Slutet av 1700-talet

Notarien Thure Reinhold Liebman, som vid denna tid bodde vid Ludvigsberg och tillhörde det Le­vinska hushållet, gifter sig nu med Jacobina Segerlund, änkan Cloos yngre syster. Skäl­en till detta gif­termål kan man bara spekulera över.

Kanske har ett tycke ändå uppstått, trots att de har så olika bakgrund och förhållanden. Kanske lig­ger mera krassa och rationella intressen bakom, änkefru Cloos är ju klen och svag, och kan­ske att hon över­talar Lieb­man till giftermålet för att själv slippa ansvaret för Jacobina. Eller kan­ske Lieb­man vill dra sig tillbaka och leva ett stilla liv ute på landet och tar Jacobina på köp­et. Bröllopet står den 27 ok­to­ber 1793, varpå Liebman flyttar till Björnholmen. Han är nu 45 år gammal och Jacobina 38. Lieb­man hade tidigare varit notarie vid hallrätten i Stock­holm med vanlig tjänstemannalön, och tro­ligen inte i särskilt goda ekonomiska omständig­heter, han hade bl. a. gjort en personlig konkurs på 1780-talet.

Teckning Tor Hellström

En månad innan giftermålet gör nämligen Jacobinas förmyndare Erik Palmstedt ett avtal med Lieb­man, ett äktenskapsförord, som innebär att av Jacobinas förmögenhet skall 2 000 Rd ban­co kvar­stå i penning­inrätt­ningen, räntan skall gå till hennes försörjning. Resterande med­el, 535 Rd 19 sk 6 rst. får Liebman ta ut som hjälp till bosättningen. Var och en skall enskilt sva­ra för sina even­tuella skulder, men då Jacobina inga skulder har, tyder denna bestämmelse på att Palmstedt var osä­ker om Liebmans ekonomiska soliditet. Vidare bestäms att om möj­lighet yp­pas att placera Jacobi­nas pengar mot bättre ränta, skall först Palmstedts råd och bi­fall häm­tas.

Th. R. Liebman

Detta sker också rätt snart, i november uttages pengarna till bosättningen och i december om­pla­cer­as det återstående på så sätt, att omräknat i riksdaler specie, 1 333 rd 16 sk utlånas till Benckert & C:o mot revers och säkerhet i fast egendom. Resten, omräknat i riksdaler riks­gälds, 820 Rd placeras i det obligationslån som upptagits för börshusbygget i Stockholm.

Thure och Jacobina Liebman och änkefru Cloos samt en piga till hjälp i hushållet bor nu några år framåt på Björnholmen. Liebman övertar också en del av Cloos uppdrag för sock­nen. Jordbruket sköts sedan åtskilliga år av Matts Olsson och hans familj.

Jacobina Segerlund

På vintern 1796 den 17 februari dör änkefru Cloos efter att länge ha varit sjuklig. Boupp­teck­ningen för­rättas av Thure och Jacobina Liebman, och kvarlåtenskapen är i stort sett oföränd­rad sedan löjt­nant Cloos död. Naturligtvis tillkommer här gångkläder av en typ brukliga på ro­cocotiden. Bland dessa kan noteras en puderskjorta av holländsk bomull, varav vi kan anta att då hon var finklädd var håret upp­satt och pudrat enligt tidens mode. Hennes vardagskläder skänktes till tjänstefolket som tack för att de under lång tid vårdat henne. Som närmaste efter­levande släkting ärvde nu Jacobina hela Björnholmen, såväl lös som fast egendom.

De hittills omtalade valutorna riksdaler kopparmynt, riksdaler banco, riksdaler riksgälds m fl, kan verka förvirrande, och bör ha en närmare förklaring. I och för sig har detta inget med Björnholmen att göra, men kan underlätta att förstå dåtidens penningaffärer. Parallell­valut­or­na riksdaler silver­mynt res­pektive riksdaler kopparmynt avskaffades 1776. Kursen mynt­slag­en emellan hade bestämts genom kungliga förordningar, och tid efter annan ändrats, meren­dels till kopparmyntets nackdel. 1665 be­stäm­des sålunda att en daler silvermynt motsvarade tre daler kopparmynt. Riksdagsbeslutet 1776 om de gamla myntens avskaffande innebar sam­tid­igt en myntrealisation, gamla sedlar löstes in till halva värdet. Den nya myntenheten kalla­des riksdaler, som växelmynt infördes 48 skilling på en riksdaler och 12 rundstycken på en skil­ling. Allmogen fortfor dock länge att räkna på det gamla sättet, i början av 1800-talet an­sågs en riksdaler motsvara 18 daler kopparmynt.

Kriget 1788-1790 hade kostat mycket pengar, och statsskulden var betydande. Riksdagen 1789 ha­de att ta ställning till en finansplan, som utarbetats inom sekreta utskottet och med mö­da genom­drevs den i alla fyra stånden.

Den innebar inrättandet av ett ämbetsverk, som fortfarande finns kvar, Riksgäldskontoret. Detta äm­bets­verk skulle försöka avbetala statsskulden, eller rikets gäld enligt dåtida språk­bruk. Riksgälds­kon­toret fick för ändamålet en viss årlig bevillning, rätt att utge obligationer mot viss låg ränta samt rätt att uppta lån för krigets fortsättande. Utgivandet av obligationer på­börjades omedelbart. Räntan på obligationerna borttogs dock efter en kort tid, och därefter kom obligationerna att cirkulera som be­tal­ningsmedel och kallades riksgäldssedlar. Landet hade sålunda på nytt fått parallellmyntfot, riks­daler riksgälds och riksdaler banco. Man kunde dock inte motstå frestelsen att öka sedelut­giv­ning­en utöver vad som fanns täckning för. Följ­den blev att kursen sjönk på riksgäldssedlarna gen­te­mot banco­sed­lar­na. Dessutom medgavs ingen inlösen på riksgäldskontoret.

Kursen var redan år 1791 sådan, att man måste betala 16 % för att få växla till bancosedlar. Ban­cosedlarna försvann därför ur cirkulationen, för folk sparade på den bättre valutan och be­tala­de med den sämre. Detta ledde till penningbrist och stora olägenheter, många gamla låne­af­färer hade gjorts upp i riks­daler banco. Sedelutgivningen fortsatte och mot slutet av 1790-tal­et hade riksgälds­kontoret 16 millioner i omlopp mot riksbankens l million. Till slut kunde man inte fullgöra utlands­betal­ning­ar­na, och en riksdag sammankallades till Norrköping år 1800 för att besluta om vad som måste gö­ras.

Resultatet blev efter vissa stridigheter att riksgäldssedlarna skulle inlösas med en nedsättning av 16 2/3 %. För att finansiera detta beslöts en betydande förmögenhetsavgift att utgå under två år, den skul­le dessutom betalas i silver, vilket gjorde den extra förhatlig. Därutöver inför­des lyxskatt och licens­av­gifter på bland annat socker, puder, öppna och täckta vagnar, kort­spel, sällskapshundar – hundskatten har gamla anor – bränn­vinsbränning mm.

Åtgärderna var ändå otillräckliga, indrivningen av förmögenhetsskatten gick trögt och år 1802 be­slöts att riksgäldssedlarna inlöstes med 2/3 av värdet, finansieringen ordnades genom att Wis­mar pant­sattes på hundra år – i praktiken såldes – till hertigen av Mecklenburg-Schwe­rin. I juni 1803 var denna affär genom­förd, och först därefter kunde myntrealisationen äntligen på­börjas.

Finska kriget 1808-1809 och Napoleonkrigen försämrade åter statsfinanserna, utlands­skuld­en kun­de dock med de s k Guadeloupemedlen regleras år 1815.

Riksgäldssedlar fanns under hela denna tid i omlopp, de inlöstes slutligt 1830-45.

Riksdaler specie var ett silvermynt, och allmänheten hade större förtroende för detta än för riks­ban­k­ens sedlar, varför riksdaler specie med tiden fick en högre kurs än riksdaler banco.

Efter denna utvikning från ämnet återgår vi till händelserna på Björnholmen.