Tok-Adolf

Som pappa berättat

Att gå och vänta på sin faders död måste vara ett grymt öde för en fideikommissarie. Adolf talade jämt om när han skulle få makten och flytta upp till Ludvigsberg.
Torparen Gustafsson på Norrtorp hade hört detta till sin leda och spådde att när han en gång flyttar från Rummet skulle han ej komma längre än till Örnstorp.
Han vart sannspådd, för Adolf kom ej längre än till Jennyhill. Där låg tidigare ett torp som hette Nobben. Torpet brann i slutet på artonhundratalet. Det gjorde inte så mycket, tyckte gamla patron, det brann ju upp en kappe1 löss – hur man nu kan mäta löss i kappor.

Adolf trodde på själavandring. Efter hans död besökte en bonde doktor Berg i Stockholm. Doktor Berg var en exakt kopia av Tok-Adolf. Vid konfrontationen hajade bonden till och tänkte ”Då är det väl sant som han sagt att han skulle återuppstå”. Berg var också naturläkare och ordinerade bonden avkok på myrstack att dricka. Då blev denne fullständigt övertygad om att han besökt Tok-Adolf. Dottern som var med sade ”Du är så dum, pappa, den där som är en så skicklig läkare”.

Adolfs bror omkom tragiskt. Han hade besökt handelsboden, men varan han ville ha fanns inte. Handlaren berättade att han hade varor vid Tungelsta järnvägsstation. Isen på Horsfjärden var ny­lagd och bar inte ännu. Brodern hade en liten kälke med två draghundar, som han skötte med ett långt spö. Han ville nog hjälpa handlaren att få hem varor, men Horsfjärden hade lagt brunnigt2 och på det hade det kommit ett tunt snötäcke. Så gick det som det gick, en av hundarna bet av draglinan och kom hem. Folk med frästdon3 gav sig ut och fram till vaken och tog hem den andra hunden, men av brodern syntes inte ett spår, bara ett piskrapp i snön.

Adolf startade biodling i stor skala. Han byggde ett stort bihus med kupor invändigt på hyllor och fluster utanför och kallade det själv för ”bipaviljongen”. Stolt över sin konstruktion sade han att ”Vilken fattig torpare som helst kunde svänga ihop en sån här och bli miljonär på kuppen!”. De flesta torpen hade egna bikupor och ställde sig frågande till hans uttalande.

Ryktet om hans företag spreds och en journalist tog sig ut till ön för en intervju. Artikeln kom in i en veckotidning och började:

”Biodlaren på Horsö
På en ö i Stockholms södra skärgård som på kartan påminner om en geting”.

Resultatet av odlingen är okänt.

Drömmen om att få äga Ludvigsberg var ju ständigt närvarande. Han berättade ofta hur han skulle driva gården. Ena gången skulle han ha fjorton norska ston och en hingst för att driva hästavel. Nästa projekt var tvåtusen höns och trehundra tuppar; till detta skulle det inköpas en liten ångbåt, som skulle gå dagligen mellan Muskö och Söderby med ägg. Båten skull nog heta Tre Ägg, enligt folkhumorn. Torparna varnade honom för räven, men det var ingen fara. ”Låt räven ta en höna, sen vart han ju mätt”. Hönsen skulle gå fria och han kände tydligen inte till rävens beteende.

Laxodling stod också på programmet och vart genomförd. Lämpliga hålor fanns vid ändan av Nabbviken, troligen lertag efter det gamla tegelbruket. Vattenfrågan löstes genom ett dammbord vid Torpa Träsk, där ett smalt rör gjorde konstant avrinning. Nästa dammbord blev vid Gamsta äng. Frun där blev glad, hon fick tillgång till friskt vatten året om. Från det dämmet grävdes täckdike följande topografin fram till dammarna. Torparna följde detta med förundran. Någon frågade vad laxen skulle leva av. Jo, han skulle skjuta kråkor och hänga upp i alarna. I dessa skulle det frodas mask, som skulle ramla ner till föda åt laxen. Men säg den lycka som varar beständigt. År 1909 kom ett skyfall, ett ösregn i två dygn. Vid Vitså kvarn satt havrebanden fast i alar som flutit från gärden ovanför, detta som exempel på omfattningen av nederbörden. Ena väggen på laxdammen rasade och dammen blev tom. Muskös första fiskodling fick ett sorgligt slut.

Adolf frågade fiskaren under Arbottna vid Tuppudden om han fått någon lax. Jo, det hade fått. ”Då var det nog någon av mina laxar”, trodde han.

Åren går och när Ludvigsberg äntligen var skuldfritt var torpen på Sånölandet så nerruttna att förmyndaren måste ta ett lån för att bygga nytt av det fallfärdiga. Nytt bostadshus och ny ladugård vid Norrtorp, gamla bostaden var kvar efter rysshärjningarna. Herrstugan, Landängen och Hoppet fick nya ladugårdar.

Muskö fick sin första telefon i början på 1900-talet. Skolan, som hyste barnmorska, fick nummer 1, Adolf på Jennyhill fick nummer 2. Han svarade i telefon med ”Adolf Levin af Ålderstam, vem har jag äran att tala med?” - så berättade pigorna.

Prästen hade kallat till husför i Muskö skola. Min faster hade ärende upp till ön och gick på husförhöret. Tillställningen hade väl blivit omodern och den enda som kom var min faster. Telefonen hade kommit en tid före. Prästen och hon pratade en stund om nyheten med telefon, skiljdes åt och så slutade det sista husförhöret på Muskö.

Lånet för att rusta upp torpen var nog betalda fram till 1918, gamla patrons dödsår. Den nye fideikommissarien var märkt av sjukdom och tvingades sälja Ludvigsberg. Torparna fick ingen ny patron att arbeta under och kanske drog de en lättnadens suck.

Feodalsystemet gick i graven med stora förändringar på Ludvigsberg.





Sture Hellström, Björnholmen 2007





1Kappe, rymdmått 4,58 liter

2Dvs med råkar (vindbrunnar) i isen

3Fresta/frästa = pröva, testa