Utställningen i Stockholm 1897

Som pappa berättat

Torparen på Kanada gjorde regelbundna stadsresor till Stockholm. Min far och hans bror Karl från Hyttan fick följa med, 14 och 17 år gamla. Segelökan lastades med ål i hållet och lingon. Johan Gustafsson var till skogs för att hugga en ny nicka1 för den gamla var trasig. Han kom tillbaka med en talltopp som hade lämplig klyka att lägga masten i, men svor för att han fått kåda på kostymen. Resan företogs nog en bit in i augusti2 när lingonen var mogna. Det blev avfärd på eftermiddagen då sydvästliga sjöbrisen förde dem förbi Dalarö och fram till Skrovel. Då blev det stillt, nu återstår rodd. Ökan var så bred att man kunde vila tvärs över på fiskhållet, medan två rodde. Nu gick färden över Baggensfjärden, förbi Stäket och holmarna Danmark och Sverige och fram till flottbron vid Slussen.

Nu vidtog försäljning av fisk till uppköpare, men lingonen såldes helst privat, vilket gav ett högre pris. En dam fick sin korg fylld med lingon och betalade, men ville ha korgen hemburen. Hon såg väl pojkarna, men dessa hittade ju inte i stan. Johan och pojkarna följdes åt, men kunde inte hitta ad­ressen som kvinnan uppgivit. Det började lida mot tiden för utställningsbesöket, så Johan ställde sig i ett gathörn, troligen vid Kornhamnstorg. Efter en liten stund hade han sålt lingonen för andra gången – han slog av på priset för att det skulle gå fort.

Tillbaka på flottbron skulle Johan snygga till sig. Krage och förstycke fanns med i en papperspåse, men att montera krage och förstycke med kragknapp och allt är inte lätt. Han bad Sadelögaren i båt­en intill om hjälp. Dagen såg ut att bli varm och Sadelögaren ville att han skulle utesluta kragen och nöja sig med bara förstycket. Nu uppstod problemet med monteringen. Knappnålar blev lös­ning­en, men förstycket var hårt och nålarna ville krokna. Sadelögaren hade sålt strömming och gälat och var blodig om fingrarna. Stora fläckar av blod och fjäll blev kvar på förstycket för varje nål. Man måste vara fin när man går på utställning.

Nu gick man Skeppsbron, Norrbro, Kungsträdgården, Nybroviken och Strandvägen fram till Djur­gården. Väl inne på utställningen frågade Johan:”Tycker ni inte att det är alldeles märkvärdigt, poj­kar?”. Pappa som var tekniskt intresserad synade mest maskinerna och allra mest en ångmaskin av stora mått. Kvinnorna från Muskö som besökt utställningen berättade vid hemkomsten vilket som var mest intressant. En del fastnade för mejeriet, de hade ju mjölk själva och gjorde smör och ost. Andra pratade mest om vävstolen som vävde en duk med en bild av Stockholms slott. Damast­teknik och jacquardvävnad hade inte trängt ut på skärgårdsöarna.

I kvällningen gick man till flottbron för en stunds vila i segelökan. Morgon och hemfärd. Sadelö­gar­en hade smakat på det han köpt ut och stod och justrade med spristången och kunde inte begripa att han inte kunde få seglet att stå. Hustrun som var med kom till undsättning och tryckte mak­en mot durken, där han troligen somnade. Hon fick själv sköta hemfärden.

Morgonen var stilla, så det blev mest rodd. Ute på Jungfrufjärden får Johan se en båt akter om, som han känner igen. Han sade: ”Där kommer Evert i Hamnudden, jag skulle ha lust att bjuda Evert på en sup”. Han vilade på årorna tills Evert kom ifatt och ropade ”Godmorgon, Evert, kom hit får du en sup!”. ”Åh jag tackar, jag” sa Hamnuddarn, rodde intill och slängde i sig supen över suden3, sköt ifrån båten och fortsatte att ro. Hamnuddarn hade en liten roddbåt och försvann snart föröver. Johan muttrade: ”Skitna Evert, han nändes inte bjuda igen!”. Om det nu var tidens sed att man bytte supar över relingar på två båtar?

Komna till Dalarö mötte de sjöbrisen. Pojkarna ville segla, men Johans öka kryssade dåligt. Det var sydvästlig vind och Johan sade: ”Vi ror fortare”. Tala om att vara rädd om tiden, även år 1897. Ett kvarter brännvin var anslaget till hemresan, men pojkarna bara låtsades dricka. Johan utbrast: ”Det var ett märkvärdigt kvarter att kunna vara drygt, jag tycker vi är tre om det!”.

Resan var ett oförglömligt minne för pappa som han ofta berättade om.

Johan Gustafsson på Kanada hade namn på vindriktningen kompassen runt:


'an e sydlig: ligger ut ur viken hemma
'an e sydväst: läar under stora berget
'an e västlig: kommer längs sundet
'an e nordväst: kommer från Ramsholmen
'an e nordlig: kommer från Bockskog
'an e nordost: kommer från Rotholmen
'an e ostlig: kommer från Björkö
'an e sydost: kommer från Järnholmssund





Sture Hellström, Björnholmen 2006

1träklyka (nickhake)

2September?

3Översta (förstärkta) bordet, här: båtsidan