Patron Skral

Som pappa berättat

Den siste patron på Ludvigsbergs gård var driftig och mån om jordbruket; han odlade upp hela våt­äng­en och sänkte Valinge träsk med en sprängd ränna. Han var själv med och ledde arbetet. Dik­ningen, som blev det drygaste arbetet, övervakades noga – om någon inte hann med, utan vatten hindrade de övriga, drog han sig inte för att använda käppen. Om någon ville gå till skogs för att uträtta sitt förbjöd han det. ”Det är ju gödsel”, skrek han.

Skörden ökade, men tröskningen gick på gammalt sätt med en oxvandring. Höstdagarna är korta till ljuset, men en statare började kl 5 och slutade klockan 7. Arbetet var ju rutin. Så en fotogenlykta fick räcka. Någon smugglade med en hemsmidd stekpanna bland säden. Anders Jakob i Hoppet matade trösk­verket. Var först lite brydd, men sade för sig själv: ”Du är därtill ärnad, så du må gå med”. Följden blev att tröskverket brakade ihop. Allt förklarades med kvällsmörkret och att man inte såg. Om detta var anledningen till att patron köpte en lokomobil och helrensande tröskverk kan vara troligt.

Maskin och verk kom med segelskuta till Norrviken på Muskö. Stranden mot Rumme har ett berg som har en form som en naturlig lastkaj. Där togs maskinerna iland. Nu började den besvärliga land­trans­port­en i nästan väglöst land. Det berättas att patron gått baklänges från Rumme till Ludvigs­berg, hela tiden fäktande med armarna och dirigerat transporten. Maskinerna var av engelsk tillverkning, loko­mo­bilen med fyra kilos tryck på pannan. Efter en tid köptes kvarn och sågbänk, men allt skulle betalas. Finansieringen kommer vi till senare.

Hösten kom och säden var skuren, stod i skyl eller krake. Nu skedde första trösken ute i det fria på ett gärde. Mycket folk var bådat från torpen, även från Sånölandet. Karl Gustafsson från Kanada berättar att när lokomobilen kom igång, så började tröskverket råma som en tjur. Folk ställde sig för att titta, ingen hade sett eller hört något dylikt. Men det vart annat av; ved och vatten skulle köras fram till loko­mobilen, säd från gärdena fram till tröskverket, halmen skulle stockas och den tröskade säden till ma­ga­sinet. Torparna visste hur man hanterade en slaga, men detta var något nytt.
Folk från firman som sålt maskinerna följde med för att lära upp ortbefolkningen. Han som var instruk­tör för tröskverket stannade i fyra dagar. Men med ångmaskinen var det mera noga, han stannade i en hel månad. Anders Jakob i Hoppet vart utlärd till maskinist.
Anders Jakob fick även äran att sköta den första slåttermaskinen. Det var ju inte så lätt för den som bara hade använt en lie. Något var fel så gräset togs av på mitten. Patron var själv med och for ut i svor­domar och gick hem till gården. Men Anders Jakob var teknisk och lurade ut problemet så slåtter­kniven kom ner på marken. När värsta ilskan gått av patron, kom han ner och vart ittrande glad. ”Åh”, sa han, ”det visste jag väl att du Anders Jakob skulle reda ut det här!”.

Patron var en stor fruntimmerskarl, men en dålig hushållare. Han höll sig med väninnor i Stockholm och hyrde även bänk till dem i Storkyrkan. När den värsta rånen1 kom på honom fick inget hindra. Då spändes häst för fjädervagn och statarna kallades att ro färjan till fastlandet. Det hände ibland att det blåste hårt, så några fick stå med stänger och slå ned sjöarna så de inte skulle gå in i färjan. Roddarna orkade inte komma dit där det fanns väg, utan man fick ta i land där man hamnade. Sedan fick statarna följa med och stötta vagnen genom skog och moras tills man kom fram till farbar väg.

Uteliv och investeringar kostade pengar och snart stod patron i skuld. Gårdsfolket såg snart vad som skulle hända. En gammal gårdvar, Per Abraham, som levt under gamla patrons tid, sa åt honom: ”Under patron Pers tid var magasinen fulla, nu finns det aldrig något”. ”Äsch!”, vad det svar han fick. Allt skulle säljas för att betala av på skulderna. Arbetskompisarna var på Per Abraham för att han skulle säga åt patron igen. ”Jag törs inte längre, för han blir arg”, sa Per Abraham.

Då återstod skogen. Hela Ludvigsbergs skog såldes på rot, ner till fyra tum i brösthöjd. Rotpriset låg lågt mot färdighuggen kastved, men det skapade arbetstillfällen. Bara från ett så litet torp som Kanada gick nio karlar dagligen till skogen för vedhuggning. Hur kunde torpet hysa så mycket folk?
Det var stor seglation på Muskö av vedskutor. Bröderna Gustafsson på Kanada kom fort in i rutinen med lastning och fick snart jobb som matroser. De fick lära sig hur en vedskuta seglades i trånga far­vatten. Karl, äldsta brodern, hade snart en egen skuta ”Sevrin”, som lastade 14 famnar. Yngre brodern Johan övertog den och Karl köpte en större, ”Trygg”, som lastade fyrtio famnar. De första vedskepparna på Muskö och kanske de enda?

Men skogen räckte inte att betala skulderna. Nu satte fordringsägarna åt honom och tillsatte en förmyndare. Gården skulle utarrenderas och patron få ett visst apanage.
Han ville ej bo kvar på Ludvigsberg, utan flyttade till Rummet. Han plockade med sig allt bohag, möbler, slädar, vagnar och till och med urverket i tornuret, som, enligt pappa, statarungarna lekte med på stallbacken, vältande runt i lera och gödsel. Till sitt underhåll hade han utom kontanter 12 famnar brännved och ett antal lass gödsel till trädgården.

Under en middagstimma vid skördetiden på ett gärde vid Rummet kom patron med kvinnosällskap och frågade: ”Hur många man är ni?”. ”Vi är tre”, svarade pappa. ”Är ni bara tre?” utbrast patron, ”Vi var 64 man när jag skar mitt vete!”. Han var nog lite stolt över sin tid som jordbrukare.

Torparkåren på Sånölandet såg med förundran på utvecklingen – Herrstugan, Norrtorp, Kanada, Hyttan, Landängen och Hoppet, alla levde de under mottot ”Rätta mun efter matsäcken”. Förmyn­da­ren och arrendatorn vart de nya herrarna och en skogvaktare tillsattes.

Men patron, nu på Rummet, behöll den gamla stilen. Han gjorde flickorna med barn. En flicka från Johannesdal bar hem ungarna varefter de kom. En skojfrisk bonde sade att Johannesdalarn får ungar i huset som om nordliga vindar skulle blåst upp dem ur Hammarssundet. Men Johannesdalarn ilsk­nade till, så den sista ungen bar han tillbaks till Rummet.

Frun i huset rökte cigarr. Under en av patrons stadsresor hade Boerkriget pågått en tid och de första cigaretterna fanns att köpa. Han köpte hem några askar i present till hustrun. Pigorna berättade att hon band ihop tre stycken när hon rökt. Lasten är konstant.

Patron var duktig med trädgård och hade ett stort jordgubbsland. Drängarna lärde sig snart att de för­sta bären fick de inte röra. Längre fram i mognaden kunde de äta hur mycket som helst. Han ym­pade och lade rotskott, utökade trädgården och förstod sig på pollinering och lovade varje torpar­unge en stickelbärsbuske och ett bigarråträd om de kunde skaffa fram ett humlebo.

Patron var mån om sina underlydande även socialt. Någon torpare stod under toffeln och beklagade sig för patron: ”Jag har försökt vända ut och in på mig” (ett gammalt uttryck för att vara till lags). ”Inte skall han vända ut och in på sig. Han ska piska kärringen!” skrek patron.

Han kom ofta om sommarkvällarna till Hyttan och hade sällskap med sig. De övernattade på hö­skul­len för att fiska i Maren. Fisksättet var slantning2, ett nu bortglömt fisksätt. Ibland kunde han få stora gäddor med sig hem.

Åren går och avbetalningen på skulden tar tid, långt in på nittonhundratalet. Samma bonde som skoj­ade om nativiteten på Rummet myntade uttrycket ”Patron Skral”, vilket vart vedertaget av tor­par­kåren. Folk trodde att om patron hade fått reda på vem som gett honom tillnamnet, hade han skrik­it: ”En sån helvetes glop!”.

Patron hade två söner. På ålderns höst möter han en av sina trädgårdsdrängar. ”Kära Kalle” säger han, ”Kan du tänka dig, mina pojkar är tokiga och båda två sen”. Ofta talade han om att: ”Två år efter min död så är Ludvigsberg skövlat”. Och han vart sannspådd.

Sture Hellström, Björnholmen 2007



1Brånaden

2Slantning: Två man i en eka, där den ene hamnar och den andre sköter fisket. Betet är en mört med en krok och linan är fäst i ett långt spö. I spöänden är en uppspjälkt skåra där linan fästes löst. Sedan följer linan spöet in till båten, där resten av linan är upprullad på en trärulle. Nu hamnas längs vasskanten och fiskaren doppar mörten i vattnet ungefär som pimpling. När en gädda huggit, släpper linan i spöänden och fiskaren lägger samtidigt trärullen i sjön, så gäddan kan simma och svälja betet Efter lagom lång väntan tar fiskaren hem på linan och förhoppningsvis följer då gäddan med. Att rullen med linan ligger i sjön är för att gäddan ej ska känna något motstånd, för då spottar hon ut betet.