Hagström

Som pappa berättat

Han var uppvuxen på Gålö, var väl ett barnhusbarn och kom under prins Carls inrättning. Prinsen tyckte väl synd om alla barn som högreståndspersonen avlade fram utanför äktenskapet. Askvik var den gård Hagström hamnade på, där uppfostran av barn var en del av arrendet.

Minnena från barndomen var inte av det ljusare slaget. Han berättade för pappa hur han fick bära vatten till djuren fast han bara var pojke; hur han gjorde sig kryss och lade i ämbaren för att det inte skulle skvimpa.

Han fick även vara med och skära säd bland vuxna karlar. Han hade svårt att orka med, så han fick springa tillbaka när de skulle ta nytt slag.

Men även Hagström fick lämna barndomen bakom sig och kom ut i arbetslivet bland de vuxna.Ar­bets­tillfällen var det väl inte gott om för en vanlig bonddräng, men ett järnvägsbygge pågick i Norr­land, så nu gällde det att ta sig dit.

Tjugofem stycken från Stockholmstrakten slog sig ihop och luffade landsvägen upp till Luleå. De gick vägen över Östersund och där var det slut på reskassan, så de besökte landshövdingen för att få hjälp. Han knorrade lite, hade inte pengar till lösdrivare, men nöp fram med tjugofem kronor. De fick varsin krona; hur kunde man föda sig på det från Östersund till Luleå?

Han vart anställd vid bygget av Ofotenbanan, som han berättade om. Han kom till en början med i någon sorts förtrupp med stakning och röjning, utan bostad i ödemarken fick de bygga sig riskojor. Vintern kommer ju tidigt i norr, så en stockeld fick brinna hela natten. Han talade om att man vart som stekt på ena sidan och hur man frös på den andra. Vartefter banvallen vart färdig, skulle slipers och räls bäras ut, men det tyngsta jobbet var att lasta järnvägsvagnar för hand med grus när sliprarna skulle grusas ner. Det var att ösa i ett, man fick aldrig några minuter att vila på.

Ofotenbanan vart färdig och Hagströms tid som rallare var över.

Han tog sig tillbaka till Stockholm och träffade Askvikaren på Videqvistens gård. ”Jag kom just från banan och hade ett par supar i mig och Gud vad jag skällde på en bonde!”

Ungdomens oförätter var nog svåra att glömma.


I början av 1900-talet var det väl inte lätt att få arbete, med strejker och annat elände. Hagström, som så många andra, slog sig på gårdfarihandel. Han hade en jättestor unikaväska som var helt röd av väder och vind, med en läderrem på mitten som han krängde över vänster axel. Han åkte med Wax­holmsbolaget och kom till Björnholmen troget den femtonde varje månad. Varulagret bestod av blåtyg, nålbrev, sytråd, björntråd, band, tvålar, skjortor och strumpor.


Han kom på kvällen och övernattade först hos mormor och morfar, sedan hos mamma och pappa. Frågade alltid om han fick nattkvarter. Mormor som var rätt morsk av sig sa: ”Hagström har väl inte ohyra!”, men det påstod han sig inte ha. Men när mamma stod för husrummet, slängde hon alltid ut sängkläderna genom fönstret, sedan Hagström hade gått upp och gått till dasset. Där fanns alltid nå­got kryp att ta rätt på.

Svart cheviotkostym och slokhatt, kostymen var alldeles blank, så i dagens läge hade han varit mo­de­riktig. Han gjorde alltid rätt för sig, lämnade varor för mat och nattkvarter och en tvål för rodden över till Muskö. Under 25 års tid kom Hagström troget, så mamma fick snart ett litet lager av hand­tvål som räckte långt efter 1938, när Waxholmsbolaget slutade gå på Muskö. Han var för det mesta sluten och tyst, men hade perioder då han pratade i ett. När pappa frågade ”Hur står det till, Hag­ström?” så svarade han ”Åjo tack, det är bara magen som krånglar!”. Han hade i rockfickan en flas­ka med kruschensalt och i den andra fickan en glasburk med vatten och en volgasvamp däri – Losec fanns inte då!

Hagström löpte linan ut utan att ligga någon till last och möttes av en viss respekt av de som kände till hans barndom.

Sture Hellström Björnholmen 2008