Lönnbergs konkursansökan

Lönnbergs konkursansökan, av honom själv egenhändigt nedpräntad, inleds med en jäm­ran­de upp­räk­ning av alla de o­lyckor som övergått honom. Bland annat nämner han flykten från Riga, 13 års få­fäng väntan på att bli konsul i Riga eller få en tjänst i tullverket, illvilliga för­följelser med mera lik­nan­de. Om barnen i första giftet heter det ”.. haft omsorg för 3:ne efter min förra Kjära af Sorg med Döden afgångna Hustru quarlemnade Späde Barns usla Lifs knap­raste berg­ning..”. Och sedan som slutkläm: ”Efter dett till Råga på mitt olyksmått, i­ge­nom en häftig up­kommen wåd Eld, den 24 april 1800, mäst all min Lösa ägendom tillika med Mann­bygg­naden innom några timmar blef lagd i aska, och nära att min nu afledna Hus­tru och min dotter blifwa ett offer för Eldens Grymhet, så att 10 Per­soner blefwo Huswille, nak­ne, och utan Ringaste lifs­medel i den Grufweligaste belägen­het för­sat­te, ja utan mennisko hielp. Efter detta alt som för­satt mig uti detta mäst utblot­tade och be­klagansvärda till­stånd som nu nedtrycker mig, är iag twungen att dricka den bittra kalck iag städse sökt und­wika och widtaga den smärtsamma ut­wäg – den att yppa min oförmögenhet att swara till de skul­d­er, iag mig under de för­flutne åren åsamkat, och söka det bedröfwelige Beneficium Cessio­nis Bonorum, med an­hållan att för mine Herrar Borge­närers framdeles kraf warda frikallad”.

Enligt den äldre rättsuppfattningen blev man med detta (cessio bonorum) fri från all vid av­trädandet befintlig skuld, och cession var alltså en fördel (beneficium cessionis), vilken med­gavs endast under vissa förutsättningar. Vederbörande ansågs i vissa fall inte ansvarig för sitt obe­stånd, om detta be­rott på något han inte kunnat råda över. Det skulle också visa sig att borg­enärerna inte godtog Lönn­bergs yrkande, utan fordrade att han även i fortsättningen mås­te ansvara för sina skulder med vad han fram­deles kunde förvärva. Till konkursansökan är fog­ad en förteckning på tillgångar och skul­der. Tillgång­arna upptar främst Björnholmen, som han värderar till 3 000 Rd, vilket var mer än dub­bla det verkliga värdet. Förteck­ningen upptar i övrigt 22 poster, men innehåller egentligen ingenting av substans. Mest rör det sig om gam­la fordringar sedan 15-25 år tillbaka i tiden som han inte kun­nat driva in, t ex en revers på 1 500 holländska gyllen utställd 1785 av en officer vid namn Menser. En holländsk gyllen kun­de då uppskattas ha ett värde av 17-18 svenska skillingar. Ett annat ex­em­pel är två re­verser från 1775 och 1777 på respektive 588 och 1 055 Rd. Därutöver förekommer di­ver­se fordringar i andra per­soners konkurser, små handlån han lämnat och överskjutande värde på panter han läm­nat för egna lån. Slutsumman för tillgångarna blev 7.468 Rd 37 sk 4 rst.

Skulderna upptar 23 poster, varav 15 är skuldsedlar, resten är skatter, obetalda auktionsinrop, hyror mm. Tillsammans ut­gör de 10 050 Rd. I dagens penningvärde motsvaras dessa siffror ungefär av: tillgångar 900.000:- och skulder 1.250.000 :-.

Med anledning av konkursansökan kallar nu häradsrätten borgenärerna till sommartinget den 28 maj 1803. Tillkänna­giv­andet sker genom annonser i dagspressen, och delvis även ge­nom personliga kallel­ser. Till tinget infinner sig 8 borgenärer, och sedan konkursansökan bli­vit upp­läst och de fått granska förteckningen över tillgångar och skulder, fordrar de att Lönn­berg skall gå ed på riktigheten av sina upp­gifter. Så sker och därefter begär Lönnberg of­fentlig rät­tegång med samtliga bor­genärer. Mot detta protesterar lantmätare Peterson, han har för sin for­dran redan den l mars från länsstyrelsen fått ett be­tal­ningsföreläggande med by­sätt­nings­tvång på Lönnberg. De andra borgenärerna övertalar honom dock att avstå från detta och för­ena sig med de övriga.

Kronobefallningsman Brandes påpekar att grödan på Björnholmen blivit belagd med kvarstad för o­be­talda skatter redan in­nan Lönnberg begärt sig i konkurs, och yrkar därför för kronans del full be­tal­ning. Detta bestrids av mademoiselle Sara Ber­lin, som menar att då hon arrend­er­ar marken och hade sått ut den ifrågavarande grödan, så är den hennes.