Öppna tankar

Torkel Danielsson

Uppdaterad 2007-10-02

Under de senaste 15 åren har jag alltmer använt mig av öppen programvara, alltså sådan som man kan få tag på gratis utan att behöva bryta mot några lagar. Varför jag började med detta kan tyckas lite eget, eftersom det inte på något sätt underlättade min tillvaro – i början av 90-talet innebar användandet av öppen programvara en klar källa till oro och frustration. Men det fanns drivkrafter. Jag var ju teknik­er och trodde mig kunna hantera de lite oputsade programvaror som då erbjöds (för denna hybris blev jag dock ofta grymt straffad). Jag hade också (återigen som tekniker) en ganska låg tanke om Micro­softs Windows – jag tyckte det var felaktigt att bygga ett helt operativsystem baserat på ett grafiskt använd­ar­gränssnitt, denna monolitiska lösning tyckte jag helt enkelt var ful. Program ska vara mo­du­lä­ra, an­vändarvänliga och gratis, något jag fortfarande håller fast vid. Eftersom jag kodat program under större delen av mitt liv vet jag också att nästan all sluten kod är efemär och dömd att försvinna. Var har all kod jag skrivit under mer än 40 år tagit vägen? En del fragment har kanske inkarnerats i några nya ver­sioner, men den stora massan är borta. Så är det med också alla de andra slutna programsystem jag stött på – de har fallit bort, när miljön, den tekniska eller kommersiella, har förändrats. En öppen kod, insåg jag, har mycket längre levnad – får den spridning, förbättras den evolutionärt av flitiga händer och kom­mer att fortsätta; likt den första urcellen kommer den aldrig att riktigt dö ut.

Så ungefär var mina bevekelsegrunder och idag är jag rätt nöjd, när jag använder alla dessa öppna pro­gram, som tillsammans kostat mig kanske 500:-. Det är ju nämligen så, att det inte är helt gratis, om du inte ska bli helt skyddslös. Det som kostat pengar är operativsystemet, dvs Linux (från Suse, numera No­vell) , som man kan köpa i många välsorterade boklådor – man köper egentligen en installations­be­skrivning och en handbok, så får man en packe CD-skivor och/eller några DVD-dito med all mjuk­vara på. Mjukvaran innefattar inte bara Linux, utan allt du behöver för att bli produktiv vid din dator (Of­fi­ce­paket, webb-läsare, bild­behand­lingssystem, etc). Dessutom ingår en hel flora av utvecklings­hjälp­medel, om man nu är lagd för att skriva program i C, C++ eller Java, skapa HTML-sidor eller ko­da PHP. Man får också med mjukvara till en webb-server (Apache), ett antal databashanterare (My­SQL, Postgresql) och mycket annat.
Allt detta kunde jag i och för sig kunnat ha hämtat ner från nätet, men genom att köpa det för 500:-, får jag också ständiga rättelser av buggar via Internet (jfr Microsofts Service Packs, SP). Detta sker inte hel­auto­matiskt, vilket jag tycker är bra – det lyser en liten röd markering i en av panelerna på skärmen, när det är dags att hämta korrektioner. Jag får sedan välja om jag vill ha alla (vilket jag nästan alltid gör), om jag bara vill ta det jag tycker är väsentligt eller om jag vill strunta i alla. Personligen tycker jag att det är trevligare att bli serverad rättelser på detta vis, mot att få ett SP i halsen som man inte vet vad det kommer att ställa till med. Egentligen vet jag inte exakt vad uppdateringarna från Suse/Novell gör med mina system, så jag är antagligen lika utlämnad som i Windowsvärlden, men jag har ingen obehaglig känsla att vara övervakad – Microsofts licenskontroll och annat kan annars förstärka mina paranoida drag.

Så här ser min datormiljö ut i stora drag: Operativsystemet är Suse Linux 10.0, för skrivbordet använ­der jag KDE, office-paketet är Open Office, som webb­läsare använder jag Firefox, för adressbok och mail Kontakt med Kmail, bildbehandlingen gör jag mestadels i Gimp.

Det är en himmelsvid skillnad på stabilitet och ergonomi, om jag jämför med tiden tio år bakåt. Jag tyck­er det är lätt att installera, operativsystemet hittar alla mina yttre enheter utan att klaga och jag kom­mer fort igång – installationsprocessen tål väl att jämföras med en Windowsinstallation (jo, jag gör sådana ibland också). Programmen fungerar sedan i stort som man kan förvänta, ungefär som under Windows; det är sällan något havererar. Det är klart att det kan vara lite besvärligt att t.ex. upprätta ett mailkonto, om man bara är van vid Windows, men det är inga oöverstigliga hinder och det mesta är väl dokumenterat.

Min miljö beskriven ovan, plus mycket annat. ingick när jag köpte Suse Linux 10.0 – jag har sedan själv hämtat nya versioner från berörda organisationer, ansvariga för respektive produkt. Detta gör jag utan att trassla med installationskoder eller pengar, eftersom alla dessa programvaror är fria att använ­da. Denna ner­laddning har heller inte varit nödvändig, jag skulle kunna klarat mig bra med ursprungs­prog­ram­men, men jag är en nyfiken typ och vill gärna prova det senaste (speciellt i datorsamman­hang är denna egen­skap ofta klart kontra­produk­tiv och många gånger orsak till både ruelse och högljudd klagan).

Det finns dock ett stort krux med att försöka spara pengar genom att använda Linux. Köper man en ny dator från en större leverantör, betalar man ofta också för Windows. Microsoft har på ett framgångsrikt sätt fått leverantörerna att inkorporera Windows med hårdvaran, så kunden betalar alltid för en för­in­stallerad Windowsversion. Detta kallas på svengelska för ”bundling” och är ett oskick. Mellan 800:- och 1000:- kronor går till Microsoft för operativsystemet, ännu värre är det om Microsofts Officepaket är med. Då kan mer än 4000:- av datorkostnaden gå till Microsoft; ibland är det över hälften av priset för datorn. Jag försökte få en större leverantör att sälja mig en maskin utan Windows och det kunde de väl göra, men då skulle de ha 1000:- extra för att ta bort Windows – jag var fortfarande tvung­en att be­tala Windowslicensen! Hur gör man då om man vill ha en ny, ren maskin, utan att be­hö­va betala för ett onödigt operativsystem? Det finns vägar, men de är lite trassliga:

Mindre leverantörer kan sälja obundlade PC; dessa maskiner har ofta lite obskyra namn, men fungerar i allmänhet lika bra som en IBM, HP eller Dell.
Man kan också köpa en märkesmaskin som är klassad som s.k. server och som i vissa lyckliga fall är o­bundlad. En sådan PC kan sakna bildskärm och/eller ha dåligt grafikkort och behöva kompletteras – man får köpa extra eller plocka från sin gamla dator. Dustin säljer idag (20061201) en ganska hygglig Linux-dator för 3495:- med moms, men då får man inga yttre enheter – mus, bildskärm och tangent­bord får man skaffa på annat sätt. Jag vet inte heller vilken Linuxversion som de har förinstallerat.
Ytterligare alternativ är att göra som jag gjorde härom året: Jag köpte ett moderbord med en 3.3 GHz CPU (processor) och 1 GB minne för 2987:- inklusive moms och återanvände kraftenhet, disk, DVD, skärm, tangentbord och printer, högtalare, mm från ett gammalt system. Så fick jag mig en ny dator att använda för de fria programvarorna, utan att behöva betala något till Microsoft. Denna väg är dock inte att rekommen­dera, om man inte är någorlunda händig – eller känner någon nära som så är.

Det börjar dock röra på sig. Starka krafter inom EU har signalerat att man motsätter sig kravet att alltid köpa dator med Microsoft förinstallerat (se http://www.pcworld.com/article/id,137519-c,microsoftantitrustcase/article.html), vissa datorleverantörer erbjuder (med viss bävan, verkar det) datorer med Linux förinstallerat och diskussioner om öppen kod kontra sluten verkar ha tagit fart.

Låt mig presentera de fria programvaror jag har i min dator lite närmare.

Linux

Jag använder som sagt Suse/Novell 10.0, men har tidigare använt Red Hat. För några år sedan bytte jag, jag tyckte Red Hat blev lite dyra och tror att de valde att fokusera på företagsmarknaden – Suse verkade ha en öppnare attityd mot hemdatorsidan och låg bättre i pris. Det finns också andra distributör­er, Debian, Ubuntu, med flera, men min erfarenhet av dessa är begränsad.

Ubuntu är klart intressant och tar under en timma att installera, den innehåller allt en vanlig användare behöver – där ser man normalt ingen­ting av det under­liggande operativsystemet. Ubuntu är helt gratis och ger också uppdateringar över nätet – jag skulle kunna rekommendera denna Linux-variant till en nyfiken nybörjare. Man laddar ner en enda stor fil (ubuntu-6.10-desktop-i386.iso) och bränner sedan en CD med denna fil. Detta låter sig göras under Windows och jag hade sedan inga problem att installera Ubuntu på en Windowsmaskin, den skapade sig eget utrymme utan att åsamka Windows någon skada. Jag kan nu ladda antingen Windows eller Ubuntu från hårddisken - man får ett antal sekunder på sig att göra valet, annars väljs Ubuntu (detta går att parametersätta, Windows kan väljas som första alternativ). Det måste naturligtvis finnas diskutrymme ledigt för en sådan installation. Suse och Red Hat är också försiktiga med existerande operativsystem vid installation. En gyllene regel är att först installera Windows (om den inte finns där från början) och därpå göra Linuxinstallationen. Windows är en gökunge som skuffar alla andra över bokanten, det finns inga andra operativsystem kvar efter en Windowsinstallation, annat än (i bästa fall) äldre Windowsversioner.

Linux är ju i botten ett Unix-system och alla känner väl till sagan om Linus Torvalds, som började med att bygga några drivrutiner som så småningom ändade i en Unix-klon, ett helt operativsystem. I de flesta Linux-distributionerna kan man, om man vill, komma åt detta operativ via en vanlig systemprompt, ut­an grafik el­ler mus (jämför kommandotolken i Windows). Jag använder den miljön ibland vid pro­gram­utveck­ling, jag får då till­gång till kommandon som är kraftfulla (och ibland livsfarliga) att använ­da. Det finns in­byggt i Unix­värld­en en superanvändare på varje dator, denne kallas root. Vid installation av Suse och Red Hat anger man pass-ord för denne superanvändare vid installation, för Ubuntu gäller att man som vanlig användare efter installation sätter pass-ordet för root (detta är alltså inte nödvändigt för en normal användare). Har man väl gjort detta, kan man vid en systemprompt logga in som root, ställa sig högst upp i biblioteksträdet med kommandot ”cd /” och därefter skriva ”rm *”. GÖR INTE DETTA! Kommandot kommer att ta bort allt från hårddisken och lämna datorn utan Linuxsystem, egna doku­ment och allt. Det är alltså en farlig miljö som ingen nor­mal vardags­användare längre vill vistas i, det känns alldeles för kom­pli­cerat och osäkert.

Detta faktum identifierades tidigt och en hord av programutvecklare gjorde egna grafiska gränssnitt till Linux. Man byggde dessa gränssnitt (som gemenligen getts akronymen GUI, ”Graphical User Inter­fa­ce”) på och över en stabil kärna, ett fungerande Linuxsystem – detta till skillnad från Windows, där det grafiska gränssnittet går ända ner i kärnan. Ut ur floran av grafiska gränssnitt kom egentligen två över­levare, se nedan.

KDE, grafiskt gränssnitt

Jag använder KDE, ett av de två huvudalternativ som finns för Linux: Det andra kallas för Gnome; vilket man väljer är en smaksak. Ubuntu levereras endast med Gnome, så där finns inte mycket att välja på, om man inte är händig och själv kan installera KDE i Ubuntu-miljö (det finns ingen anledning för en normalanvändare att göra detta).

En fördel med Linux och KDE eller Gnome är att jag får valfritt antal arbetsytor (jag har f.n. fyra, både i min Suse-installation och min Ubuntu). Varje ar­bets­yta fungerar som en vanlig Windowsdator; jag kan starta tillämpningar (t.ex. ett kalkylprogram och en Internet-uppkopp­ling), blåsa upp eller minska ner fönster i den och starta ytterligare tillämp­ning­ar. Men jag kan också med ett musklick i en liten navigeringsruta byta till annan arbetsyta, där jag kanske vill starta mail-tillämpningen, ordbehandling eller annat. Jag kan naturligtvis klippa och klistra mellan arbetsytorna, jag slipper trängsel på en enda yta, som vid Windows .

Ungefär så här ser en av mina fyra arbetsytor ut just nu (Suse Linux):

I den undre panelen ser man från vänster först fem ikoner; den första motsvarar ungefär Windows "Start", sedan kommer Hemkatalog, Kontakt, Kmail och Konquerer, en webbläsare jag nästan aldrig använder, FireFox är den jag nyttjar. Efter dessa fem ikoner i undre panelen ser man växlingsrutan för arbetsytorna 1, 2, 3 och 4 - jag kan namnge dessa med mer fantasieggande namn om jag så önskar.

KDE ger mig också en ”plånboksfunktion”, där alla mina lösenord hanteras på ett säkert sätt. Jag väljer ett lösenord vid initiering av funktionen, sedan hamnar alla mina lösenord under detta ”globala” lösen­ord. Detta förenklar till exempel min mail-uppkoppling, jag behöver inte ange Telias kryptiska lösenord för att öppna mina båda mailadresser, det räcker med att öppna ”plånboken”, så hämtas dessa mail-lösenord automatiskt.

Open Office

Varför välja något annat, som kanske kostar 4000:-? Jag får här allt jag behöver, ordbehandling, kalkyl, presentation, teckning, databaskoppling, HTML-editor, etc. Open Office finns även för Windows och jag har tidigare använt mig av detta i Microsoftmiljö med gott resultat. Man kan alltid importera och ex­portera filer till Microsoft Office, vad som möjligen kan ställa till problem är makrosekvenser i fram­för allt Microsofts Excel – har man skrivit Excel-makron, kan dessa behöva anpassas. Det finns svensk ordlista, den är inte perfekt, men fångar de värsta slarvfelen. Svensk grammatikkontroll saknas dock, men jag är inte så ledsen för det, jag tycker att grammatikkontrollen i Microsofts Word är ganska irriterande och stänger ofta av den.

Jag rekommenderar alla som går i tankar att skaffa sig ett nytt Office-paket att åtminstone överväga det från www.openoffice.org.

FireFox

Denna webbläsare fungerar utmärkt och jag använder den också i Windowsmiljön. Den ger mig lite större flexibilitet än Explorer, jag kan ha flera fönster uppe samtidigt (FireFox kan arbeta med flikar, där varje flik innehåller en webbsida).

Kontakt och Kmail

Detta vad var Suse erbjöd i sitt paket och jag är fullt nöjd med det. Under en period hade vissa utvecklare (speciellt från Tyskland) mani på att ha produktnamn som började på ”K” (jfr KDE ovan) - därför det lite kryptiska Kmail. Man kan köra Kmail utan att bry sig om adressboken Kontakt, den aktiveras automatiskt när man till exempel sparar en mailadress.

Bildbehandling med Gimp

Det jag inte klarar av i Open Office Draw ( som deras ”Paint” heter), gör jag i Gimp, som är en komplicerad bildbehandlare – jag skrapar bara på ytan av funktionerna. Gimp använde jag t.ex. som hjälp i denna skrift, när jag hämtade arbetsytan ovan som bild.
Om jag vill göra ett bildgalleri av en uppsättning bilder, använder jag Konquerer. Den skapar “thumbnails” och en html-fil, som man kan gå in och ändra i, om man inte är nöjd med resultatet.

Släktforskning med Gramps?

Jag är ingen släktforskare, men har snuddat vid verksamheten. Det finns även öppen kod för detta, se här. Hur bra denna produkt är har jag ingen direkt erfarenhet av, men den verkar stabil och vederhäftig.

Exempel på öppen kod i verkligheten

Det följande är en schematisk fallbeskrivning och vill endast visa på några möjligheter som den öppna kodvärlden erbjuder. Den är ganska tekniskt hållen, men ska ändock inte ses som en handledning i att göra hemsidor – till detta krävs ytterligare dokumentation!

Jag tog på mig ett ganska stort redigeringsarbete för ett antal år sedan; det gällde en krönika över en liten skärgårdsö (se http://www.bjornholmen.se). Allt detta arbete gjordes under Linux med Open Office Writer som huvudsakligt redskap, med lite hjälp av Gimp för bildbehandlingen. Jag hade försökt att använda Microsoft Office, eftersom jag då tyckte att stavningskontrollen var bättre där, men tyvärr resulterade det oftast i att dokumentet, som då omfattade över 20 MB med all text och grafik, fick Word att haverera. Open Office hanterade dock dokumentet utan att bråka alltför mycket – det kunde ta tid att bearbeta texten, men jag fick igenom det jag ville.
Så småningom hade jag fått fram ett dokument som jag och författaren accepterade, det var sedan ingen stor sak att ta ut detta som en PDF-fil (PDF står för Portable Document Format, utvecklat av Adobe) för spridning via papper eller CD. Detta skedde alltså från Open Office Writer, som har en exportfunktion till PDF. Nu hade jag ett underlag för nästa steg, när jag dessutom skulle lägga ut det hela på nätet. Eftersom jag inte var van att snickra hemsidor, var det en intressant uppgift jag hade framför mig.
Nå, jag återgick till originaldokumentet som fanns under Open Office Writer (som alltså motsvarar MS Office Word) och lät därifrån exportera en HTML-version till ett eget bibliotek. Det är ju så, att mycket av det som är integrerat i ett textdokument, det må gälla Word eller Writer, slås isär när det skapas HTML av det – bilder och annan grafik läggs som separata småfiler. Jag har funnit det klokt att ha varje HTML-dokument med tillhörande småfiler i ett separat bibliotek; det blir enklare för mig att då hålla någon sorts ordning – som notorisk kaotiker måste jag ta varje möjlighet som datorn ger mig att strukturera omgivningen.

För att skapa indexfilen (den fil index.html som aktiveras i http-servern av klientens anrop via Explorer, Netscape, Firefox eller annan webb-läsare) använde jag först Mozilla Composer, som fanns i min SUSE-installation. Den fungerade bra och jag kunde lägga in ett första utkast på min Linuxmaskin. Men hur skulle jag kunna testa? Jo, eftersom jag också fått med programvara för en fullständig http-server när jag köpte SUSE-utgåvan av Linux var detta inte ett oöverstigligt problem. Denna server heter Apache (enligt ryktet har den fått detta namn för att den består av ”some code and a patch” - lite kod med en korrektion, ungefär), är gratis att använda och vanligast av alla http-servrar – Apache täcker 60 % av marknaden och den fungerar även under Windows. Denna mjukvara kunde jag alltså starta i min miljö (via en motsvarighet till Windows Kontrollpanel), för att sedan använda Firefox för att se att allt fungerade. Motsvarande produkt från Microsoft heter IIS (Internet Information Services) och är inte gratis – såvitt jag förstår, måste jag köpa ett helt operativsystem från Microsoft med IIS installerat, en kostnad på över 5000:- kronor (Windows Server 2003 eller senare).
Så testade jag då mina HTML-alster på min Linuxdator och fick allt att fungera, valde ett webbhotell Oderland, som passade min kassa, och beställde med en ansökan om domännamn. Detta webb-hotell tyckte jag gav mig många extratjänster – statistik, forumfunktioner, databashantering, mm. Om man tittar närmare på deras utbud, ser man att allt baserar sig på öppen programvara! När Oderland var klar med beställningen och jag betalt vad de begärde, kunde jag föra över den struktur (bibliotek med filer) som täckte min tillämpning till Oderland via FTP (File Transfer Protocol). FTP har funnits länge som en del av Internet, men kunde tidigare enbart användas från en kommandoprompt och var rätt så komplicerat att styra. Idag är funktionen ofta integrerad med webb-läsaren och man kan enkelt flytta filer mellan egen dator och extern server. När allt detta var färdigt, fungerade min hemsida och jag kunde meddela berörda intressenter att den fanns; efter en tid hade HTML-koden också blivit detekterad av olika sökmotorer (den hade blivit indexerad, enligt jargong) och många fann den via sökord på Google.

Jag hade lagt in en enkel räknare på antal träffar, funktionen var skrivet i ren HTML-kod, men jag var inte nöjd med den; den gav en alltför grov bild av aktiviteten. Det roade mig att fundera på en annan typ av räknare, som skulle identifiera ip-adressen för anropande klient och så ge en mer detaljerad statistik. Om detta skulle skötas enbart av webb-servern dög inte ren HTML-kod längre. Med hjälp av ett s.k. skriptspråk, PHP, och en enkel databastabell i MySQL (ingår i de flesta Linux-distributioner) kunde jag få en mer intelligent räknare. PHP står för ”PHP Hypertext Preprocessor” - en s.k. rekursiv akronym, sådana är populära i Unix-världen – och den genererar HTML-kod för stunden, dvs i samma ögonblick som en webb-läsare aktiverar skriptet. För att tala om för webb-servern Apache att den ska aktivera PHP-tolkningen, ersätter man filen index.html med en fil som heter index.php; ett exempel på en sådan fil finns här. I detta arbete räckte det inte längre med Mozilla Composer, som inte ville kännas vid PHP-koden; istället använde jag en annan produkt för redigering, Quanta Plus, som också fanns med i min Linuxdistribution och som kan tolka både PHP- och HTML-kod.
Resultatet kan ses här.

Avslutning

Detta var mycket översiktligt om mina erfarenheter av öppen programvara. Jag rekommenderar att de som har tid och intresse att pröva på – börja då gärna med Open Office i den gamla Windowsmiljön. Någonstans när jag en dröm att sätta ihop en DVD eller CD med ett fullständigt Linuxsystem, innefattande allt det en normalanvändare behöver. Denna skulle kunna köpas för självkostnad eller laddas från nät för att sedan låta sig installeras på PC-baserade datorer. Nackdelen är här understödet; det krävs antagligen en hjälpande hand för den mer tekniskt obevandrade för att denna tanke ska ha någon framgång. Men om alternativet är det monolitiska Windows Vista, där ens nuvarande dator blir vägd och befunnen för lätt, finns kanske här ett skäl att tänka till.

Intressanta länkar:

EU-rapport från 2007 om öppen källkod (FLOSS: Free/Libre/Open Source Software): här

Hur Microsoft tänker sig upphovsskydd i Vista (en rysare): här