Lite Bankomat-minnen
Någon gång runt 1979/80 hade WM-data en kick-off eller julmiddag på Vaxholms värdshus, tillsammans med folk från Esso och AutoTank. Vi var precis igång med det första WAN-baserade kortsystemet för detaljhandel (Esso/Statoil) och hade tävlat med Bankomatsystemet om att först använda datex (vi var väl i drift ungefär samtidigt).
Året innan hade det skett ett antal intrikata stölder med hjälp av falska depositionsfack, som monterades som en mask framför de äkta facken – instoppade kassetter hamnade alltså inte nere i bankens valv utan i de falska facken, vilka regelbundet tömdes av de som ansvarade för monteringen.
Under middagen minns jag att jag fick en idé om en elektronisk variant av detta och fann då den falska bankomaten; inte som en mask framför en riktig, utan som en självständig enhet. Den skulle naturligtvis se ut som en bankomat, men istället för pengar skulle den ge ifrån sig meddelandet ”Tyvärr, ingen kontakt med Din bank” - en text som var välbekant för alla bankomatkunder - och mata tillbaka kortet till kunden. Innan dess skulle både magnetspår och PIN-kod ha registrerats på magnetband.
Jag visste att det var en enkel sak att från detta underlag producera transaktionskort.
Själv tyckte jag att det var en rolig tanke, som jag meddelade några som var med på festen; de lyssnade välvilligt och sedan var det väl inte mer med det.
Något senare träffade jag en person som under mycket hysch-hysch meddelade att han och en väletablerad svensk deckarförfattare höll på att skriva en bok om databrott. Han frågade om jag hade några bra idéer och jag kom ihåg min tanke om de falska bankomaterna.
Lite ångest hade jag, det finns tydligt i mitt minne. Tänk om jag ger någon impuls att verkligen sätta detta i verket? Men då tröstade jag mig med att jag kunde inte vara unik; fler än jag måste ha tänkt i samma banor. Det vore bättre att göra tillvägagångssättet allmänt känt än att någon i smyg verkligen utförde detta. (Bakom allt detta resonemang låg antagligen en komplett oförmåga att hålla tyst.)
Personen ifråga fick så min idé, men tordes tydligen inte realisera den fullt ut i "Datadyrkarna"; han införde något hemligt kretskort (se sidan 98 och framåt) för att ingen skulle tro att att det var så enkelt som det faktiskt var.
Det fanns ett försök att göra bankomatkorten säkrare genom en fast magnetisering snett över de tre existerande magnetspåren, metoden tror jag benämndes ”WaterMark”, men den togs bort för att det blev för mycket tekniska fel. Avsikten var att kortläsaren först skull radera detta WaterMark. Om det lyckades, så var kortet falskt. Kanske raderades för mycket eller så höll inte den permanenta magnetiseringen; i alla händelser fanns det vid den här tiden inga konstigheter i bankomatkorten som krävde någon specialelektronik för att läsas.
När boken kom ut blev det en del uppståndelse på BankoMatCentralen, många kastade misstänksamma blickar på varandra. Man tyckte att det var alltför initierat för att någon utanför BMC skulle ha kommit på dessa tankar och några inom företaget misstänktes för att vara Jan-Jöran Stenhagen. Så var det naturligtvis inte, tanken var baserad på allmängods inom området och krävde inget annat än lite omoraliskt tänkande.
Inget hände på 15 år, men så kom balter och ryssar med den tidens förbättrade teknologi...
Jag har en annan bankomathistoria, dock enbart via hörsägen och kan inte garantera sanningshalten. I alla händelser är det en rätt bra historia:
Vid test av de första Nixdorf-automaterna lär en av de tyska teknikerna ha beställt svenska sedlar till ett belopp av en miljon för leverans till Tyskland. Vid de fortsatta testerna i Sverige tog han så med sig väskan med denna miljon, som handbagage antar jag. Det gick bra att komma in i landet och han kunde slutföra sina uppgifter här i Sverige. När han så skulle återvända, upptäcktes pengarna av tullen och hans förklaringar mottogs med viss skepsis av personalen. Han själv blev kvar på Arlanda ett dygn, innan allt sorterades ut; pengarna fick stanna ytterligare någon vecka.
Torkel Danielsson, januari 2007