Historien om Löv

Som pappa berättat

Inför min konfirmation sa pappa att i Muskö kyrka finns en psalmbok som tillhört Johan Agust Löv (med reservation för förnamnen!). Och mycket riktigt, en söndag fick jag tag på boken. Där innanför pärmen var skrivet som pappa sagt: ”Denna bok tillhör mig Johan Agust Löv och skall efter min död tillhöra Muskö kyrkas orgeltrampare led efter led”. Mitt intresse vart väckt och jag lade på minnet mera av historien som kommit från hans mun.

Löv arbetade som löskarl under Ludvigsberg den mesta tiden av sin ålders dagar, som också slutade på ön. Hur han hamnade på Muskö är för mig okänt. Ingen gravvård finns, mig veterligt. Född små­länning och värvad vid ett regemente i Karlskrona, som någon sorts kommandosoldat, numera kall­as det väl för land­stigningstrupper. Allt som här berättas har pappa hört av Löv vid middags­rast­er på Sund och Sånös ägor.

Mycket handlade om Karlskrona och hur han var med på skeppet Stockholm1 som drevs med både segel och ånga. Högsta befäl var Karl XV, som förklarade att inga bestraffningar fick ske under resan. ”Vi seglade så långt att vi åt buffeloxakött”, berättade Löv. Under resan råkade skeppet ut för storm. Det dånade som åskan skulle gå. Rorgängarna hade svårt att orka, så de måste sätta upp en grundtalja. Vid bättre väder fick knektarna hjälpa till med segelföringen. ”Det var många gånger som jag hade kungens händer mot mina, när vi halade i brassarna”.

Skruflinjefartyget StockholmKungens kajuta fordrade en vakt. Även Löv var anförtrodd uppdraget.
'Under vakten kom kungen ut och frågade: ”Har du fått någon sup, min gosse?” - ”Inte mer än frukost­supen”, sa jag'.
Kungen gick in i kajutan och kom tillbaka med ett glas. Det var både starkt och gott. Efter ett tag gjorde spriten verkan och Löv började sjunga. Vaktkorpralen kom, undrande var han fått sin fylla ifrån.
'”Den har jag fått av Hans Höghetliga Majestät”, sa jag'.
Löv vart utbytt, men han trodde att kungen stod och fnissade bakom dörren.
Till saken hör att Löv hade ett eget utseende, näsan var nästan obefintlig och bestod mest av två hål. Mönstringsförrättaren frågade om han kunde tala och sjunga, för han tyckte näsan såg så konstig ut. Men själv tyckte han att näsan var fullt normal. Kanske kungen fäste sig vid utseendet och ville pigga upp sin soldat.

Resan hade gått till sydliga nejder med sådan värme, att portern hade brisknat2. Den dög ej längre åt de kungliga, ”men vi tyckte den var god ändå”, enligt vår sagesman.

Åter i Karlskrona var det slut med långresan och vardagen tog vid. Matroserna ombord svor över ”bar­last­en” de dragits med (marinsoldaterna). ”Men vi”, sa Löv, ”låg på trossdäck med våra sablar. Vi tor­des inte upp till dem och de inte ner till oss. Varför har det alltid varit känsligt mellan flottans folk och arméns?”.

Nu vidtog vardagsysslorna vid regementet med vakttjänstgöring, inventering av krutkällaren och tjänst­göring på försvarsanläggningarna Kungsholmen och Drottningskär. Detta blev enahanda, så Löv begär­de hemförlovning, vilken beviljades, men översten sa att ”folket hemma i Småland svält­er”, så han ville att Löv skulle stanna (det kan ha varit 1868).

Men Löv reste och väl hemma måste han ha ett arbete. Det enda som erbjöds var stenbrytning ur nyod­ling. Han skulle ej få betalt förrän en viss areal var avklarad. Men man måste ha pengar för att köpa mat och efter en tid började det svartna för ögonen och han fick sluta utan betalning. Nu åter­stod bara att återgå till Karlskrona; hans egna ord: ”Jag var så hungrig att hade det legat en rutten sillskalle på vägen så hade jag tagit den och ätit upp den”. Nöden har ingen lag så han gick in på en gård för att få byta till sig lite mat. Löv hade en bra rock och för den fick han en vetebulle ituskuren med smör på båda sidor och så fick han givarens rock, som knappast hängde ihop, i utbyte. ”Ja, jag sa ju åt dig det där” sa översten när han kom tillbaka.

Löv levde under tiden då dödsstraffet var kvar. Han berättade att han en gång vart kommenderad till spetsgård3. En avrättning var ju något av en folkfest på den tiden. Det hade samlats mycket folk och för att se bätt­re hade en del klättrat upp i träden. Men när bilan föll så svimmade några och tril­lade ner och gjorde sig duktigt illa. ”Jag tyckte det var rätt åt honom” sade Löv. Dagens human­are straff hade han nog undrat över.

Löv var mycket närsynt. Vid inkörningen av råg kastade ungdomarna rågband på Löv så att han tapp­ade glasögonen. När lasset var tomt försökte man leta efter dem – tala om nål i höstack! Då vart Löv handikappad. Men ryktena gick och kom fram till prästen, som hade samma synfel som Löv. Prästen sände bud till Löv som fick prova hans gamla avlagda. Det som då skedde var att de nya var mycket bättre än de han tappat: ”Hade det bara varit fri sikt, så skulle jag ha sett till Stock­holm”, sa Löv.

Då Löv var så kallad lös arbetskarl förde det honom vida omkring i landet. En gång hamnade han på en torvmosse i närheten av Stockholm. Torvupptagningen var säsongsarbete och när vintern närmade sig och det var dags för hemresa, beställdes en biljett på ett ångfartyg, som gick mellan Skeppsbron i Stock­holm och Kalmar. På Skeppsbron fanns krogar, så Löv och en reskamrat tog in för att äta och dricka, ty det var tid innan båten skulle gå. Löv somnade och vaknade utfattig, alla pengarna var borta, så också en säck med kläder. Båten hade avgått till Kalmar utan honom. Varför han inte gick till polis­en är en gåta – de hade ju lätt kunnat telegrafera till Kalmarpolisen, så att han som stal hade åkt fast. Om detta gjorde att Löv kom till Muskö vet jag inte.

Löv kunde ta bort vårtor på ett speciellt sätt: Han måste uppsöka en djup brunn och i närheten måste det finnas ett torvtäckt hus. En ärta placerades på vårtan och en ramsa lästes. Sedan släpptes ärtan i brunnen och nu gällde det att hinna in i huset med torvtak, innan ärtan nått botten på brunnen. Om detta tog bort vårtan verkar underligt, men i Småland fanns det säkert brygghus med torvtak nära en brunn.

Löv fick värk av ett allvarligare slag i en tumme. Pappa berättade, att Löv lade på av sitt eget och band om. Pappa undrade vad Löv hade för speciella läkemedel, men sa inget. Nästa dag togs för­bandet bort och då syntes en gul prick. ”Då lade jag på mer skit”, sade Löv. Där fick medicin­er­ing­en sin förklar­ing. På tredje dagen var där en stor gul böld. Då tog Löv lädertången, som han viss­te inte släppte, och ryck­te till. Hela varmodern kom ut och han kunde se ända in till benet. Vad säg­er dagens läkekonst om det­ta!? Löv vart bra i tummen.

Under arbetets gång på gärderna vid Sund och Sånö med höbärgningen och att skära säden, hände det ibland att någon hustru till statarna kom ut med kaffe. Ett avbrott som uppskattades mycket. Hon hade kanske nyss bakat. Etiketten bjöd att man skulle bita av sockerbiten och den avbitna halv­an lades tillbaka på fatet. Men toppsocker är hårt och Löv hade dåliga tänder så han måste flytta runt biten i munnen tills den vart knäckt. Följden blev att den bit han lade tillbaka var brun av snus. ”Du tog väl inte den?”, sa jag åt pappa. ”Nä, man akt­ade väl sig”, sa han.

Under hans år som soldat i Karlskrona förekom alltid klädbyte man och man emellan. Detta höll Löv fast vid och utnyttjade under middagsrasterna, ibland med sämre, ibland med bättre resultat. Blåblusar var ett vanligt objekt, någon hade fått för stor, någon för liten, och alla vart nöjda. Löv bytte mycket för bytas skull och vart ibland lurad. Löv hade ett par bra kängor som en kamrat lyckades byta åt sig för ett par trasiga läderstövlar. Löv var en mycket duktig skomakare och lagade alla trasiga sömmar, satte på nya klackjärn och pliggade dit nya halvsulor. En kort tid efter lurade kamraten av Löv stöv­lar­na för några trasor han själv hade.

Min farmor bodde en tid vid Mälby och berättade för pappa hur Kult-Anders och Löv lånade ett bord för att dela upp julbrännvinet från kuttingen i flaskor. De smakade nog hela tiden och litrarna stod upp­ställda, lika många på var bordsända. Sprit gör att folk känner sig starka. En gubbe på var sida om bord­et och det slutade med fingerkrok, bordet omkull och resten får vi tänka oss.

Om det var det året som Löv på julmorgonen fastnade med stövlen i orgeltrampen och ramlade bak­läng­es, så orgeln tystnade, vet vi inte, men det kan vara troligt.

Löv var mycket kyrksam och deltog livligt i samhällsdebatten. Utanför kyrkan var han en som folk sam­lades kring. Pappa berättade att rysk-japanska kriget var samtalsämnet. Löv skulle naturligtvis gå med som frivillig. Alla tyckte att Löv var för gammal, men det tyckte inte han. ”Jag skulle åt­min­stone fått ihjäl någon”, menade han. Takterna från Karlskronatiden satt kvar, vilket många gång­er visade sig när pojkarna ville skoja och försökte fäkta med honom. Det var högafflar, störar och spett, men Löv avgick alltid med segern.

En gång var det mässfall i Muskö kyrka. Församlingen kände sig lite snopen, men Löv erbjöd sig att hålla en betraktelse över dagens ämne. En del tyckte inte det var som det skulle, men torparen And­ers Jakob från Hoppet tyckte att han talade bra.

Förhållandet till kvinnan var höljt i dunkel; ena gången sade han att han aldrig varit gift, nästa gång talade han om ”Käringen jag hade”. Han kanske var före sin tid.

För arbetarklassen fanns ingen större komfort i slutet av artonhundratalet och Löv fick ta det som bjöds. Råttor var legio och en råtta hade ätit två hål, ett på var axel på bästa kyrkrocken, så stora att ett suräpple kunde gå igenom. Löv gillrade en fälla och fångade en råtta levande. Då kom hatet fram: ”Vad jag plågade den råttan”, sa han, ”jag spottade snusspott i ögonen så hon vart alldeles blind och jag rist­ade henne”. Pappa undrade hur Löv kunde veta att det var just den råttan som ätit hål på axel­klaffar­na.

Mesta tiden på Muskö bodde Löv vid Sund i en ryggåsstuga, den snyggaste av de två som fanns un­der min skoltid. Snyggt och prydligt inne, med bord, stolar och en soffa att ligga i. En pistol med knall­hatts­lås och vit benkolv hängde på väggen tillsammans med ett fotografi, uppsatt med en knapp­nål och taget av en kringresande fotograf. Enda minne jag har av den gamla knekten Löv är pappas rakkniv, som pappa handlade åt sig när han fick skägg, med engelskt stål i klingan och skaft av horn. Pappa rakade sig med den i drygt sjuttio år. Striglade och provade om den tog av ett hårstrå på översidan av handen. Där hade rakbladstillverkarna inget att hämta.

Löv bodde sista tiden i fattigstugan nedanför prästgården. Där stod han för mathållningen åt sig och den andre inneboende. Denne klagade på att maten var kall och mest liknade tapetklister, men det berodde på att Löv var tidigt uppe och ute på jobb med vedhuggning åt skolan och många andra. Löv försvarade sig sig med att ”Jag kokade ju den goe såsen”. Det vart väl för stor tidsskillnad innan den andre inneboende hann ur sänghalmen.

Man måste se Löv som en vardagshjälte i det Levinska feodalsystemet. Han löpte linan ut, utan att ligga någon till last. Han hade nog inte ens fattigdel4 - men så var han också en äkta smålänning.

Sture Hellström, Björnholmen 2006



1 Skrufliniefartyget Stockholm stapellagt 1832 vid Bergsunds Mekaniska Verkstäder utanför Stockholm, sjösatt först 1856, 205 fot, deplacement 2846 ton och försedd med en ång­maskin på 800 hkr.

2 Lövs eget småländska uttryck för att den hade jäst - ”brisk” på engelska betyder bl a sprudlande, aktiv.

3 Spetsgård, två koncentriska ringar av män med långa käppar som bildade en mur runt avrättningen. Se http://sv.wikipedia.org/wiki/Spetsgård

4 Fattigdel i Svenska Akademiens Ordbok (SAOB): ”(åtnjuten) andel i det av en kommun anslagna beloppet (i pänningar l. naturaprodukter) för de fattigas underhåll; fattigunderstöd. Hvar och en, som söker fattigdel, testamenterar all sin egendom till FattigCassan, efter förtekning. VDAkt. 1790, nr 235.”