Farfar och Farmor

Som pappa berättat

I Grödinge socken vid en av Byrstas kvarnar var min farfar född. Yngst av åtta sys­kon. Fick väl från barnsben sig insupet mjölnaryrket och lärde sig det från grunden. Säsongen var ju hösten och en bit in på vintern. Som farfar var yngst fick han ta mal­ningen på natten. Han berättade att det drog så kallt i kvarnen på natten. Vilket var or­sak till att han övergick till att bli slöjdare.

Mjölnare och slöjdare stod som yrke på hans torparkontrakt han fick på Hyttan.

Mjölnardrängar flyttade som statare mellan olika kvarnar: Flemingsberg, Rikssten, Forss, Vittså. Vid Vittså träffade han min farmor, som var piga åt spinnrocksmakaren vid Sjövreten. Det vart giftermål och bosättning i Västerhaninge. Där fanns troligen byggen på gång. Nästa anhalt vart Valinge, när Muskö skola skulle byggas till med ett nytt klassrum.
Farmor berättade om tiden vid Valinge, där det fanns en gemensam brunn. Där fanns också en gum­ma med stugan full av ungar, där regeln var den att kom man först upp, fick man bästa byxorna. Ett av hennes barn föll i brunnen och drunknade. Efter det lät hon alltid brunnslocket stå öppet. De andra kvinnorna i byn skällde på henne och gick och stängde locket. Försörjningsbördan var väl hög.
Ett hjon hade sett vilket elände det var med hjonen på sista änden när död­en var nära. Han förklarade att så där skulle de aldrig behöva pyssla med honom. Och han höll ord: när han vart liggande höll han sig ända till slutet. Det vore intres­sant att få veta dödsorsaken.

Nästa bosättning vart vid Mälby, där Löv¹ och Kult-Anders delade på jul­brännvinet med så olycklig utgång. Vid Mälby fanns inhyseshjon, varav ett hjon var helt ner­lus­ad. Kvinnfolket såg eländet och hjälptes åt att få gubben ren och avlusad. Nu hör till historien att gub­ben tappade balansen och måste ligga, men bara lössen fick växa till, så kom han upp på benen och allt var som vanligt igen. Kroppens självläkedom?

Nu vart Hyttan ledig att arrendera – som så ofta under tragiska omständigheter: Ar­rendator Nilsson var kyrkvärd. Hemkommen från kyrkan en varm söndag lade han sig ute för att vila, somnade och fick lunginflammation. Nilsson var duktig hant­verk­are, båtbyggare och murare. Fick som fråga var­för han aldrig grävde diken. ”Jo, gräs­et växer så bra i dikena”, sa han.
Han byggde segelökor med vindor i både för och akter och fick dem att kryssa väldigt bra.

Änkan på Hyttan måste göra auktion. Där samlades torparkåren och alla öbor så långt utåt som Han­sten – Hanstenaren var mest känd för åsikten om himmelriket: Som svar på prästens fråga, trod­de han att det var likvärdigt med försalongen på Dalarö Ström.

Hanstenaren hade en otrolig förmåga att gå på händer. Alfred Karlsson berättade, när jag var pojke, hur han kunde gå på händerna runt relingen på en segelöka och hur han lindade benen med sjö­stöv­lar runt halsen på Maria Öst – ”Kom nu, Maja”, sa han, ”så ska vi dansa”.

Under auktionen på Hyttan hölls som seden var kaffekrog i stugan. Hanstenarens ären­de på auk­tion­en var att köpa en get. De försökte hålla ett öga på auktionen genom fönstret. Någon av de andra krog­besökarna sa att ”Nu har de tagit fram geten!”. Hanstenaren ut på trappan och skrek ”Sex och femtio!”. Auktionsförrättaren slog med detsamma, men det var ingen get, det var en gammal hand­kvarn. När de värsta skratt­salvorna hade lagt sig, hoppade Hanstenaren upp på torvtaket, upp på skor­sten­en, stäl­ler sig på huvudet och klipper med benen. Artonhundratalet hade sin under­håll­ning.

Farfar och farmor började som torpare med att det mesta gick med handkraft. Med små­barn var det svårt att hinna med. Farmor berättade för pappa att maren² la fem gång­er innan de fick upp pota­tisen.

Det följande inträffade före farfars tid:
En gammal sjöman, Vaberg, hamnade vid Hyttan på ålderdomen. Bostadsfrågan lös­tes med en koja mot bergväggen vid Sjöttsundet. Taket var av näver, så den fick heta Näverkojan. På slutet fick han flytta in i brygghuset vid Hyttan. Han lämnade efter sig ett uttryck som han berättat om när de låg in­tjälade i Ålandshav: ”Jag tar väl en strömming till, eftersom det är jul”.
Att bli infrusen i Ålandshav var nog inte så underligt med segelfartyg under arton­hundratalet. Mat­frågan var nog största bekymret. Saltströmmingen som julmiddag talar för detta. Hans uttryck ”Jag tar en strömming till” levde länge kvar bland orts­befolkningen.

Pappa berättade om många underliga personer som stannade till vid Hyttan. En fick benämningen Kopparslagar-Josef. Han hade ett väldigt ordflöde som han avslutade med ”Så sant jag heter Jo­sef!”. Han talade om vilka yrken han haft: slaktardräng, kop­parslagare, arbetat med symaskiner fjor­ton år i Amerika. Efter varje yrke han nämn­de, sade han hur många år han jobbat med det. Pappa hade väl gått något i skol­an och kom fram till att Josef skulle vara drygt hundra år, om man sum­mer­ade. En gång berättade han, att han sett bättre dagar. ”Det enda jag har kvar är strumpe­band med silverspänne”. Så skulle han visa, men kom ihåg sig när han skulle dra upp byx­an, som slutade på halva vaden i bara trasor, barbent och barfota. Han skyndade sig att ta annat prat. Josef hade en se­g­elöka, där han hade sina verktyg och övernattade i. Den tätades med myrstack och hade väl åld­ern in­ne. Han förflyttade sig över Nors­fjärden genom lilla sundet Strömsund upp till Ersholmen för att få jobb med förten­ning.
Ägarna till Arbottna bodde mesta tiden i Frankrike och hade herrgården som som­mar­nöje. Två frök­nar var ute på promenad och hade kommit ner till Ersholmen, där de fick syn på Kopparslagar-Josefs båt och for ut i nedsättande ordalag på franska om hans båt. Men det skulle de inte ha gjort! Josef svarade dem på flytande franska och talade om för dem vad de var för ena, så fröknarna skyn­dade sig därifrån, blodröda i ansiktet. Döm inte hunden efter håren!

Vid Hyttan anlitades både skomakare och skräddare. Pappas bror fick sina första läd­er­kängor när han var sex år. Man hade ju hemslakt och skickade hudarna på garv­ning. Linodlingen gav ju spån­ads­virke till garn, som sedan hemvävdes. Även blånor­na spanns till så kallat blaggarn³. Där fanns all­tid några stickor kvar av vedämnet i lin­et. Pappa hade en så kallad blaggarnsskjorta som stacks, ledsnade på den , lindade in en sten i skjortan och slängde den i Hytta träsk. Kvinnorna undrade över vart skjor­tan tagit vägen när de tvättade, men pappa höll tyst.

Farfar, som var mjölnare, fick mala framme vid Ludvigsberg som en del av arrendet och även sköta sågningen av timret till gårdens behov. Ett år vart rågen mältad, korn­et hade grott i skylen av för mycket regn, alldeles hopplöst att baka av, trots att man torkat i bastu. Arbottna hade ingen kvarn då, utan körde säden till Ludvigsberg. En torpare från Arbottna, som kom med mäld, skulle ha så väldigt noga reda på när mjöl­et var färdigt för avhämtning. ”Så de vet när de ska komma”, sa han. Farfar undrade över detta, ”det är väl du själv som ska hämta” tänkte han. Men när torparen kom hem så gick han och hängde sig.
En annan torpare hade aldrig haft det bättre, tyckte han. När han låg på soffan och vilade, ramlade brödkakorna från spettet ner i mun på honom. Två olika syner på vad vår herres väderlek kan ställa till med.

Farfar hade många ungdomskamrater från socknarna på Södertörn. En hette Salberg som kom och hälsade på vid Hyttan. Han var gift med en dövstum flicka. Han berät­tade hur de skulle ta ut lys­ning, men fick nobben av prästen. Han fick inte gifta sig med en dövstum. Salberg skrev då till kungs och berättade sina bekymmer. Det kom ett rätt så skarpt svar från Kungen. Flickan fick lov att sändas till Manilla dövstums­skola för att lära sig läsa och tala. När hon kom därifrån var prästen så god och vigde ihop de båda, allt på kommunens bekostnad. Artonhundratalets sociala myndig­het? Det är ju bra att ha en kung ibland.

Stugan vid Hyttan med sitt torvtak, troligen från rysshärjningarna, läckte in. När pat­ron på Ludvigs­berg var på slantfiske en gång råkade han ut för ösregn, satt i skjort­ärmarna vid köksbordet och såg hur vattnet plaskade ner på bordet. ”Så här hushållar de med mitt”, sa han. En av åsarna var avrutt­en, så farfar högg en tall, som hade en grov gren i lämplig vinkel, som han bultade fast i väggen som stöd under åsen.

Lindgubben hade Lind som båtsmansnamn, men han hette egentligen Öman. Han var ofta anlitad för olika hantverk, kunnig i det mesta, kanske mest som båtbyggare. Far­far frågade hur lång tid han behövde för att bygga en roddeka. ”En tre, fyra dagar”, svarade gubben. På ett ställe där båten var bordlagd vart två av husfolket skickade till skogs att hugga vrangvirke⁴. De kom hem med varsin krum gren och gick åter till skogs. När de kom åter, satt vrängerna fast i båten och gubben hade tag­it handyxan och själv gått till skogs. Gubben var vad man kallar flyhänt. Vid Norrtorp var ett halm­tak trasigt, vid Hyttan var ugnsärilen sönderbränd och i undantagsstugan hade råttorna släpat bort jordfyllningen under golvet – allt åtgärdade Lind på en kort höst­dag. Folkhumorn var där med­det­samma och man sade att Lind kunde lägga om ett halmtak, lägga nytt golv och mura om en bak­ugn på samma dag. Båtarna han bygg­de var väl av olika kvalitet. Torparen vid Norrtorp hade en eka som var så sned så han måste ha en stor sten liggande bordvarts för att få båten rätt på vattnet. Lind var vad man kallade en fattigfolksmänniska som var till stor hjälp.

Kvarnen vid Hyttan hade stort vattenhjul med så kallat bröstfall, därför att fallhöjden var så låg, och med dubbla växlar in till stenparet. Vattentillgången var dålig och folk­humorn sade att det fick regna så grindar och ledd flöt bort om det skulle gå att mala vid Hyttan. Därför revs kvarnen 1895 och timret användes till nytt bostadshus.

Farfar var konservativ när det gällde rågmjöl, rågen skulle malas när stenparet var kallt, annars försvann den söta rågsmaken. Han åt inte vattgröt eller sirapslimpa av mjöl från handelskvarnar. De körde dygnet runt och stenparen var så varma att mjölet vart bränt. Farfar åt alltid med träsked och såg lite trumpen ut då farmor dukade med silver när hon hade gäster. Men man måste gör något för husfriden.

Några av farfars ungdomskamrater hade emigrerat till Amerika. Fick den obliga­tor­is­ka hemlängtan och kom med familjen till Hyttan och hälsade på. De var inne på att köpa sig ett ställe och stanna hemma. Året de kom var ett dåligt skördeår, så de åter­vände till Amerika – det kan vara det året då säden vart mältad. De hade med sig två söner i tonåren, pappa fastnade mest för deras klädsel: bredbrättad hatt, livrock och rut­iga byxor. De kunde svenska, men talade alltid engelska med varandra. En av poj­karna tog ett spö och piskade på oxarna så de nästan sprang. ”Så här kör de i Ame­ri­ka”, sa han. Prärien är ju stor så det gällde att hinna med.

Det vart dödsfall i släkten och begravning vid Vittså. Det var mitt i kalla vintern och farfar var borta i tre dagar. Där träffades släkten och alla gamla bekanta. Säkert hade det bryggts öl som brukligt var. Gubbarna drack och pratade till långt in på natten. Hus­rummet var trångt där de satt och av mycket öl blir man nödig. Problemet löstes med ett vanligt stenkrus som skickades runt under bords­kanten. Den som satt närmast utgången fick tömma, men gläntade bara på dörren och tömde i farstun. Frun i huset som kom och bådade för frukost utbrast ”Jag tror det har varit töväder i fars­tun!”. En begravning under den gamla stilen. Skiljer sig en del från dagens.

Robertsson var en annan hemvändare från Amerika. Han berättade för torparna hur han haft det i det andra landet. En granne kom till Hyttan och talade om vad Roberts­son berättat: ”Så gott lever vi inte juldagen, som de i Amerika gör för jämnan an­nars”. Robertsson hade båt och for omkring och sålde porslin. Kommen till Sundby på Ornön var grevinnan intresserad av att handla. ”Vi måste ha något att bära i”, sa pig­an. ”det är bäst att ta en korg”, sa Robertsson på engelska. ”Åh!”, for pig­an ut, ”Kan Robertsson grevinnans språk?!”. Han vart bjuden på té och samtalade halva nat­ten, allt på engelska. Även skärgården hade sina invandrare på artonhundratalet.

Farmor berättade om julbjudningarna som var legio under artonhundratalet. Grannar och släkten skulle ju bjudas, men problemet var att bjöd man flera Hellströmmare, så satte de sig i ett hörn och pratade bara kvarnar. Det var fallhöjden, vattentillgången, grytet⁵ i kvarnstenarna, hur länge man kunde mala mellan var hackning, etc. Stenarna var av sandsten som inlandsisen släpat ner till Söd­er­törn. Det vart snart så utletat att man fick köpa stenar från Lugnås i Västergötland. Gummorna kom snart underfund med att man fick bara bjuda en Hellströmmare, då deltog han i gemenskapen.

Detta är före farfars tid:
Det var bröllop vid Hyttan i mitten av 1800-talet. Utanför stugan där gästerna samlats satt två gub­bar på en bänk. Det var troligen Hyttagubben, även kallad ”Morfar”, och Vaberg som hörde väldigt dåligt. De satt och väntade på att vigseln skulle börja. Den ene hade sett prästen i folk­mängden och skrek: ”PRÄSTKRÄKET ÄR HÄR NU!”. ”JA, JAG HAR HÖRT DET”, svarade den andre, ”OCH KLOCKARKRUKAN ÄR VISST MED HAN Å!”. Menigheten hörde tydligt vad gubbarna ropade och även de som fått tillnamn.

Hyttagubben var rätt klipsk i sina kommentarer. Fisket var inte skiftat och en gubbe från Bjurs­hag­en rodde in i Hyttamaren och fiskade. Hyttagubben såg på detta med ilska. Så dog Bjurshagsgubben och på begravningen höll Sundberg i Älvsnabben tal med de vanliga flosklerna: ”Jag saknar den här karln”, vilket fick Hyttagubben att kommentera: ”Ja, jag saknar honom i maren också!”, så högt att folket i sorgehuset hörde honom.
Vid en julbjudning vid Bjurshagen där även prästen var med sa gubben ”Vi har inte pastorn med oss ikväll”, varvid prästen svarade:”Jodå, Morfar, jag är här”. Då sa gub­ben ”Åh, jag såg inte pastorn för den stora benhögens skull”. Man åt troligen fisk och prästen skulle ha sig en känga för att han åt för mycket.
Kapten på Arbottna var ute och red och kom ända ner till Hyttan. Träffade gubben vid kvarnen och frågade på skäring om han fick köra dit tio tunnor råg och få det mal­et. ”Nä, det går nog inte, för vorro kvarn tar nog inte sönder patrons losta⁶.”

Hellströmmarna var en stor mjölnarsläkt. Genom olika arvsskiften kom Forss och Vittså kvarnar att tillhöra en kvinna. Pappa kallade henne Gumman, änka och bosatt vid Forss. Hon var inställd på att flytta till Vittså, men av olika anledningar vart flyt­ten inte av. Hovjägmästare Jonsson på Berga ville köpa kvarnen av henne, men hon höll emot i det längsta. Men Jonsson höjde priset för var gång och till sist kunde gum­man inte stå emot. Mjölnaren i kvarnen vart uppsagd och han skickade dit dräng­ar som slog bort skovlarna ur vattenhjulet så att kvarnen vart obrukbar. Han lär ha haft aktier i Salt­sjö kvarn. Pappa vart rasande och sade att det där gubbaset skulle egent­ligen vara tvungen att äta säden hel. På höstarna när man slog igen dammluckorna så nedre änd­en av ån vart torrlagd, kunde man fånga sto­ra laxar i gölarna. Vid högvatten kunde man ro ända upp till kvarnen. Det vart ett stort avbräck för skärgårdsborna att mista kvarnen.
Pappa hade nog lite klockarkärlek till kvarnen, för han hade arbetat mycket med byte av hjulstock som de malde av en vinter, när islagret på hjulet vart för tungt. Även helt nytt vattenhjul var han med och byggde.

Farfar nyodlade mycket på Hyttan: Kärret, Nyröja och Norrängen. Han hade till hjälp Karl Gus­tafs­son. Nyodlingen gick till så att man rothögg träden, på det sättet fick man bort stubben när trädet föll. Vid nyodlingen i Norrängen höll Karl på med ett rot­hugge, en stor björk, då Adolf Levin kom med hund och jaktgevär. Hunden hop­par ner i gropen till Karl och irriterar honom, varför han börjar skälla på fidei­kom­miss­ari­en: ”Här springer ni med era toma⁷ hundar så de ska väl få tag i nåt för att vräka i sig och när ni själva blir toma, far ni till Björnholmen, till Bergens, och ser om ni kan få nå­got där!”
Adolf svarade: ”Om du inte håller käft så sätter jag skottet i dig!”. När han hade skjut­it Karl så skul­le han skjuta sig själv, men kom att tänka på att han ju bara hade en enkel pipa. Vid första skot­tet skulle Hellström springa på honom och ta bössan av honom innan han hann ladda om. Farfar sa att ”hade han skjutit, så hade jag blivit så rädd att jag sprungit till skogs”. Karls bror Johan hade fått får rivna på Kanada och själv var han en tid arrendator hos Berg på Björnholmen. Så han hade god kännedom om Levinarnas göranden och låtanden.

Under pappas barndom skedde all trösk med slaga. Pappa fick vara med och tröska när han kom hem från skolan. Trösken skulle ske i en viss rytm, man skulle hålla slag­ljudet. Om man var fyra vart rytmen den rätta. För att få in rytmen fanns en ram­sa: ”Tu par tossor, päls och tröja. Tu par tossor, päls och tröja....”. Var man tre lät det: ”En fattas. En fattas...”. Råghalmen buntades med band för att sparas till taktäckning. Säden rensades med kastraka: Båda logportarna öppnades och en svag vind var önsk­värd. Säd och boss sopades till lä logrem⁸ och med kastrakan slängdes säd och boss mot den motsatta logremmen, varvid säden som är tyngst föll ner vid denna och agn­arna stan­nade mitt på loggolvet. För att få utsäde till höstsådd slog man sädesbanden i logremmen, så att det mest mogna och grövsta ramlade ur. Metoden kallades för att skrifta⁹. Då hade man utsäde och kanske säd att mala till Ollekaka. ”Om Erik ger ax, ger Olle kaka”, trodde man förr. Men pappa berättade att det går inte med annat än så kal­lad svenskråg. Den mognade tidigt, men var svårodlad då den gick ut sig, slutade ge ax och övergick i någon sorts hybrid som kallades losta.

Julen firades med halm på golvet under pappas barndom – ingen julgran och inga jul­klappar. Nya stugan vid Hyttan vart kallare på vintern än den gamla. En vinter som var sträng frös det istappar på disken när farmor stjälpte upp den i diskstället.
Far­mor bryggde öl till jul och midsommar, pappa berättade hur det gick till: Först skul­le säden stö­pas. När kornet blivit genomblött las det i en bunke övertäckt med fil­tar och täcken, en så kallad malt­bunke. När grodden blivit lika långt som kornet skul­le bunken rivas, nu gällde det att skotta om den flera gånger så att den började torka. Slutligen torkades malten på plåtar i bakugnen så den kun­de malas på hand­kvarn. Nu skulle bryggkaret göras i ordning med träpinnar som en kränka i bott­en, något enris närmast tapphålet, där svickan hade halmstrån runt sig så att den läckte lag­om. Uppå krän­kan lades ny och fin råghalm i ett tjockt lager och allra överst mal­ten. Nu koka­des det upp vat­ten i proportion till maltmängden och det vart ett ösande över malten. Ju mer malt, desto starkare öl. När det silats igenom tillräckligt kallades det för vört. Nu kokades vörten upp med en tygpåse hum­le och skulle sedan svalna till en lagom temperatur. Vid Hyttan fanns ingen termo­meter, så farmor tog tempera­turen på vörten med armbågen. Nu skulle jästen i så mycket i storlek som rymdes på en tumnagel och sedan var bryggningen klar att dricka om några dagar. Har en gång blivit bjuden på Gotlandsdricku, det innehöll sexton procent.
Vart väl en glad och God Jul på Hyttan.

Farmor lagade all mat i öppen spis till 1908, då järnspis murades in. Kopparslagare Källberg vart bådad, gjorde rökrör till spisen och ändrade om alla kokkärl så de pass­ade till järnspis. Hyttan var nog bland de sista som fick moderniteten med järnspis.

Farfar var en duktig slöjdare. Vid Hyttan tillverkades de flesta bruksföremål: vagnar, kälkar, höskrinda, dyngrad¹⁰, även ett tröskverk med vandring. Han hade då hjälp av brodern Jonas, som var kvarnbyggare och mjölnare. Alla laggkärl, från smörbyttor till fläsktinor, ämbar, fotbunkar¹¹, bryggkar och tvättsåar, allt var i trä. Det gjordes äv­en bikupor i halm, rotkorgar för bär, potatis och fisk och klädkorgar för tvätt. Jag har i min ägo en hyvelbänk av honom tillverkad, en rubank av ask och en putshyvel av apel, allt brukbart och väl använt under min verksamhet.

Pappa flyttade till Björnholmen där han hittade min mamma. Under min skoltid hade jag dagstidningen med mig hem, som han läste på kvällen. Då hörde jag honom mut­t­ra: ”Nu har den där fårskocken på Helgeandsholmen utmärkt sig igen”. Uttrycket kan­ske äger sin tillämplighet även idag.
Detta får bli slutord om farfar och farmor som pappa berättat.

Sture Hellström, Björnholmen 2007