Gnälltorparen

Som pappa berättat

Han hette Gustafsson, något förnamn talade pappa aldrig om, utan det blev alltid Gnälltorparen. Att han hade fått öknamnet berodde på att han hade ständigt ont i benen, vilket han jämt talade om. Han bodde hela livet på Muskö och brukade två torp, Gullboda och Norrtorp. Norrtorp var inte uppbränt vid rysshärjningarna; sägnen säger att en sjuk gumma låg till sängs och ryssarna brände inte folk in­ne. Huset revs 1908 och pappa, min farbror och farfar byggde nytt. Vid rivningen av gamla husets skorsten vart pappa lite brydd; han gjorde som ett fällhugg på ett träd nertill, sedan gick han upp på bakugnen och skuffade till. Skorstenspipan föll, men låg alldeles hel på marken i fyrkant, man kun­de skönja någon svag spricka i någon fog. Duktiga murare på 1600-talet!

Far och son (Gnälltorparen) flyttade till Gullboda under Arbottna gård, ett större torp än Norrtorp.

Enligt dåtidens villkor måste nya arrendatorn höstså trädan med råg eller vete året innan tillträde. Far och son kom till Gullboda i detta ärende och nu hör till historien att det på stället fanns ett så kallat sötäppelträd, en rätt så sällsynt variant av vildapel. Sonen, då i tonåren, var fram till trädet och tog äpplen, men blev bortmotad av gårdsfolket och även hotad med stryk.

Fadern dog och sonen övertog arrendet. Pojkar från de andra torpen kom till Gullboda och knyckte äpplen, sa han något åt dem, så skällde de som hundar. När han skulle flytta från Gullboda, så stod han med yxa och såg och skulle ta bort trädet, men tänkte sig an. Han kunde bli anklagad för skade­görelse, så han sa: ”Jag bad till Gud att det inte skulle bli någon frukt på trädet”, och det vart ingen frukt på många år. Då vart han anklagad för att ha förgjort trädet. Han summerade att han haft för­arg­else av trädet ett år innan han kom till Gullboda och flera år sedan han flyttat därifrån. Hur skulle det då inte ha varit under hela tiden han var på torpet?

Han skötte torpet med drängar och pigor – varför han inte var gift, kommer vi till senare. Drängarna hade bössor, mynningsladdare som de roade sig med på helgerna. Dels sköts det till måls och dels kanske någon kråka fick släppa livet till. Torparen kände ett visst obehag, för det hände ibland att förladdningarna låg och glödde på på halmtaken.

För att sälja sina produkter gällde det att ta häst och vagn i färjan och ro till fastlandet på fredagen. Efter uppehåll i Jordbro var man inne i stan på lördagen, åter till Jordbro på lördagskväll, hemfärd på söndagen. Han litade väl inte riktigt på drängarna, så när han satt och rodde på färjan och kom till Skramsösund måste han vända sig om för att se om torpet brunnit upp.

När Norrtorp vart ledigt flyttade han tillbaka dit, kanske var det hans barndomshem. Torpet var gam­malt och odlingen hade skett under lång tid, därför var tegarna små. Ett år hade han inte mindre än 11 potatisland. Han hade namn på alla åkrarna: Osten, Harven, Sängkarmen, Prästkragen, Byx­hängslorna, Moareförklädet, Pitten; allt efter ägofiguren. Han hade brått jämt och svårt att få tiden att räcka till. Folk runt i torpen hade skaffat sig termometrar, men det skulle han aldrig göra, för det tog för mycken tid att titta på den om morgnarna. Pappa var på väg till julottan, vägen gick förbi Norrtorp och han såg att det lyste i stugan, så han kastade en blick in genom fönstret, kanske för att få sällskap, men där satt torparen och band på ett nät vid bindtyvan klockan halv fyra på juldagen. Ottan började fem på den tiden; värken hade väl väckt honom.

Grisslakten stod för dörren och torparen tog sig fram till lanthandeln på Muskö för att köpa salt. Något salt fanns inte att köpa, ”men alldeles färska vykort, för de kom hem igår”, berättade han vid hem­komsten. Grisen fick väl leva ett tag till.

På vintern 1888 var det dags för stadsresa, isarna var just körstarka och lagom före för kälkrack. Torparen gav sig åstad med sina varor, det snöade svagt med sydlig vind, men han tänkte ”Sydligt snöfall blir aldrig långvarigt”. Han träffade bönderna vid Östra Vitsgarn under vägen, de kom från Utö i något ärende, och varnade honom för oväder; de hade väl hört isen råma. Färden började en fre­dagseftermiddag så han skulle hinna till Jordbro för övernattning. Han stallade in hästen och själv inkommen i värmen, efter kvällsmat, så somnade han, men vaknade mitt i natten för att ge hästen hö och vatten och då såg han stjärnor på himlen.
Han slumrade till på nytt, men vaknade vid att de andra kroggästerna pratade om att det var yrväder. Då tänkte han att ”då gör jag mig ingen brådska utan låter de andra köra före och väga upp”. Men han kom inte långt förrän han mötte en som vänt om. Den ene efter den andre vände tillbaka till Jord­bro, en med parhästar försökte i det längsta, men även han fick ge upp.
Nu var det att sitta på Jordbro krog och titta på snövädret både lördag och söndag. Han fick kritsa mat och hö till hästen. Natten till måndagen höll det upp, så snöplogning hade kommit igång. Måndagen var han i Stockholm och det blev återfärd till Jordbro på tisdagen. Då var han skyldig så mycket på krogen, så pengarna han hade sålt för gick åt för att göra sig skuldfri.
Onsdagen fortsatt hemresa, då över Söderby, men där var sämre plogat, så han fick stanna vid Söd­er­bygård hos en som gick under benämningen Snål-Erik. Han förstod att isen stöpat och var tung­körd, så närmsta vägen på is var Söderby – Ingvaldsnäs. Hos Snål-Erik fick han varken mat eller foder till hästen, han var ju utan pengar. Torsdagen vart det färd över Hårsfjärden, tunggått i stöpet med så djup snö. Han försökte att åka, men då orkade inte hästen, det kavlade sig framför kälkarna. Efter stor möda kom han äntligen till Ingvaldsnäs. Frun i huset ville bjuda på kaffe. ”Kaffe är nog gott och väl, men om du hade en strömming och en potatis” - han hade inte ätit på två dagar. Hon skyndade sig att laga till mat så att han vart mätt.
Han tog sig så småningom till Norrtorp, Muskös vägar hade väl blivit lite uppkörda sedan snö­oväd­ret över lördag-söndag.
Han kallade den stadsresan för Jordbrobröllopet och berättade om äventyret så många gånger, att pappa kunde allt utantill.

Vid Norrtorp hade han en hushållerska och ibland någon drängpojke. Själv höll han sig till karlar vid bjudningar, på auktioner och där det fanns att dricka vart det både pussar och kramar; favoriten hette Magnus.
En bonde kom till Hyttan för att få en ko betäckt. I hagen fanns två tjurar, en fullvuxen och en min­dre. När aktern var över och kon lämnade hagen, började tjurarna rida på varandra. ”Jaha, där har vi Magnus och Gnälltorparen”, sa bonden.
Hans hushållerska vart med barn och ortsbefolkningen visste att torparen inte var far till barnet, men själv åtog han sig faderskapet. ”Jag förstår inte att folk tycker det är så underligt att pitten började stå på mig”, sa han.

Stekt simpa var hans favoriträtt och ibland när han summerade sina levnadsdagar med olika torpar­arrenden, sa han: ”Jag har väl ätit mig mätt där också – på simpor förstås”.

Gustafsson var något av en filosof och visste att sista ändan av levnaden skulle bli besvärlig. ”Det bäs­ta vore om någon nöp en i skallen, bara de gjorde det så man inte visste om det”, sa han.

Homosexualitet är ju ingen ny företeelse, men det var mer skambelagt förr. Det var långt från dagens utbud med öppenhet i både TV och festivaler.

Björnholmen 2008

Sture Hellström