Flytten

Jag gjorde som Karl Oskars Kristina, vände mig om i backen på Muskölandet och tittade över till Björn­holmen, vet inte varför men det kändes rätt då.

Hur det än är så kommer man till vägs ände. Hur gör man? Fick ett papper att fylla i, kommunen har ett äldreboende, Parkvillan i Västerhaninge. De sa att där var etthundra i kön. Träffade en elev jag haft i skolslöjd som frågade hur det var, ”Får du ingen hjälp?”. ”Går det inte att åka bil till trapp­ste­nen så kommer dom inte”, svarade jag, ”men jag står i kö för äldreboende”.

Några dagar senare ringde en från kommun och sa att det fanns en ledig lägenhet! Vi kom överens om tid och plats, jag åkte på stubben och tog Ann-Marie med mig. Tyckte båda om lägenheten. Den var helt urblåst, det ekade så vi hade svårt att prata med varandra. Tredje våningen, varma golv och utsikt över kyrktornet.

Sagt och gjort, kontrakt skrevs. Krister hjälpte oss till en möbelaffär; sängar, soffa och soffbord in­köptes, köksbord och fyra stolar fick vi ärva av dem som flyttade. Gardinaffär fanns i samhället, så gardiner kom upp och ekot försvann så vi kunde prata som vanligt igen.

Fyra matvaruaffärer och vi testade dem alla, en hade billigt snus, men en bryggtratt till kaffe­kok­ning­en skulle köpas, men där var det stopp, ingen hade. Vad är nu detta för ett fattighus! Det vart en resa till Ösmo, där vi var vana att handla, även en bryggtratt.

Alla affärer har samma stil, det man måste ha står på golvet, salt, socker, mjöl, hårt bröd, marmelad, sylt – det är bara att gå ner på knä. Kaffet står i höjd med naveln, konstigt nog. Men i ögonhöjd står allt som jag inte i min vildaste fantasi skulle tänka mig att köpa.

Livet har övergått till att trycka åtta tryck för att komma in i lägenheten: dörrkod, dörröppnare, hiss. Köpa snus hos Supermarket, samma sak: jag frågade kassörskan ”Var har du snuset?”. ”Därborta, du trycker in koden”. Ett stort plåtskåp, jag tryckte in koden, men var fanns snuset? Nere vid golvet på en lucka med några snirkliga bokstäver stod det ”Pull”. Det var att gå ner på knä och krafsa fram snusdosan. ”Pull, pull”, då lockar man på hönsen.

Vintern kom med snuva. När man handlat och gick med en kasse i var hand, var det svårt att komma åt näsduken, man fick torka sig med rockärmarna så det såg ut som sniglarna krupit på dem. Man vill ju inte snyta sig i näven bland folk.

Julen närmade sig och pengarna hemifrån började sina. Ett bankbesök var av nöden. Västerhaninge har tre banker, vad bekvämt. Glad i hågen gick jag in på Swedbank. ”Jag vill lyfta lite pengar” och visade mitt id-kort. ”Vi har inga pengar”, sa kassörskan. Vad säger människan? Jag lyssnade till ungefär som när de sjunger på svenska i radio och TV. Här har jag haft mina pengar sen mormor gav mig en bankbok 1925 med 25 kronor på när jag föddes. Hur gör jag nu? Ja, det blir att åka till Handen eller Nynäshamn där de har kontanthantering. Det blev att åka till Nynäs mellan två tåg och hämta pengar i den banken som jag var känd i. Välsignade pendel.

På Parkvillans äldreboende finns ett seniorcentrum (gubbdagis) med underbar personal, de vet inte hur väl de vill oss. Sång och musikunderhållning och ibland en präst, som även spelar och sjunger. Två dagar i veckan spelas det bingo med varierande resultat.

Att bo på äldreboende är att byta livsstil, man känner sig inte riktigt fri som förut. Man måste ha nyck­lar i fickan jämt, portmonnä med pengar och id-kort. Hemma var det snusdosan som fick följa med som sällskap.

Har gått i Kyrkan några gånger, den saknar votivskepp (enligt löfte), men Västerhaningeborna var kanske inte så stora sjöfarare. Klockringningen verkar väldigt monoton, den är troligen elektrisk. Sak­nar Muskös klockor med manuell ringning. Undrar om det går att klämta vid en jordbegravning med elektrifierad ringning.

Väldigt kärleksfulla och glada kvinnliga präster. Står på golvet bland församlingen och håller sin pre­dikan, predikstolen verkar mest vara som en slags symbol, ingen går dit. Bjuder på både nattvard och kyrkkaffe. Och på församlingshemmet får man sig en kram ibland. Där är allsång, musik, kaffe och smörgås.

När man blir äldre funderar man lite varför det är som det är. Folk tar allt för givet. Varför är jorden la­gom stor, har rätt avstånd till solen? Om den var mindre hade det varit mera lättgått. Varför går det runt på ett dygn, när det kunde ha gått fortare eller saktare. Varför finns det lagom mycket järn­malm? Vänd på problemet och tänk att det fanns så mycket järnmalm som det finns guld och det fanns guld som det finns järnmalm. Vilket bråk det skulle bli om en kniv eller ett svärd. Varför kan inte folk hålla sams, man kan ju klona nu. Om det gick att göra så med jordens befolkning så att alla vart lika. Men det kan ju slå fel så alla män vart lika Hitler. Kvinnorna fick gärn bli lika Marilyn Mon­roe, det gjorde inget.

Slut på funderingar om världsproblem.

Det vart höst och vår. Påskdagen for vi ut till Björnholmen och allt var som vanligt igen med båt­tjärning och potatissättning. Men om än livet skiftar så är ett säkert: på högra foten sitter stortån till väns­ter.

Sture Hellström, 2012