Människans sociala nätverk har under de senaste tio tusen åren genomgått en förändring, en förändring som drastiskt har accelererat under de senaste hundra åren. Vi har idag en möjlighet att leva och verka i anonymitet, vi möter ständigt människor vi inte vet något om och som inte vet något om oss. Människor ingår ständigt i tillfälliga grupperingar med tidigare okända individer och som skingras för att kanske aldrig mera återuppstå.

Människan har aldrig tidigare mött så många artfränder och har inte tidigare varit så anonym i dessa möten.

Vi är antagligen det mest sociala djuret av alla; vi har inte bara den fundamentala instinkten att ta hand om vår avkomma och våra närmaste släktingar, utan har dessutom försetts med en drift att värna gruppen eller grupperna vi ingår i. Redan Aristoteles kallade människan för zóon politikon, ett samhälleligt djur.
Denna gruppomvårdnad styrs av normer som uppstått i eller importerats till gruppen. Normerna upprätthålls genom ett system av belöningar (man får del av det goda om man uppför sig enligt norm) och bestraffningar (avvikelse från normbeteende kan rendera allt från skamkänsla till avlivning, ”androm till varnagel”).

Tidigare har vi aldrig kunnat frigöra oss från våra grupptillhörigheter annat än för korta stunder, men idag kan en människa leva ett helt liv utan att egentligen ingå i någon gruppering.

Vi har snabbt rört oss från ett ett samhälle där alla kände alla, till ett där de flesta är okända för varandra..

Den ursprungliga gruppen

Människan har inom djurvärlden en unik egenskap: att ta ansvar för de andra inom gruppen. Denna egenskap kan ses som en extrapolering av släktansvaret (och kommer antagligen därifrån), som förekommer hos andra sociala djur.

Alla myror i en stack är systrar, liksom alla bin i en kupa – utom då och då en enstaka, kortlivad hane, som egentligen är drottningens förlängda fortplantningsorgan – han är dessutom jungfrufödd (haploid) och är en sorts klon av drottningen.
En lejonhanne har ansvar för den egna avkomman, ett ansvar som är så starkt att han slår ihjäl alla lejonungar som inte är hans.

Man kan givetvis spekulera i varför denna egenskap inte finns hos andra djur. En möjlig orsak är naturligtvis människans talförmåga, med tillhörande högre hjärnfunktioner. Gruppbildning av den här karaktären förutsätter att komplex information kan förmedlas mellan och förstås av individer i gruppen.

Denna starka ömsesidiga oegennytta¹ (strong reciprocal altruism) som finns hos Homo Sapiens Sapiens (och som kan anas hos våra närmaste, främst bonoboerna^[⁵^]), måste ha varit viktig för vår utveckling. Uppkomsten av den har hittills varit svår att förklara. Man har ansett att oegennyttan inom en grupp borde vara så skör, så utsatt. Det skulle räcka med att några medlemmar saknade denna egenskap, för att gruppen skulle krakelera i själviska familjegrupperingar.

Mekanismen bakom gruppbildningen

Gruppens individer har vinster att erhålla, om normerna följs. Vinsten kan vara materiell eller bara bestå i att individen får ett bättre rykte inom gruppen (som på sikt kan leda till materiell vinst).

Detta räcker dock inte för att oegennyttan ska stanna inom gruppen. Vad som dessutom krävs, är en mekanism som straffar den som bryter normen. Det har visat sig att de flesta av oss har en sådan mekanism i oss; vi är beredda att straffa en avvikare, detta utan egen nytta och till en egen (rimlig) kostnad. De som saknar denna egenskap är ofta samma som bryter mot normen, i grava fall kallar vi dem för psykopater.
Det borde vara intressant att studera varför psykopati överhuvud finns kvar i våra gener, egenskapen borde vara så destruktiv att den skulle ha sållats bort. Idag räknar man med att tre till fyra procent av de amerikanska männen är psykopater^[1]. Är det så att en grupp Homo har haft nytta av några ”krighjältar” och att dessa gett gruppen ett överlevnadsvärde?

Det har visat sig, att ytterligare ett villkor finns för aktivering av denna starka ömsesidiga oegennytta: gruppen måste vara stabil och individerna måste veta, att de kommer att mötas många gånger.

Antagligen tränas denna gruppkänsla hos den unge Homo Sapiens Sapiens genom uppfostran och lek, men det måste också finnas en genetisk betingelse för detta.

En grupp som har den starka ömsesidiga oegennyttan är starkare än en grupp utan sådan. Egenskapen verkar så starkt på individnivå, så att individen till och med i vissa lägen kan offra sitt liv för gruppen. Detta kan enligt vissa forskare^[3]ha resulterat i en selektion av sådana grupper; stammar med denna egenskap har haft högre överlevnadsförmåga och därmed också stammens individer. Ett stamkrig kan då ha resulterat i att den starkare gruppen assimilerat de av den underlägsna gruppens individer som accepterat stammens normer – de övriga har gått under.

Så borde då människan vara genetiskt väl förberedd för grupplivet, alltid rak och ärlig och med gruppens intressen som sin främsta ledstjärna. Så är det ju inte, hon har ju en väl dokumenterad förmåga att för egen (eller avkommans) nytta bryta mot normer, om hon tror att detta kan ske utan upptäckt. Tydligen har egenskapen att kunna lura andra alltid varit viktig för överlevnaden och gett individen fördelar, trots att straffet för upptäckt kunde bli förödande.
Dessutom kanske en alltför devot hållning mot normerna varit hämmande, människan måste kunna revoltera mot stelnade normer, när hennes livsmiljö förändras.

En viktig egenskap i den arkaiska gruppen tycks också vara att undvika konflikter, om man ser på existerande jägargrupper idag^[⁵^]. Denna konflikträdsla kan ta sig nästan löjligt artiga former, med försiktiga omskrivningar, där egna krav aldrig klart utsägs.

Homo Sapiens Sapiens är därför kluven, driven av två motsatta utvecklingstrender: den starka oegennyttan i gruppen och den själviska omsorgen om de egna generna. Hon är specialist på att förklä sin egoistiska strävan i förment normuppfyllande och att manipulera sin omgivning med machiavellisk intelligens – något som även schimpanser och bonoboer behärskar till viss del^[4].

Hos Homo Sapiens Sapiens finns en unik förmåga att avslöja bedrägerier och lögner. Utvecklingen av denna förmåga har kopplats till vårt behov av att finna normbrytare inom gruppen. Det kan också finnas andra högre hjärnfunktioner som har utvecklats hos oss på grund av gruppselektion (till exempel talet), men detta är idag en ren spekulation.

En intressant aspekt är att främlingsfientlighet antagligen förstärktes samtidigt med den starka ömsesidiga oegennyttan. Homo Sapiens Sapiens är kluven även här, hon räds det främmande, men fascineras av det exotiska.

Uppkomsten av detta ”gruppsinne” måste ses som en portalhändelse i utvecklingen av Homo Sapiens Sapiens^[⁶^].
Kan det vara så, att Homo Sapiens Neanderthalensis hade sämre ”gruppsinne” än vi och därför slogs ihjäl i konkurrensen?

Vi är alltså gruppvarelser, anpassade för ett liv i en över tiden stabil grupp, styrd av normer, som vi ska åtlyda i en stark ömsesidig oegennytta och straffa dem som bryter mot normerna.

Utvecklingen av gruppen fram till modern tid

Gruppbildningen efter jägarsamhället fortsatte naturligtvis, men skedde på andra premisser än de ursprungliga. Antalet individer i en grupp ökade ständigt, från kanske runt 150 individer i en stam till flera miljoner i en nation. Antalet grupper som en individ ingick i ökade också i och med att en mer komplicerad samhällelig struktur utvecklades (bondesamhälle, feodalsamhälle, nation)

Eftersom gruppstorleken hade ökat så drastiskt, minskade eller försvann en individs möjlighet att själv kontrollera alla andras beteenden. Detta kunde ha inneburit gruppens sönderfall, eftersom en av premisserna för gruppbildningen var borta. Detta löstes dock genom

Det bildades också subgrupper för att bevaka belöningssystemet inom den större gruppen (av karaktären gillen, skråväsende, etc).

Gruppen och dess normer kan sägas ha varit styrande ända tills större stadsbildningar skapades, dvs fram till för ungefär 200 år sedan. Innan visste alla vem alla andra var, kom en okänd individ in i en grupp måste denne snabbt visa sin beredvillighet att följa gruppens normer. De härskande, främst stat (kung, furste, etc) och kyrka, har utnyttjat kraften i människans ”gruppsinne” för att kontrollera och styra individerna. Vår förmåga till stark ömsesidig oegenytta har nu blivit ett utmärkt instrument för att håll kontroll på människor i gruppen. Det var inte länge sedan det krävdes inrikespass i Sverige, lagen togs bort 1860.

Dagens grupper

Även idag bildar naturligtvis människor grupper, även om utformningen ytterligare har förändrats från tidigare. Vissa kvarstår från äldre tid (nation), andra tillkommer. Nationskonglomerat som EU uppstår, man talar om det globala perspektivet.

Dagens gruppbildningar på undernivå kännetecknas dock ofta av en flyktighet och brist på den starka ömsesidiga oegennyttan. I och med att vi i olika sammanhang kan uppträda helt anonymt, kan vi bryta huvudgruppens normer utan att riskera repressalier – speciellt om gruppen är tillfällig och löses upp för att aldrig mer återuppstå. I sådana lägen faller vi lätt tillbaka till den mer ursprungliga egoismen, vilket förstärker den tillfälliga gruppens upplösning.

Den moderna människan ingår inte längre i en enda grupp, utan har istället en uppsjö med grupper att vistas i; i varje grupp visar hon ett nytt ansikte, spelar en ny roll.

I den moderna världen finns dessutom ett krav på personlig integritet, så att människan i nästan varje handling ska kunna vara anonym. Detta krav ska ses i skenet av dagens repressiva makt, som ersatt den arkaiska ”jag kontrollerar dig, du kontrollerar mig” och som i sig har anakronistiska drag. Den uppkom i ett samhälle där individen var ofri och normbildningen var styrd av institutioner, som krävde en total genomlysning av individens privatliv. När nu normerna ifrågasätts eller ställs på ända, vill individen inte längre ständigt exponeras för den repressiva maktens ögon, som blivit allt skarpare – teknikutvecklingen har skapat fantastiska möjligheter att övervaka och kontrollera.
Men unikt är detta krav i människans historia, aldrig tidigare har hon kunnat vara medlem i en grupp utan att samtidigt öppna sig mot gruppen.

En intressant utveckling är de virtuella grupper som människan idag skapar över Internet. Nätet ger alla möjligheter till maskering, man kan här mycket lätt ljuga sig till en passande identitet – och gör det också i hög utsträckning. På nätet kan människans förställningsförmåga få blomma fritt¹.

2. Fehr, Ernst och Fischbacher, Urs (2003), The nature of human altruism, Nature 425, 785-791

3. Fehr, Ernst och Fischbacher, Urs (2004), Social norms and human cooperation, Trends in Cognitive Sciences, Vol.8 No.4 April 2004

1Man skiljer på ömsesidig oegennytta, som inte innefattar repressivitet, och stark ömsesidig oegennytta, som också innebär bestraffande av dem som bryter mot normer.

1Många har upplevt att virtuella grupper som enbart kommunicerar via Internet, ofta bryts sönder på grund av gräl och bråk, om det saknas moderator. Människan har kanske svårt att hantera virtuella kontakter, som tillåter impulsiva yttringar.

Människans nya anonymitet

Inledning

Den ursprungliga gruppen

Mekanismen bakom gruppbildningen

Utvecklingen av gruppen fram till modern tid

Dagens grupper