Muskö omtalas härrör från 1278, då katolska kyrkans bis­kops­stol i Sträng­näs, representerad av biskop Anund, fick del av Muskö vid Häringe med un­der­lyd­ande gårdar i donation av kungen. Hur stor, eller vilken del, omtalas dock inte. Cen­tral­makten i landet, rep­resen­ter­ad av Magnus Ladulås, hade då nått en sådan fasthet och styr­ka, att en sådan transaktion kunde ge­nom­föras och även åtlydas. Tidigare, under 1100-talet och bak­åt i tiden, var det troligen så, att den ägde marken som med vapen kunde värja rätten.

1400-1500-talet

Häringe förblev under biskopsstolen fram till 1495, då biskop Kort Rogge gjorde ett ägo­byte med Sten Sture d ä. Häringe lämnades i utbyte mot gårdar på Selaön i Mälaren, dessa låg ju när­mare Sträng­näs och det ekonomiska utbytet av dem kan förmodas ha varit lik­värd­igt.

Sten Sture var barnlös, och då han dog 1503, tillföll Häringe änkan Ingeborg Åkersdotter. Hon till­hörde släkten Tott, och hade 6 syskon och 10 syskonbarn. Vid hennes död 1507 över­togs arvs­an­språk­en av de kvarlevande av dessa släktingar. Häringe förblev i släkten Totts ägo till 1533, då Gus­taf Vasa gjorde an­språk på egendomen som arv, hans farmor var nämligen syster till Sten Sture. Arvs- och ägo­an­språken var inte helt invändningsfria, men konungen genomdrev ändå sin vilja, och i jordeboken upp­tog han sedan Häringe under ”arv och eget” dvs. som sin privategendom.

Gustaf Vasa dog 1560, men arvsskiftet ägde rum först 1572, varvid Häringe kom på den lott som till­föll sonen hertig Magnus. Denne var emellertid svagsint och förvaltningen av hans arvs­lott del­a­d­es mellan bröderna Johan och Karl, varvid Häringe tillföll den blivande Johan III. Efter dennes död år 1592 inne­hades godset av hertig Johan av Östergötland, Johan III:s son i andra giftet.

1600-1700-talet

Hertig Johan var gift med sin kusin, Karl IX:s dotter Maria Elisabeth, och vid hertigens död 1618 över­gick Häringe till Maria Elisabeths broder hertig Karl Filip. Denne dog 1622 och arvet gick då till den kvar­lev­ande brodern Gustaf II Adolf. Han var den siste av kunga­hus­et som var ägare till Hä­ringe och därmed även till Björnholmen.

Under åren 1625-1628 genomfördes ett ägobyte mellan Gustaf II Adolf och riksrådet seder­me­ra fält­marskalken Gustaf Horn. I vederlag mot gods i Västmanland erhöll Gustaf Horn Här­inge och Ham­mer­sta. I samband med detta byte överfördes Häringe i jordaboken till fräl­se. Härigenom kom Björn­holmen att betecknas som frälsehemman, även sedan det sedermera av­söndrats från Häringe.

Gustaf Horn (1592-1657)

Johan, hertig av Östergötland (1589-1618)

Beträffande ägare till Häringe citeras i fortsättningen för tiden fram till år 1760 ett utdrag ur en uppsats publicerad 1952 i Haninge Hembygdsgilles medlemsblad där texten lyder:
”Gustaf Horn gav Häringe och Hammersta i morgongåva till sin första gemål Christina Oxen­stier­na, som avled 6/8 1631. Häringe och Hammersta bör då i arv ha tillfallit hennes en­da efter­levande barn, Agneta Horn, men synes ha disponerats av fadern, som ansenligt till­öka­de Häringe genom köp av en del hemman och gårdar. Underlydande voro vid 1600-talets mitt 5 mantal rå och rör samt 12 7/8 mantal bondehemman. Ny säteribyggnad av sten, det än­nu kvar­stående slottet, uppfördes 1654-1655.

Vid Gustaf Horns död 10/5 1657 tillträdde dottern Agneta Horn Häringe och Hammersta, vil­ken se­nare gård brukades såsom ladugård under Häringe. Agneta, som 1648 ingått gifte med översten Lars Jespersson Cruus, som 1651 blev friherre Cruus av Gudhem, var sedan 20/4 1656 änka efter denne. Själv avled hon i Stockholm 18/3 1672 och ligger begraven i Björk­linge kyrka i Uppland.

Vid reduktionen indrogs Häringe från Agneta Horns arvingar 11/4 1681, emedan den på­stods ha va­rit kungsgård. Arvingarna gjorde gällande, att de gustavianska arvegodsen, åtmin­sto­ne i den mån de här­rörde från Sten Sture d.ä. icke borde anses såsom annat än privatgods i konung­ens enskilda ägo och att i detta fall bytet med Fiholm bort tillförsäkra Häringe med Hammersta karaktär av köp­gods. Ehuru denna synpunkt otvivelaktigt var den riktiga, blev den icke godtag­en, men byte be­vil­jades. För att kunna åstadkomma tillräckligt vederlag nöd­gades både sonen, Gustaf Cruus, och må­gar­na, Fabian Wrede och Claes Fleming, tillsläppa egna arvegods, vari­genom Häringe och Ham­mersta kom att till­höra dem alla tre gemensamt. Sedan Gustaf Cruus avlidit barnlös 2/5 1692 över­togs dock godset av greve Wrede ensam. Denne innehade godset till sin död 6/2 1712. Hans änka, Brita Cruus av Gud­hem, dog på Här­inge 25/1 1716, men blev begravd i Björklinge kyrka jämte man­nen, som avled i Stock­holm. Häringegodset tillföll makar­nas dotter Agneta Wrede, sedan 21/9 1696 änka efter överste­löjt­nant­en greve Axel Lillie.

.

Fabian Vrede (1641-1712)

Efter grevinnan Lillies död 23/7 1730 övergick Häringegodset i arv till hennes enda barn, dottern Hedvig Catharina Lillie, född 20/9 1695 och sedan 1709 gift med greve Magnus Juli­us De la Gar­die, född 1668, död 28/4 1741. Efter mannens död bosatte sig grevinnan De la Gar­die i Paris, där hon över­gick till katoli­cis­men och avled 13/10 1745. Häringe med Ham­mersta över­gick då i arv till sonen Carl Julius De la Gardie, född 1728, död 1786 såsom över­kammar­herre. Han var en dålig hus­hållare och kom på obestånd samt nödgades frånsälja en del under­lydande hemman och gårdar. Ryktet på­stod, att han förlorade sin förmögenhet på hasardspel. Slutligen pantsatte han både själva Häringe och Hammer­sta i Rikets ständers bank för ett lån som han ej kunde lösa”.

Klas Fleming (1649-1685)

Innan De la Gardies dåliga affärer börjat på allvar frånsåldes Björnholmen år 1760, och där­efter har ön sin egen historia.