DE HÄNDELSERIKA ÅREN 1798 OCH 1799

Relationerna mellan Palmstedt, Jacobina och Lönnbergh

Thure Liebman, som sedan en tid led av cancer, känner nu i början av år 1798 att slutet nal­kas. Den 15 mars tillkallar han vittnen och upprättar sitt testamente. Äktenskapet var barn­löst, var­för allt skulle tillfalla hustrun. Om han hade andra möjligen arvsberättigade släkt­ing­ar i liv­et, är obekant. Testa­men­tet är hållet i en omtänksam och ömsint ton, och föreskriver att Ja­co­bina skall lämnas i o­kvald besitt­ning av all egendom och att hon aldrig skall behöva läm­na Björnholmen. Liebman dog fyra dagar se­na­re den 19 mars 1798.

Till executorer av testamentet, de som skulle tillse att Jacobinas intressen tillvaratogs, för­ord­nar Liebman sina goda vänner notarien Anders Liljeberg och factoren Hindric Bille.

Detta skulle visa sig vara som att sätta bocken till trädgårdsmästare. I deras bekantskapskrets ingick näm­ligen också en man som hette Lönnberg, med det säregna förnamnet Gumerus. Lönnberg kände troligen även Thure och Jacobina Liebman sedan någon tid, och såg nu en möjlighet att reparera sina urusla affärer. En änka med förmögenhet var just vad han behöv­de. Denne Lönnberg kom un­der de följande 5-6 åren att spela en framträdande roll i Björn­holm­ens historia.

Gumerus Lönnbergh

Om Lönnbergs tidigare öden är en del känt. Sålunda var han åren 1782-87 bosatt i Amster­dam i Hol­land och var verksam i något handelshus, som troligtvis sysslade med import- och ex­port­affärer. Som­maren 1787 beslöt han sig för att bli sin egen, och flyttade till Riga, där han eta­b­lerade sig som han­d­els­man, snarast grosshandlare. Han anslöt sig där till den svenska för­sam­lingen, men hustrun Maria Har­ing­thon som var katolik måste då först övergå till den evan­gelisk-lutherska trosbe­kännel­sen.

Oturligt nog utbröt året därpå kriget mellan Sverige och Ryssland. Incidenten som start­ade krig­et skedde vid Pumala sund den 28 juni 1788. Samma dag som slaget vid Hogland, den 17 juli, fick Lönn­berg jämte ett 70-tal andra utlandssvenskar besök av rysk militär.

Han ställdes då inför att välja endera av tre möjligheter, att svära borgareeden och bli rysk un­der­så­te, att överlämna sig som krigsfånge eller att inom 24 timmar lämna landet. Trots att hans hustru låg till sängs med ett nyfött barn, valde han det sista alternativet. Under militär es­kort avfördes familjen mot gränsen till Kurland, som då var polskt område. Alla ägodelar, varulager och person­ligt lösöre, fick lämnas kvar i Riga.

Det är ovisst hur länge han kvarstannade i Kurland, kanske han fortsatte resan genom Preus­sen och Brandenburg till svenska Pommern, men senast vid fredsslutet i augusti 1790 bör han ha kunnat re­sa till Sverige.

Väl framme i Stockholm började ansträngningarna att återfå den förlorade egendomen i Riga. En möj­lighet var att bli svensk konsul i Riga, vilket han ansåg sig ha utverkat löfte till av Gus­taf III. Kanske var det blott ett förfluget ord av konungen, kanske lade diplomatiska skäl hin­der i vägen, allt­nog till konsul i Riga utsågs 1791 en rysk handelsman som hette Huhn. Gustaf III vistades som­maren 1791 i Aachen, så Lönnberg kunde inte vädja till honom heller. Han för­sökte då i stället få en tjänst som tull­förvaltare, och lyckades ut­verka en rekommen­dation till tulldirektionen om detta. Men denna myndig­het tycks ha varit måttligt intresserad och ingenting hände.

År 1794 dog konsul Huhn i Riga, och tjänsten blev återigen ledig. Lönnberg hade börjat ti­tulera sig kon­sul, därför att förhoppningen att någon gång bli del på riktigt aldrig hade lämnat honom. Tan­karna på detta hade rentav blivit något av en fix idé. Nu ansökte han ånyo om tjänsten skrivet i en krypande ödmjuk ton, ansökningshandlingen finns bevarad i Riksarkivet. Han redogör här för si­na meriter, som egentligen inte var andra än att han sysslat med handel och att han var svensk med­borgare, samt fram­ställer det som en för­synens skickelse att Huhn dött, så att han nu äntligen skulle kunna få den åtrådda sysslan. Andra sökande var dock bätt­re meriterade eller hade bättre kon­takter, och Lönnberg kom inte i fråga nu heller. I stället skaf­fade han sig åter en rekom­menda­tion till tull­direktionen undertecknad av hertig Carl som före­trädde den omyndige Gustaf IV Adolf. Inte heller detta hjälpte, och vad han sedan syss­lade med tills han vid Liebmans död dök upp i säll­skap med Liljeberg och Bille är obekant. Det enda som är känt, är att han år 1795 bodde på Söder, på Tjär­hovs­gatan nära Katarina kyr­ka.

Tyvärr har det inte gått att få fram när eller var han var född, vi kan bara gissa att han nu var en me­del­ålders man 40-50 år. Om vi fortsätter gissandet och antar att Gumerus är en latini­ser­ing av namn­formen Gumme, som nästan enbart förekommer i östra Småland, kan han ha sitt ursprung där. Kanske han tillhörde en släkt av handelsmän i Kalmar eller någon annan stör­re ort vid kusten. Av Lönnbergs personliga egenskaper skymtar en del fram. Han före­faller ibland lite naiv och lättrogen, men även att ha förmåga att övertala andra. Om sig själv hade han nog högre tankar än vad omgiv­ningen hade. Vis­serligen var det van­ligt på den här tiden att dra småsaker inför rätta, men Lönnberg är i det här fallet litet utöver det vanliga. Han start­ar ibland rättegångar, utan att ha juridiskt hållbara skäl, och som han därför rimligen bor­de ha in­sett inte gick att vinna. Antingen var han en optimist i klass med Charles Dickens ro­man­fig­ur mr Micawber, eller så var han bara dum och trätgirig.

Några citat ur rättegångsprotokollen belyser detta. ”The öfrige Swaranderne hwilke trodde sig blij­wit ganska ohemult inkallade, så wida något det ringaste i detta mål icke skall kunna dem till­witas, an­höllo således, at nu genast warda ifrån Rättegången skiljde ”.
I ett annat sammanhang försvarar sig den tilltalade så här ”. På desse skjäl lärer Högtärade Käm­närs Rätten finna ofoget till denna Rättegång.. ..förthy icke kan undgå, at för Rätte­gångs­miss­bruk jemlikt 1§ i 29:de capitlet Rättegångs Balken, böta tio daler Silfwermynt..”.

Men han blev även själv åtalad vid olika tillfällen. Oftast rörde det sig om skuldfordringsmål, men även olovligt tillgrepp och ärekränkning förekommer. Dessa ofta återkommande rätte­gång­ar gör att det finns ett ganska rikhaltigt arkivmaterial. Berättelsen om Gumerus Lönn­bergs förehavanden byg­ger också till största delen på protokoll och inlagor från domstolar.

Professor Erik Palmstedt å sin sida hade med oro iakttagit händelserna på Björnholmen den sista ti­den. Han kände till Gumerus Lönnberg och även Liljeberg och Bille. I en av sina inlag­or till här­ads­rätten beskriver han Lönnberg sålunda, ”en man, som ingenting warit, ingenting äger eller få kan, som efter hwad bekant är, har mycken skuld men als inga tillgångar, andra än twänne små o­för­sörjde späda barn efter hans förra Hustru”. Om Liljeberg och Bille heter det ”efter som jag kän­de det en af Herrar Executorer redan låg under Concurs och den and­re snart wara Concurs fär­dig”. Konkursen avsåg factoren Bille.

Palmstedt vet, att Jacobina inte är kapabel att sköta sin ekonomi och fruktar att Liljeberg och Bille, i kraft av testamentet och tillsammans med Lönnberg, kunde i hennes eget namn helt ru­in­era henne utan att be­höva stå till svars för detta.

Hon hade också, då hon nu som änka var myndig och kunde disponera sina tillgångar, blivit över­talad att bara en vecka efter makens död ta ett lån på 700 Rd av en kvinna som hette Sara Berlin.

Första åtgärden bör alltså vara att ta reda på boets ställning, varför Palmstedt ger pastor Chris­tof­fer Strandberg på Muskö personlig fullmakt att förrätta bouppteckning. Pastor Strand­berg var en man på 27 år, han hade tillträtt tjänsten som kapellpredikant året förut. Han kom att stanna på Muskö 22 år trots att han van­trivdes och sökte annan tjänst så snart tillfälle gavs.

Inte mindre än 16 gånger misslyckades detta, innan han äntligen blev komminister i Botkyrka år 1819. Där stannade han till sin död 1827.

Palmstedts fullmakt är daterad den 3 april 1798, och något senare beger sig pastor Strandberg till­sam­mans med Jan Jacobsson i Utlida och Måns Olsson i Valinge till Björnholmen. Ett för­sök till in­ven­ter­ing görs nog också, men resultatet är inte bekant.

Om detta och annat skriftväxlas med Liljeberg, men denne ställer sig alldeles avvisande, var­för Palm­stedt försöker få kvarstad på boet. En sådan meddelas av länsstyrelsen den 25 maj. Själva för­rätt­ning­en utsätts till 1-2 juni, då kronobetjäningen jämte Palmstedts fullmäktig an­länder till Björn­holmen. Härvid möts de emeller­tid av förre resefiskalen Olof Roos, som för­sedd med fullmakt av Liljeberg och Bille, förklarar att deras avsikt var att söka ändring i be­slutet om kvarstad, varför för­rättningen in­te skulle kun­na äga rum. Dessutom hade Roos låst igen alla kistor och skåp, ämnade inte uppge något av boets tillgångar och med­delar slutligen att våld skall mötas med våld.

Ställda inför ett så hotfullt uppträdande kan förrättningsmännen inte uträtta mycket. Lagen med­gav inte ett våldsamt förfarande, och Palmstedts fullmäktig menar, att det värdefullaste kan i alla fall vara undan­stucket. Man får nöja sig med att allvarligt förmana Roos, att om nå­got för­sking­ras gör han sig skyldig till lagbrott.

Liljeberg och Bille har med detta visat att någon uppgörelse i godo inte var möjlig. Palmstedt be­slu­tar då, att försöka få Jacobina satt under sitt förmyndarskap för att kunna agera emot dem med större kraft. Till ordinarie tinget den 5 juni medhinns inte detta, utan han får ansöka om urtima ting. Detta ut­sätts till den 27 juni, och Palmstedt representeras då av vice hovrätts­no­tar­ien Hans Gustaf Ham­mar. Palmstedt uppträdde för övrigt aldrig någon gång personligen vid något rättegångstillfälle, och besök­te heller al­drig Björn­holm­en. Liljeberg och Bille hade ock­så inkallats för att höras i ären­det.

Liljeberg gör genast svårigheter, och ifrågasätter om Palmstedt verkligen var släkt med Ja­co­bina, och duk­ar upp en historia om att Liebman på dödsbädden skulle ha gett honom ett hem­ligt uppdrag att över­lämna hans kvarlåtenskap till Serafimerorden ifall Jacobina inte gifte om sig. Om detta skul­le en av konungen ännu inte utsedd man först få lov att yttra sig, och frågan om förmynderskap skul­le där­för få lov att upp­skjutas tills detta skett. Dessutom anför han att Jacobina ”wore et Gud­fruck­tigt, dyg­digt, ärbart, hederligt, fromt, arbetsamt, stilla, sakt­modigt och ganska beskjede­ligt Frun­timber” och att hon gått till nattvarden, vilket hon in­te bort få om hon varit svag till för­stån­det och inte kunnat för­stå den heliga skrift, samt ytter­lig­are att om hon behövde någon för­myn­dare bor­de det bli han själv.

Gentemot detta åberopar Hammar äktenskapsförordet som bevis på Palmstedts släktskap med Jaco­bi­na. Påståendet om Liebmans hemliga uppdrag på dödsbädden, avfärdar han som slad­der, och be­ho­vet av för­myndare styrker han med ett intyg av betrodda grannar, varibland Mag­nus Andersson i Mick­rum och Jan Månsson i Västra Vitsgarn. De som lämnat detta intyg är närvarande, förhållan­dena be­kräf­tas av nämndemännen och tingsmenigheten i övrigt. Dess­utom tillkallas kyrkoherde Lo­din, som känt Ja­cob­ina sedan hon var barn, och lämnar kom­plet­terande upplysningar. Jacobina är vis­serligen barnslig och oförmögen att sköta sin egen­dom, men ändå en någorlunda god kristen. Han hade inte velat neka henne nattvarden, eftersom hon vid flyttningen till Björnholmen år 1782 medfört ett flytt­nings­betyg varav det framgick att hon i Stockholm inte varit hindrad därtill. Dess­utom fruktade han att hon i annat fall kunnat falla i fullkomligt raseri och förtviv­lan. Efter att ha hört dessa vittnesmål tar hä­radsrätten in­gen hänsyn till Liljebergs invändningar, utan Palm­stedt får det begärda för­myn­der­skapet.

Liljeberg meddelar då, att han ämnar överklaga häradsrättens beslut i hovrätten, och vill att är­endet vi­lar tills hovrätten yttrat sig. Han får då besked, att överklagande skall vara inlämnat inom den tjug­onde dagen. Däremot går häradsrätten inte med på att ärendet vilar. Enligt gäl­lande lag skall bo­upp­teck­ning vara för­rättad inom två månader efter dödsfallet, denna tid ha­de redan förflutit, var­för Palm­stedt som förmyndare beordras att inom en månad utföra detta.

Nu gör den andra parten sina motdrag. Genast efter tinget reser Roos medförande Jacob­ina in till Stock­holm, där de träffar Lönnberg. Tillsammans uppsöker Gumerus och Jacobina pro­vinsial­läkar­en doktor Anders Hesselius. Avsikten är att försöka undanröja skälen till att Jaco­bina sätts under för­myn­dare. I stället skall hon kunna gifta sig med Gumerus. Efter sam­tal med Jacobina anser läkar­en att hon nog inte kan be­traktas som sinnesrubbad, däremot att hon har nervbesvär och är hypo­kond­risk. Detta borde dock kunna bo­tas med en brunnskur, något nervlugnande medel och vila. På begäran ut­färdar han ett intyg att dessa besvär inte hindrar att hon ingår ett nytt äktenskap.

Nästa steg är att dagen därpå den 2 juli upprätta ett trolovningskontrakt. Roos samlar ihop yt­ter­lig­are 5 per­soner, varibland 3 officerare, och de skall tillsammans bevittna det viktiga pap­pret. Enligt kontrak­tet är av­sikten att Gumerus och Jacobina då änkeåret gått till ända skall in­gå äktenskap, men att trolo­va sig redan nu är mest för att skydda Jacobina, ”hwilken om­ständ­ig­het, att oss härmed tro­lova, är för mig Jacobina Segerlund så mycket angelägnare, som jag hwarigenom, utom all annan wårdnad, haf­wer ett säkert wärn och förswar emot alla de list­iga anfall, som mig redan mött och än widare hota.”

Formuleringen ter sig rätt hycklande, de övriga närvarande visste nog att Lönnbergs avsikt var att kom­ma åt hennes pengar och ägodelar. Avslutningsvis stipuleras i kontraktet, att den som bryter tro­lov­ning­en måste böta 2 000 riksdaler specie. Lönnberg hade i och med detta vissa ut­sikter att kun­na bättra sina affärer.

Med stöd av häradsrättens förordnande att vara förmyndare uppdrar nu Palmstedt åt kro­no­befall­nings­man Gustaf Fougel att förrätta bouppteckningen. Liljeberg och Bille samt Jaco­bina kallas att va­ra närvarande, även gode män vidtalas.

När Fougel anlänt till Björnholmen, finns av de kallade endast Bille på plats. Denne med­del­ar, att han visst inte vill hindra bouppteckningen, men Roos hade låst alla rum dagen förut och rest bort i sällskap med Jacobina. Dessutom får man veta att Lönnberg med sina barn in­staller­at sig på Björn­holmen, men även han var bortrest. Ingenting kunde alltså uträttas.

Någon tid därefter, den 16 juli, förrättas bouppteckningen i stället av Roos och Lönnberg med Måns Månsson i Staf och Per Andersson i Dahlby som gode män. Boet uppges av Jacobina och pigan Stina Andersdotter. Denna piga synes ha varit den som sedan änkefru Cloos död före­stått hushållet, vårdat Liebman under hans sjukdom och tagit hand om Jacobina.

Kvarlåtenskapens innehåll och omfattning är i stort sett densamma som på Cloos tid. Bland annat åter­finns de ”ägta thékopparna”, det lilla röda thébordet, valnötsskåpet, Cloos gamla fickur av sil­ver och mycket annat. En del hade Liebman medfört i boet eller anskaffat under de år han var gift med Jacobina. Sålunda hade huset försetts med en inmurad brännvinspanna rymmande 30 kannor, komplett med bröst och pipor. Storleken tyder på en kapacitet större än för vanligt husbehov. Tro­ligen brände Liebman brännvin även för avsalu.

Palmstedt tycks ha varit ovetande om denna bouppteckning, för den 4 augusti ansöker han om hand­räck­ning hos länsstyrelsen för att genomföra den såsom han ålagts.

Något besked från länsstyrelsen får han dock aldrig. Under tiden gör Roos, Liljeberg, Bille och Lönn­berg vad de kan för att lägga hinder i vägen. Roos inlämnar i Jacobinas namn besvär över här­ads­rät­tens beslut till Svea hovrätt, med huvudsakligt innehåll, att hon inte blivit hörd av här­ads­rät­ten, att Palm­stedt inte kunnat nöjaktigt visa sin släktskap mm. Liljeberg och Bille gör en besvärs­in­laga med i stort enahanda innehåll och dessutom anförs en del formella fel som skulle ha begåtts av häradsrätten, såsom att förhandlingen före­tagits på obehörig tid på dagen, för kort stämmotid mm. Om detta inhäm­tar hov­rätten sedermera ett yttrande av dom­havanden, härads­hövding Erland Jun­beck vid Södertörns domsaga. Palmstedt klagar över att han blivit hindrad att genomföra boupp­teck­ningen enligt häradsrät­tens beslut, därför att Jaco­bina, som formellt skulle ha uppgivit tillgång­arna, inte varit närvarande. Dess­utom kan han som förmyndare inte ha någon tillsyn över henne, där­för att han inte vet var hon uppehåller sig och begär att Lönnberg talar om var hon finns.

Hovrätten hör efter hand alla parterna, inklusive Lönnberg. Denne uppträder som Jaco­bi­nas fäst­man, och visar en in blanco fullmakt att föra hennes talan. Han medger att de strax eft­er urtima tinget rest till Stock­holm och trolovat sig, men att Jacobina sedan av rädsla för Palm­stedt gömt sig, han vet inte var. Hovrätten anser, att eftersom ärendet tydligen gäller för­myndarskap eller inte, bör ledamöter­na träffa Jacobina för att bilda sig en uppfattning om hen­ne. Parterna kallas till förhand­ling den 23 ok­tober, och Lönn­berg får befallning att infinna sig då medförande Jacobina.

Under tiden pågår skingringen av Jacobinas ägodelar. Palmstedt får ryktesvägen höra att Roos un­der hösten lämnat Björnholmen på en storbåt fullastad med den Liebmanska kvar­låt­enskapen. Roos reser sedan bort, okänt varthän, och hans talan i hovrätten fullföljs av Lönn­berg. Vid förhand­lingen den 23 oktober visar det sig att Jacobina inte är närvarande, och Lönn­berg påstår fortfarande att han inte vet var hon är. Hovrätten misstänker att han slingrar sig värre än en politiker i ett ut­skotts­förhör, men just nu är det inget att göra åt.

Palmstedts ombud Gustaf Hammar begär nu, att Palmstedt insätts som förmyndare eftersom Jacobi­nas egen­dom stod under obehörig förvaltning. Liljeberg och Bille har i och för sig inget emot att för­myn­dare tillsätts, de är inte längre intresserade för sin egen del, men bestrider val­et av Palmstedt. Troligen vet de redan nu att det inte finns mycket kvar att ta hand om.

Hovrätten beslutar i enlighet med Hammars yrkande, med den reservationen att det endast är till­fäl­ligt i väntan på att Jacobina skall kunna höras. Hovrätten avser att därefter avge ett slut­ligt yttrande.

Nu tar det ytterligare 14 dagar innan detta beslut kan lösas ut, och den 14 november ansöker Palm­stedt ånyo hos länsstyrelsen om verkställighet av Fougels förrättning. Länsstyrelsens be­slut dröjer till den 28 decem­ber, och nu är det inte längre möjligt att ta sig ut till Björnholmen på grund av is­läg­gningen. Förrättningen får därför anstå till den 2 februari 1799.

Utkommen till Björnholmen träffar Fougel på Lönnberg, däremot är Jacobina bortrest. Trots Lönn­bergs protester genomförs nu en inventering, och då befinns det att allt som är av något värde, såsom skuldsedlar på utlånta pengar, guld, silver, kopparkärl mm, till och med det mes­ta av bränn­ved och hö och halm är försvunnet. Allt som finns kvar är några enkla möbler, litet sängkläder och några kreatur.

Medan Palmstedt väntade på länsstyrelsens beslut, hade Lönnberg i Jacobinas namn lämnat en in­laga till Stockholms Norra Förstads Östra Kämnärsrätt, där hon avvisar både Palmstedt och Lilje­berg som förmyn­dare och i stället begär att själv få vårda sin egendom med biträde av Lönn­berg. På de tro­lova­des begäran tas denna inlaga till protokollet. Den 18 december med­del­ar Lönnberg hov­rät­ten detta, och den 20 decem­ber blir de båda kallade till hovrätten. Efter samtal med Jacobina kom­mer hovrätts­leda­möterna fram till att en förmyndare är av nöden. Då nu detta inte längre kan undvikas, föreslår Lönn­berg en man vid namn Lars Johan Göther­ström, troligen någon han mera flyk­tigt kände.

Hovrätten tar detta under övervägande, och den 8 april 1799 hörs Götherström om sin villig­het och sin för­måga att sköta ett dylikt uppdrag. Den 10 april får Palmstedt inställa sig i hov­rätten för ett lik­nande förhör. Då hade ställningen i det Liebmanska boet uppenbarats, och Palm­stedt hade genom omstän­dig­heter, som han egentligen inte rådde över, misslyckats att vårda Jacobinas egendom.

Den 6 maj bestäms till dag för slutförhandling. Att Liljeberg och Bille under tiden vänt sig till Kungl. Maj:t med besvär över hovrättens utslag den 23 oktober tas ingen hänsyn till. Be­svären över för­menta fel­aktigheter som häradsrätten skulle ha begått då målet behandlades där ogillas.

Däremot tar man hänsyn till att Jacobina alls inte vill veta av Palmstedt, och då inga anmärk­ningar kan rik­tas mot Götherström angående hans förmåga att sköta uppdraget, utses han till ny för­myn­dare.

Lars Götherström var 43 år gammal, född i Halland och son till prästen i Årsta. Han tituler­ad­es kom­mis­sarie och var anställd vid ”Kongl. Allmänna Magazins Direktionen” som revisor. Inom denna myn­dighet verkade Götherström vid kronobränneriet på Ladugårdslandet (nuvar­ande Öster­malm). En täm­ligen för­mögen man, som ägde flera hus i Stockholm, och även fast­igheter i inner­skärgården, bland andra Höggarn utanför Lidingö. Han var bosatt i eget hus (riv­et år 1913) vid Bryggargatan, mel­lan Vasagatan och nuvarande spår­området. Vid hans död år 1820, visade boupp­teckningen en behåll­ning på över 12.000 Rd.

Lars Joh. Götherström

Den första åtgärden som förmyndare för Jacobina och ansvarig för skötseln av hennes egen­dom, blir att till­sätta en arrendator på Björnholmen. Denne tillträder arrendet den 20 juni 1799. Han hette Axel Georg Schildt, och hade tidigare varit kapten, men tagit avsked ur tjän­sten. Schildt var född 1750 i Tuna socken i Småland, och var nu alltså en man i 50-års­åldern. Han hade börjat sin bana vid Kalmar regemente som volon­tär redan i tioårsåldern, avancerade till fänrik vid Aspelands kompani 1779, blev stabskapten 1792 och erhöll avsked 1796. Under kriget 1788-90 lämnade han tillfälligt regementet och gjorde tjänst vid örlogs­flottan som löjt­nant. Schildt var gift med Ulrika Wester­strand, dotter till en kon­traktsprost. Efter sitt avsked bodde han på olika platser i Stockholmstrakten, han dog i Stockholm år 1803.

Ax. G. Schildt

Götherström ordnar vidare med auktion på vad som finns kvar av sterbhusets lösöre. Av auk­tions­med­len används en del att betala skatten med, medan resten deponeras hos kronolänsman Anders Forsman.

Den tidigare omtalade reversen hos sidenfabrikör Benckert med säkerhet i hans fasta egen­dom hade Lönn­berg pantsatt hos en kryddkrämare Anders Thorell för ett lån på 600 Rd. På den­na re­vers begär och får Götherström kvarstad, och med dessa åtgärder var vad som för till­fället kun­de uträttas gjort för att skydda Jacobinas egendom.

Lönnberg å sin sida kan inte mycket göra utan att förmynderskapet blir upphävt. Enda ut­väg­en för detta är att gifta sig med Jacobina. Men därtill fordras förmyndares tillstånd, och att er­hålla detta in­ser han vara omöj­ligt. Han beslutar då bortse från Götherströms tillstånd, och plan­erar för gifter­må­let i hem­lighet så att denne inte skall få veta något.

Jacobina placeras ute i Stafsnäs, där han hyr ett sommarnöje från den 24 juni och framåt, dock minst till mitten av september. Hyresvärd är nämndemannen Johan Hansson, och denne åtar sig att hålla Ja­cobina med mjölk, färsk fisk och ved till matlagning. Troligen seglar de till Stafs­näs för att und­vika att bli sed­da i Stockholm.

Därnäst bearbetar Gumerus kyrkoherde Lodin i Västerhaninge för att få denne att utfärda ett in­tyg om hinderslöshet till äktenskap. Intyget får han, daterat den l augusti 1799, och Lodin skriv­er i för­siktiga formuleringar att Jacobina bott några år i församlingen, fört en beskedlig lev­nad, gått till natt­varden och är nu som änka så vitt han vet ledig till äktenskap.

En präst villig att utfärda lysning och förrätta vigseln finner de i komminister Michael Haller vid Dju­rö kapellförsamling. Denne komminister Haller var en man av enkel härkomst, bördig från Häl­sing­land. Han var nu en 50-års man, och hade varit präst på Djurö i 16 år. Haller an­sågs av många som falsk och bak­slug, och hade tidigare bland annat varit inblandad i en olus­tig affär i efterspelet till mor­det på Gustaf III.

And. P. Lodin

Michael Haller

Kabinettssekreteraren J. A. Ehrenström, nära vän till kungagunstlingen Armfeldt, hade en fiende i förmyndarregeringens ledande man, baron Reuterholm. Ehrenström var bosatt på Djur­önäs, och i si­na försök att komma åt honom lät Reuterholm med 100 Rd muta Haller att inkomma med en skriv­else, som falskeligen påstod att alla bönder på en sockenstämma tagit avstånd från Ehrenström på grund av hans inblandning i Armfeldts försök att störta förmyn­dar­regeringen.

I själva verket hade Djurö bönder ingen aning om dessa konspirationer på hög nivå, utan hade blivit ho­tade och skrämda av Haller att sätta sina bomärken på skrivelsen. En sådan man hade troligen ett ryk­te som kunde nått Lönnbergs öron, och tänkbart är, att han vetat om det rätta för­hållandet, men än­då viger han dem den l september 1799.

Götherström vet ingenting om detta, utom att han märker att Jacobina är försvunnen. Egna efter­forsk­ningar ger inget resultat, och han begär därför en allmän efterlysning.

Denna läses upp från alla predikstolar i länet, med varning för ansvar att utan förmyndares sam­tycke ingå i något slags avtal eller förbindelse med henne.

Först när länsstyrelsen för kännedom meddelar Götherström att Lönnberg ansökt om att som Jacobi­nas äkta man få komma i besittning av Björnholmen, klarnar sammanhangen för hon­om.

Vigseln har enligt Götherströms mening skett på något oklara juridiska grunder, eftersom han inte läm­nat sitt samtycke.

Götherström försöker nu få ändring på detta genom en stämning på Lönnberg vid Kämnärs­rätten i Stock­holm. Han skriver också till domkapitlet i Uppsala och ber ärkebiskopen ställa komminister Haller till ansvar för brott mot äktenskapsbalken, samt klagar hos biskopen i Sträng­näs på kyrko­her­de Lodin som utfärdat hinderslöshetsintyget.

Dessa åtgärder gav ringa resultat, Kämnärsrätten hänvisade till hovrätten, och kyrkoherde Lodin för­svarade sig med att Götherström måste visa vad som var falskt och felaktigt i hans intyg. En halv san­ning är ju i och för sig också sann.

Komminister Haller lämnar en ganska väl formulerad försvarsskrift, som går ut på att han va­rit i god tro. Jacobina var bosatt i Stafsnäs, hon var enligt intyg ledig till äktenskap, hon hade läkarintyg på att inte vara sinnesrubbad, och hon var lagligen trolovad. Att ett domstolsutslag angående för­myn­derskap av­kunnats vid Sotholms Häradsrätt, säger han sig inte känna till där­för att han inte läser några tid­ning­ar.

Som Jacobinas äkta man anser emellertid Lönnberg att han nu bör kunna komma till en upp­görel­se med Götherström.

De båda jämte några av Lönnbergs vänner träffas i Stockholm på källaren Tyska Lejonet den 12 nov­em­ber 1799. Tyska Lejonet var en krog med anor från 1600-talet, och den låg på Sko­makargatan, i hörn­huset nr 36 där Skomakargatan mynnar ut vid Tyska brinken. Krogen fanns kvar långt in på sena­re hälf­ten av 1800-talet. Överläggningarna där var endast munt­liga, men det förefaller som om Göt­her­ström var måttligt intresserad av vad Lönnberg ville utver­ka.

Man kommer emellertid till slut överens om följande. Götherström skall avsäga sig förmyn­dar­skap­et vid ordinarie höst­tinget, som är redan om några dagar, den 14-16 november. Schildt skall o­me­del­bart av­hys­as från Björnholmen, Götherström skall redan dagen därpå göra Lönn­berg sällskap dit­ut. Om Schildt krång­lar och inte lämnar Björnholmen frivilligt, skall Göther­ström ta ifrån honom al­la kreatur och övriga inventarier, för att på så sätt tvinga honom. De kvar­varande auktionsmedlen, som innestår hos länsman Forsman skall överlämnas till Lönn­berg. Slutligen skall Götherström läg­ga ned äkten­skaps­rättegången mot Lönnberg och omgå­ende upphäva kvarstaden på den hos Thorell pantsatta re­versen.