Mor Fia

I rödrutig halsduk med snip bakom nacken
man såg henne komma i Fårkullabacken
med stickstrumpan ständigt i hand.
Ty gamla mor Fia var flitig och trägen,
varhelst man såg henne komma på vägen
i hjulspårens lera och sand.

Om dagen hon vandrade till sina ställen,
blev borta från morgonen till sent inpå kvällen
och bjöds både kaffe och mat.
För stickning och stoppning av strumpor och vantar
hon fick här och där några fattiga slantar
till hjälp med sin torftiga stat.

Jag minns henne åldras, bli gammal och bruten,
den dagen då dörren till stugan blev sluten
och gamla mor Fia bars ut.
När flitiga handen ej mer synes tvinna
sin ull och sitt gam uppå spinnrocken spinna,
och brasan var brunnen till slut.

Men stundom man såg henne sitta om kvällen
och spinna sitt garn invid brasan på hällen,
som spred över golvet sitt sken.
Och trevnad där bodde med stillhet och vila,
när höstregnet hördes från takåsen sila,
och stormen om knutarna ven.

Jag minns henne gå där i Valinge hagen
och barka och bunta sitt vispris om dagen
när björken stod lövad och grön.
Jag såg henne komma med kvastris från skogen
och pulsa i snö genom mörkaste drogen,
när vintern var kommen till ön.

Då blev det en saknad och tomhet så plötslig
kring stugan, som låg där så ensam och ödslig,
när solen om kvällen gick ner.
Men bilden, som präglats ej går ur mitt minne,
av gamla mor Fia, vars soliga sinne,
jag alltid för ögonen ser.

Mor Fia som det talas om i denna dikt är förmodligen den Fia Dahlström som Tor Hell­ström näm­ner här ovan. Dikten finns i diktsamlingen ”I kyrkobygd” i Tankar och bilder från hembygden av Helge Ericsson.