|
|
|
Brita Lena Öhman å sin sida valde att inte försöka sköta jordbruket själv. Efter mannens, Jan Henric Sundbergs död 1844, arrenderade hon året därpå ut jordbruket till Magnus Magnusson på Ö. Vitsgarn. Denne var den här tiden en man på 27 år, gift med den två år yngre Anna Persdotter och de hade två små barn, Greta Lovisa och Lars Erik. Några år senare fick de ytterligare en dotter, Anna Stina. Magnus Magnusson var född på Ö. Vitsgarn och bodde där hela sitt liv, han dog 1897.
Som tidigare berättats valde man vid skiftet av skogsmarken på sommaren 1845 vid delningen av den östra skogen att för rättvisans skull märka ut 25 timmerträd på en av skogslotterna. Dessa skulle tillfalla den som fick den andra lotten, och därigenom ansågs båda lotterna vara lika i värde.
De aktuella träden fanns i en sammanhållen grupp ute vid östra udden på Björnholmen. Skiftet hade vid lottningen tillfallit Anna Stina Rundberg medan de 25 träden tillföll Brita Lena Öhman.
Enligt överenskommelse vid skiftet hade hon att avverka dem inom 5 år. Dessa timmerträd sålde Brita Lena på rot till sin arrendator Magnus Magnusson. På vintern 1847 försiggick avverkningen, och mot mitten av mars återstod ännu 5 träd att fälla. Det var ännu full vinter, våren kom sent det året, ännu i slutet av april föll det snö.
Till hjälp vid avverkningen hade Magnus Magnusson sin broder Anders och fadern Magnus Larsson. Måndagen den 22 mars ämnade de fälla de återstående träden.
Det rätta förhållandet beträffande vad som nu skedde kan inte säkert fastslås. Antingen var det så, att de vid granskning av de återstående 5 träden tyckte att dessa såg skrala ut och att några andra ett stycke längre bort var mycket bättre. Det ena trädet som det andra, det borde väl inte vara så viktigt, bara det totala antalet blev rätt. Eller också var det så, att de blivit förvillade av märkningarna på träden. Vid skiftet av skogsmarken hade man nämligen vid värdering och gradering av marken bläckat på träden här och var efterhand som olika områden genomgicks. För att särskilja de 25 timmerträden hade Anna Stina Rundberg senare försett dessa med en särskild märkning med krönyxa.
I området kunde det alltså finnas träd med både krönmärkning och bläckning, träd med enbart krönmärkning, träd med enkel bläckning och träd utan någon märkning alls.
Statdrängen Anders Ahlgren var den här dagen sysselsatt med att hugga famnved i närheten av platsen där Magnussönerna avverkade timmer. Han hade av Anna Stina Rundberg fått anvisning på vilka de 25 timmerträden var, och troligen var det han som rapporterade till Anna Stina vad som höll på att ske. Hon begav sig genast till skogen och där levererade hon en skur av ovett över de tre timmerhuggarna.
Dessa tog så illa vid sig, att de några dagar senare lämnade in en stämning på Anna Stina för ärekränkning. Hon hade “kallat dem tjufvar, tjufpack och vackra burfåglar”. Anna Stina å sin sida tog ut en genstämning, där hon hävdade att hon varit i sin fulla rätt att kalla dem tjuvar och yrkade dessutom ersättning för åverkan enligt tingsrättens stadgande av den 28 maj 1833.
Målet togs upp vid 1847 års sommarting. Magnussönerna medgav då att de huggit två tallar på Anna Stina Rundbergs skog, men påstod samtidigt att det skett av misstag.
Dessutom lämnade de in en försvarsskrift där slutet lyder: “Och iag då råckade att hugga 2ne vilse genom hens märkning. Och då vid sama tillfäle kom Enkan Rundberg och kalade flera vitnen utgjutande en hel hop ovet och deri Tjufvar. Som vi nu yrkar att hon Inför domstolen måte bevisa oss. Så det hon ej gitar göra hanhåler vi att hon måte efter lag der före dömas och tillicka skafa ett mun lås till en annan gång att så väl vi som flera måte blifva fredade”.
Anna Stina Rundberg yrkade för sin del ersättning för åverkan med 6 Rd 32 sk enligt tingsrättens tidigare stadgaden från 1833.
Genom ett flertal vittnesmål blev nu utrett och lämnat obestritt, dels att två tallar fällts som inte tillhörde de 25 timmerträden, dels att Anna Stina Rundberg varit ovettig och kallat Magnussönerna för tjuvar och tjuvpack.
För en rätt bedömning av målet ville tingsrätten emellertid ha ett intyg om värdet av de två tallarna, och uppsköt därför målet till nästa ting, till vilket Anna Stina måste skaffa fram ett sådant intyg.
Besiktningen av stockar och stubbar utfördes av nämndeman Eric Ersson, varvid befanns, att av den första tallen var stubben 24 tum, två stockar hade tagits ut, båda 9 alnar långa, den mindre med toppmått 13 tum. Av den andra tallen var stubben 21 tum, även här två stockar om 8 alnar och med toppmått 17 respektive 14 tum. Tillsammans värderades detta till 6 Rd Bco.
Vid hösttinget i oktober 1847 företedde Anna Stina Rundberg detta intyg och dessutom en räkning på rättegångskostnader på tillsammans 16 Rd 25 sk för dagtraktamenten och skjuts till tinget, lösen för stämning och domstolsutslag mm.
Magnussönerna bestred Eric Erssons intyg, och fordrade att han skulle gå ed på riktigheten, varför målet uppsköts ännu en gång.
Eric Ersson befanns vara sjuk vid vintertinget i februari 1848 och förhindrad att inställa sig; vid sommartinget i maj samma år meddelades att han var död. Tingsrätten fick då ta ställning till målet i det skick det befann sig. Magnussönernas ansvarsyrkande för ärekränkning ogillades, Anna Stina ansågs ha haft rätt att kalla dem tjyvar. Det befanns vidare att Anna Stina tillvaratagit stockarna för egen del, varför Eric Erssons värdering lämnades utan avseende. Däremot blev Magnussönerna dömda enligt en allmän paragraf om åverkan i skog till 6 Rd 32 sk Bco i böter, treskiftes mellan kronan, häradet och markägaren. Därutöver dömdes de till 6 Rd 32 sk i böter till kronan och häradet hälften till vardera enligt häradsrättens förordnande från 1833. Ytterligare dömdes de att ersätta Anna Stina Rundbergs rättegångskostnader, vilka dock jämkades till 13 Rd 16 sk samt ersättning till vittnena med 5 Rd.
Så här på avstånd kan man undra om saken var värd så mycket bråkande, förlust av grannsämja, resor till fyra ting mm. Med litet god vilja borde i stället alltsammans ha kunnat ordnas upp ute i skogen måndagen den 22 mars 1847 i stället för vid tinget i maj 1848..
Samma år, på hösten 1848, blev frågan om äganderätten till Mörholmen åter aktuell. Anledningen var, att Anna Stina Rundberg släppt fyra kor på bete där under några dagar i början på juni.
Patron Levin på Ludvigsberg tyckte att detta var anledning och tillfälle att nu och en gång för alla få frågan om äganderätten till Mörholmen utredd. Han lämnade därför in en stämning på både Anna Stina Rundberg och Brita Lena Öhman, där han begär att de skall styrka sin lagliga rätt till holmen.
Målet togs upp vid hösttinget den 4 oktober 1848. Patron Levins talan fördes av länsman Norman, Brita Lena Öhman hade uppdragit åt sin bror, fjärdingsman Per Erik Öhman att svara för henne, medan Anna Stina Rundberg inställde sig personligen.
Länsman Norman inledde förhandlingarna med att förklara, att patron Levins egentliga avsikt med rättegången var att bli tillerkänd äganderätten till Mörholmen. Anna Stina Rundberg medgav att hon låtit fyra kor beta på Mörholmen några dagar i juni, men ansåg sig ha rätt till detta därför att holmen fanns upptagen på 1699 års karta som tillhörande Björnholmen. Dessutom hade hon även tidigare, fast det var för 14 år sedan, opåtalat haft kor på bete där. Fisket däremot, hade hon utnyttjat årligen, men bara på Björnholmssidan av holmen, Muskösidan hade hon lämnat åt Musköborna.
Någon kopia av 1699 års karta hade hon inte med sig, men däremot 1824 års storskifteskarta och 1845 års karta över delning av skogsmarken. På den förra kartan fanns inte Mörholmen med, men däremot på den senare där den är upptagen som samfälld mark tillhörande ägarna av Björnholmen gemensamt.
Patron Levin hade försökt förutse hur Björnholmsänkorna kunde komma att föra sin argumentering, och därför försett länsman Norman med ett omfattande material. Först den stora kartan över Ludvigsbergs ägor, som lantmätare Boding upprättat åren 1772-73, och till denna ett särskilt intyg från lantmäterikontoret att holmen fanns med på kartan som tillhörande Ludvigsberg.
Att vederlägga 1845 års karta över skogsskiftet var lite bekymmersammare för där fanns ju Mörholmen inritad, men lantmätare Stenberij hade vidtalats och lämnat följande intyg:
”Om gummorna vid Tinget åberopa min Charta till skäl för sin eganderätt, så är det blott att nämna detsamma som jag sade i vintras åt Patron Levin, neml. att jag vid Björnholmen, enl. Egarnes önskan, gjorde sämjedelning, och således i afseende på delningen, var blott verkställan af gummornas överenskommelser, samt egde ej rättighet att tillkalla egarna från angränsande ställen för att reglera rågångarna. I följe häraf kan min Charta, i afseende på rågångstvister, ej ega något vitsord. Dessutom har Mörholmen blifvit som samfällig tillagd gummorna, och således förlusten af holmen rubbar ej deras skifte”.
Utöver detta var Norman försedd med ytterligare 9 intyg, som alla lästes upp inför rätten. Bland dem var de intyg som införskaffades redan i samband med storskiftet 1824, och därtill ytterligare 4 nya.
De nya intygen är alla daterade mellan 1847 och vintern 1848, alltså innan Anna Stina Rundberg lät sina kor beta på Mörholmen, vilket tyder på att intygen föranletts av skiftet av skogsmarken 1845. Som exempel kan anföras ett av intygen utfärdat av Nils Bjurholm vid Götängen:
”Jag vill ärmed till kenna gifva, hvad som vaktmästaren L. M. Runnberg sade medan han lefde, angående Mörholmen; han trodde sig hafva del j denna holma, och han sade, att han adde honom på sin Charta, med samma färg som på Ludvigsbergs, men han trodde sig icke vidare där om strida, och sade att gamla Åkerman som war på biörnholmen förut har gifvit sin del efter i mörholmen till Ludvigsberg; om detta kan jag intyga och edeligt bevisa om så fordras”.
Inför denna mängd av intyg gav fjärdingsman Öhman upp helt och hållet och avstod från alla anspråk på Mörholmen. Anna Stina Rundberg däremot stod på sig och begärde att få målet uppskjutet, dels för att få visa fram 1699 års karta, dels för att inkalla vittnen.
Länsman Norman bestred detta och ansåg att äganderätten till Mörholmen nu var till fullo klarlagd och begärde att målet skulle avgöras omedelbart. Enligt rättegångsbalken kunde dock Anna Stina Rundberg inte nekas uppskov för att anskaffa ny bevisning, och målet utsattes därför till förnyad handläggning vid nästa ting.
Vid vintertinget den l februari 1849 företräddes Anna Stina Rundberg av arrendatorn L. E. Berg i Dyvikstorp, medan Brita Lena Öhman uteblev och inte heller hade sänt någon i sitt ställe.
Berg hade inte mera att komma med än kartan från 1699, samt ägoförteckningen till skogsskifteskartan. Några vittnen hade Anna Stina Rundberg inte heller varit i tillfälle att inkalla, och Berg anhöll därför om ytterligare uppskov med anledning av detta.
Länsman Norman ansåg att 1699 års karta borde man inte ta någon hänsyn till, eftersom Mörholmen inte fanns med i den beskrivning som hörde till kartan. I övrigt hänvisade han till Stenberijs intyg, till Ludvigsbergskartan och till vad som sagts vid förra tinget.
Något motvilligt gick tingsrätten denna gång med på att bevilja detta uppskov. Anna Stina Rundberg fick ännu ett tillfälle att till nästa ting inkalla vittnen, men detta var sista möjligheten, om den inte utnyttjades hade hon förlorat sin talan.
Anna Stina Rundberg lät sig företrädas av Berg i Dyvikstorp även vid sommartinget 1849. Brita Lena Öhman däremot inställde sig personligen och förklarade genast, att hennes bror fjärdingsman P. E. Öhman inte alls haft några befogenheter eller hennes medgivande att lägga ned alla anspråk på Mörholmen så som han gjort vid första rättegångstillfället.
Härefter följde vittnesförhör. Patron Levin hade kallat tre vittnen. I ungefär liknande vändningar kom vittnena fram till att det alltid varit tvist om vem som ägde Mörholmen, att Ludvigsberg utnyttjat skogen på holmen och att Musköborna fiskat på södra och Björnholmsborna på norra sidan.
Svarandesidan hade för sin del fem vittnen. Två av dem hade haft tjänst som pigor hos Olof Lättström på 1810-talet, och de uppgav att Lättström ansett sig äga halva Mörholmen (Åkerman ägde i så fall den andra halvan) och att han utnyttjat fisket på norra sidan. Det tredje vittnet hade varit dräng hos Pär Söderholm och lämnade ett liknande vittnesmål. De övriga två intygade att fisket varit gemensamt.
Änkorna hade dessutom lyckats spåra upp en person som tycks ha varit med redan på Gumerus Lönnbergs tid. Per Ersson i Landberga lämnade ett intyg där det bl a står ”Att då jag var i Westra Wittsgarn emellan 45 och 50 år sedan, då drog vi not vid Mörholmen och lämnade derföre lottfisk till Björnholmen. Äfven fiskade Ludvigsbergs torpare vid samma holme, men någon tvist därom hördes intet af”.
Sedan parterna i sina slutpläderingar båda ansett sig vara enda ägare till Mörholmen och att motpartens talan borde ogillas, hade tingsrätten att ta ställning och försöka fälla en rättvis dom.
I utslaget meddelar rätten först att den ogillar den invändning Norman haft mot att Brita Lena Öhman återtar den frånsägelse på Mörholmen hennes bror gjort för hennes räkning.
”Vidare, hvad angår hufvudsaken, så och ehuru Käranden genom företeende af en åren 1772 och 1773 af Landtmätaren Gabriel Boding uprättad charta och dertill hörande Protocoll, hvari Mörholmen finnes uptagen under samma taxeringsnummer som de under Ludvigsberg hörande hemmanen Torpa och Rummets gemensamma skog, sökt visa, det han skulle vara ensam egare till nämnda holme; likväl och då samma charta ej är med fastställelse eller beskrifning försedd, hvadan densamma ej kan fullt lagligt vitsord tillerkännas, och holmen dessutom finnes färglagd å en år 1699 upprättad år 1808 afritad med fastställelse icke försedd charta öfver Björnholmen samt de i målet hörde vittnen intygat att egarne till Muskön och Björnholmen gemensamt begagnat fisket omkring samma holme samt tidtals äfven det å holmen varande obetydliga bete, alltså pröfvar Härads Rätten, med ogillande af stämningspåståendet rättvist förklara Parterne lagligen ega omtvistade Mörholmen till hälften hvardera; Blifvande i anseende till i målet förekommande omständighet rättegångskostnaden Parterne emellan qvittad; Och åligger det Parterne ersätta hvar sine i målet inkallade och hörde vittnen med af dem fordrade belopp”.
I ett mål som detta, där ingen kan anses ha direkt felat eller vållat sin motpart skada, handlar det bara om att visa sin bättre rätt. Ett sådant mål blir gärna prestigefyllt att vinna, även om det ekonomiska utbytet är obetydligt. Tingsrättens dom, som på sätt och vis gick båda parter emot, var i detta fall kanske den bästa.
Under året 1849 tar Brita Lena Öhman emot en man vid namn Pehr Pehrsson och hans hustru Ulla Olsdotter som inhyses. Mannen var troligen sjuklig, och han dör redan 1851, varefter änkan flyttar till fattigstugan där hon dör 1856. Magnus Magnussons arrende består under de här åren fram till 1855 då han efterträds av Anders Erik Olsson, en brukare som bosätter sig på Björnholmen.
Anders Erik Olsson, bomärke.
Anders Erik Olsson var född år 1827 vid Riksten i Botkyrka socken, där hans far var statdräng. År 1843 tar han tjänst som dräng vid Söderby, på hösten 1845 flyttar han till Norrtorp och på våren 1847 till Carl Olsson i Sköldsvik. Under sin tid som dräng vid Sköldsvik, han hade då ännu inte fyllt 20 år, blir han inblandad i ett misshandelsmål som renderar honom 16 månader på fästning.
Efter frigivningen tar han tjänst i Västerhaninge, därefter kom han som dräng till Östra Vitsgarn, flyttar 1850 till Hyttan och 1854 därifrån till Björnholmen. Samma år gifter han sig med Brita Lovisa Larsdotter. Anders Olsson stannar i drygt 9 år på Björnholmen till år 1864, då han flyttar till Norrtorp. Därifrån kom han till Hyttan 1877, och där stannar han till sin död 1886.
Med misshandeln och det ådömda straffet förhöll det sig på följande sätt. Som dräng vid Sköldsvik hade han jämte många andra att göra dagsverken på Arbottna. Där fanns då en rättare som hette Johan Sundberg, han var vid nu aktuellt tillfälle 48 år gammal. Denne ansågs hård och obillig i sina fordringar på vad som kunde anses vara en rimlig arbetsprestation. Han hade ”flere gånger hotat att slå armar och ben af dem samt att taga lefver och lungor utur dem” enligt vad som framkom vid senare rättegång. Genom ett sådant uppträdande som arbetsledare hade Sundberg ådragit sig ett allmänt hat bland de dagsverksskyldiga. Många gånger hade de sinsemellan talat om att Sundberg borde ha ett ordentligt kok stryk för att inse att han måste ändra sitt sätt gentemot drängarna.
Ett lämpligt tillfälle kom den 10 mars 1847 då man höll auktion vid Götängen. Vid sådana tillfällen var mycket folk samlat, och fast inget sägs därom får man nog anta att det förekom brännvin i märkbara mängder.
Sundberg var där tillsammans med sin hustru, och så var även flera av drängarna på de dagsverksskyldiga torpen. Tre av dessa, Sven Engström i Torsnäs, Anders Olsson i Sköldsvik och Gustaf Gustafsson i Åsvik hade, efter vad de senare uppgav, oberoende av varandra kommit fram till att detta var rätta tillfället att ge Sundberg en minnesbeta.
Då Sundberg i sällskap med hustrun beger sig på hemväg, följer Engström och Olsson efter. Gustafsson ser att de båda andra ger sig iväg och anar deras avsikt, samt följer efter även han. Klockan är omkring 9 på kvällen, det har blivit mörkt, men är troligen månljust. Engström och Olsson vet vilken gångstig Sundberg tänker följa och skyndar på var sin sida av stigen förbi Sundberg för att invänta honom på lämplig plats.
Under vägen förser de sig med passande tillhyggen, Engström bryter av ”en 5 qvarter lång gärdesgårdsstör”, Olsson hittar inget bättre än en granrisruska. Engström, som beskrivs ”vara af undersätsig stark kroppsbyggnad”, springer fram när Sundberg närmar sig och utan onödigt fumlande ger han Sundberg några kraftiga slag över huvudet så att stören går av.
Sundberg faller omedelbart till marken och blir liggande avsvimmad. Olsson ger Sundberg ett slag med granrisruskan och Gustafsson, som nu hunnit ifatt de båda andra, skuffar undan Sundbergs hustru och ger den liggande några kraftiga sparkar. Hustrun hade naturligt nog börjat gallskrika av förskräckelse, och detta gör att de tre gärningsmännen skyndar från platsen.
Efter en stund kom Sundberg till sans igen, och hjälpt och stödd av hustrun tog sig de båda med viss möda tillbaka till Götängen.
Här blir skadorna omsedda, han hade två blödande sår i huvudet, ett blått öga och ena benet kraftigt svullet. Engström, som blivit orolig att Sundberg fått mer än han tålde, återvände även han till Götängen. På natten sändes bud om det inträffade till fjärdingsman Ericsson, och tidigt på morgonen den 11 mars kom han till Götängen. Där träffade han Engström, som erkände att det var han som slagit Sundberg. Bud sändes efter Olsson och Gustafsson, och tillsammans begav man sig till brottsplatsen, där man konstaterade att det fanns betydliga blodspår i snön. Fjärdingsmannen förhörde dem och därefter överlämnades ärendet till länsman Prochaeus.
Ordinarie vinterting var redan nästa dag den 12 mars. De tilltalade berättade villigt och sanningsenligt om hur allt gått till och om orsakerna till misshandeln. Målsägaren Sundberg var dock sängliggande efter vad han fått utstå, och kunde inte höras i målet. För att han skulle hinna tillfriskna utsattes ett urtima ting till den 30 mars. Vid detta ting fann man att Sundberg några dagar tidigare skadat sig illa vid timmerkörning i skogen, inte heller Engström kunde närvara, han hade nyligen huggit sig i ena foten.
Utslag i målet kom därför inte att lämnas förrän vid sommartinget den 30 maj 1847. De tilltalade hade erkänt gärningen, så därom fanns inga oklarheter, återstod straffets omfattning.
Rätten dömde dem skyldiga till edsöresbrott, och straffet utmättes efter några gamla paragrafer i missgärningsbalken, vari stadgades ett års fängelse på fästning, dock utan arbete. Därtill böter med 100 daler silvermynt, vilket omräknat i riksdaler banco blev 33 Rd 16 sk. I brist av tillgångar ersattes detta med 4 månaders arbete på fästningen. För de olika slag av skador Sundberg fått, två sår i huvudet, ett blått öga och ett svullet ben, utdömdes böter efter någon gammal prislista i daler silvermynt. Gustafsson ådömdes för sin del ytterligare sex mark för att han skuffat Sundbergs hustru. Omräknat blev det 2 Rd 32 sk respektive 3 Rd 8 sk. I händelse de saknade tillgångar fick detta avtjänas med fyra dagars fängelse på vatten och bröd.
Rättegångsprotokollet avslutas med ”Engström, Olsson och Gustafsson öfverlemnades till kronobetjeningen för att till Länsfängelset införpassas och öfrige parterne afträdde”.
Den 3-7 augusti genomgick de sitt straff på vatten och bröd och den 10 augusti sändes de vidare för att avtjäna fästningsstraffet. Målsägaren Sundberg trivdes troligen inte mer på Arbottna, för han flyttade senare på hösten till Huddinge.
Rättegångsprotokollen ger intrycket att Engström varit den av de missnöjda drängarna som beslutsammast agerat för att Sundbergs bestraffning skulle bli av. Även på annat sätt visade han sin verksamhetslust. Ett år tidigare hade han varit instämd till tinget med fordran på barnuppfostringsbidrag. Pigan Anna Catharina Bergmark vid Arbottna hade den 7 april 1845 fött ett gossebarn, och Engström ansågs vara fadern. Modern fordrade i bidrag antingen 2 tunnor råg att utgå årligen tills gossen fyllt 15 år eller också 100 Rd Bco i ett för allt. Engström nekade inte till faderskapet, men höll sig undan från flera ting och meddelade att han var sjuk. När han sedan blev dömd att sitta på fästning i över ett år, gav Anna Bergmark upp och avflyttade från orten.
Fästningsstraffet tycks inte ha inverkat på Anders Olssons anseende i bygden. Många kanske tyckte att Sundberg bara fått vad han förtjänade. Anders Olsson beskrivs som lång och smal med ljust hår och ljusblå ögon, och omtalas som duktig hantverkare. Han ansågs kunnig som murare och anlitades ofta vid byggnadsarbeten.
Anna Stina Rundberg hade som tidigare omtalats tre barn, Sofia Christina född 1825, Carl Magnus född 1832 och Anders Axel född 1836.
Dottern Sofia flyttar år 1844 vid 19 års ålder till Nämdö. Året därpå 1845 flyttar hon till Älvsnabben till sin farfar Magnus Rundberg. Denne är nu 79 år gammal och pensionerad sedan år 1835. På Älvsnabben träffar hon tullvaktmästaren Carl Johan Bergh, som börjat en tjänst där ungefär samtidigt. De gifter sig samma år mellan jul och nyår den 27 december, bröllopet hålls på Björnholmen.
Carl Johan Bergh var född på Torö den 5 januari 1816. Hans föräldrar var tullvaktmästaren Carl Bergh och hustrun Anna Öberg. De var bosatta vid Leskär på Torö och Carl Bergh tjänstgjorde vid tullstationen i Herrhamra. Sonen Carl Johan valde samma yrke som fadern och 1834 blev han antagen som e o tullvaktmästare vid Herrhamra och Landsorts Tullbevakning. År 1840 blev han jaktbåtsman och 1845 flyttade han som nämnts till Älvsnabben.
Omkring år 1840 synes Älvsnabben ha upphört som självständig bevakningsstation och lagts under Dalarö. Möjligen var detta en bidragande orsak till att Lars Magnus Rundberg samma år flyttade till Björnholmen. Tulljakten var dock fortfarande förlagd vid Älvsnabben.
C.J. Bergh
Vid Älvsnabben föddes det första barnet, dottern Jenny år 1847. Nästa år flyttar familjen till Dalarö, där Bergh nu blir befordrad till ordinarie tullvaktmästare. Vid Dalarö föddes ytterligare tre barn, sönerna Johan 1849, Carl 1852 och Axel 1855. År 1850 blir Bergh befordrad till jaktuppsyningsman, och 1856 till överuppsyningsman med placering vid Herrhamra och Landsorts tullbevakningsstation. Under de följande åren fram till 1872 bor de på Torö i tjänstebostaden på Leskär, det gamla barndomshemmet.
Vid flyttningen till Torö fanns inte äldsta dottern med, troligen var hon död. På Torö får de ytterligare fyra barn, Jacob 1858, Thom 1860, Anna 1864 och Edvard 1869. De båda yngsta, Anna och Edvard, kom längre fram att några år bo på Björnholmen.
I tullverkets rullor får Bergh omdömet “utmärkt driftig och fullt pålitlig” samt “nykter och anständig”.
Carl Magnus Rundberg hade 1853 uppnått myndighetsåldern 21 år, och ansåg sig nu kapabel att tillsammans med sin yngre broder Anders Axel kunna förestå gården.
Anders Axel ville dock efter några år söka sin egen lycka och 20 år gammal, i oktober 1856, flyttar han till Stockholm till ett arbete som tulltjänsteman. Var han bosatte sig är oklart, han har inte kunnat återfinnas i någon av innerstadsförsamlingarnas kyrkoböcker. Samma år eller året därpå, vigselbok saknas här för några år, gifter sig Carl Magnus med Anna Maja Andersson från Sånö. Hon var född på juldagen 1833, hennes föräldrar var bonden Anders Olsson och hans hustru Maja Stina Pärsdotter.
Under de följande åren fick de fem barn, Anna 1858, Axel 1859, Carl 1860, Christina 1863 och Edla 1868. Inget av Carl Magnus båda syskon hade nu något intresse av sina efter fadern ärvda andelar av Björnholmen, och 1858 överenskommer man att Carl Magnus skall köpa ut de båda andra.
C.M. Rundberg
Enligt Lars Magnus Rundbergs testamente skall änkan Anna Stina ärva 1/3 av den fasta egendomen dvs 1/24 mtl och barnen 2/24 mtl. Detta fördelas nu så att på Carl Magnus och Anders Axel kommer 2/60 mtl vardera och på Sofia Christina 1/60 mtl.
Köpebrev upprättas den 6 mars 1858, och Carl Magnus har att betala till sina syskon tillsammans 600 Rd, i dagens penningvärde ungefär 20 000:-. Samtidigt med att Carl Magnus ansöker om lagfart på detta köp, ansöker han även för sin egen ärvda del 2/60 mtl. Fastebrev på detta fång på tillsammans 1/12 mtl meddelas vid sommartinget 1860.
Innan detta köp och arv blivit lagfaret och klart inträffar att Anna Stina Rundberg dör på juldagen 1859. l den efterföljande bouppteckningen finns endast Carl Magnus och Sofia Christina upptagna som arvingar, Anders Axel hade nämligen också dött strax innan, den 20 oktober 1859. Bouppteckningen efter Anna Stina Rundberg upptar vad man ungefär kan förvänta att en ensamstående änka kan efterlämna, inget fattas men heller inget överflöd.
Genom en lagändring år 1845 avskaffades de tidigare bestämmelserna att syster endast ärver hälften mot broder då det gäller fast egendom.
Då Lars Magnus Rundberg dött redan 1840 gällde de gamla bestämmelserna om arv vid det köp av syskonens arvslotter Carl Magnus nyss gjort, men nu vid moderns död gällde den nya lagen, och han och systern Sofia ärvde således 1/48 mtl vardera.
Överenskommelse om köp respektive försäljning träffades omedelbart, och den 16 januari 1860 skrev man ett köpekontrakt. Detta gick dock inte igenom i häradsrätten därför att formellt arvsskifte saknades. Ett dylikt dokument upprättades den 18 januari påföljande år, och sedan kunde lagfarten efter sedvanliga tre uppbud beviljas vid vintertinget i mars 1862. Köpesumman var denna gång 333 Rd 34 öre Rmt. Carl Magnus Rundberg hade på detta sätt genom två arv erhållit 13/340 mtl och genom köp förvärvat 17/340 mtl, eller tillsammans 1/8 mtl av Björnholmen.
Vid den här tiden, närmare bestämt i början av oktober 1857, inträffade en händelse som ger antydan om den arroganta nonchalans varmed ”bättre folk” ibland kunde uppträda gentemot bönder och torpare.
Vad som hände var följande. På morgonen måndagen den 5 oktober 1857 får Carl Magnus Rundberg se Magnus Levin på Ludvigsberg komma strövande över ängsmarkerna på Björnholmen medförande bössa, jaktväska och två hundar. Även arrendatorn hos Brita Lena Öhman, Anders Erik Olsson, hans hustru Brita Lovisa och Anders Ahl hade sett honom.
Magnus Levin var son till kapten O. L. Levin och sonson till patron Pehr Levin. Hans två år yngre broder Otto Ludvig Levin, skulle senare bli den siste fideikommissarien på Ludvigsberg. Magnus Levin hade för några månader sedan fyllt 20 år.
Rundberg hade sedan 1848 ett av häradsrätten utfärdat vitesförbud för sina marker på Björnholmen. I detta stadgades bl a för olovlig jakt ett vite på 10 Rd. När nu Rundberg sammanträffade med Magnus Levin nere vid sin brygga, påpekade han att detta vitesförbud gällde alla och att Magnus Levin borde erlägga vitet annars skulle han bli stämd till tinget.
Magnus Levin tog inte detta på stort allvar, han menade att det inte var någon fara, han hade t.o.m. jagat förr på Björnholmen.
Längre fram på hösten fick Magnus Levin emotta en stämning till vintertinget med anledning av denna händelse. Levin infann sig inte till tinget, men han bad Jan Petter Jansson i Valinge medta och överlämna en försvarsskrift. I denna förklarar han, att så här hade det gått till. Han hade i sällskap med några kamrater varit ute och nöjesseglat på Mysingen. Den 4 oktober hade de seglat från Ornö, men mot kvällen dog vinden ut och de beslöt då att ankra upp vid östra udden på Björnholmen och övernatta i kajutan.
På morgonen den 5 oktober hade hundarna i ett obevakat ögonblick smitit iland. Magnus Levin hade gått i land för att fånga in dem, medförande bössan i tanke att om han avlossade ett skott skulle hundarna tro att nu var jakten över och komma till honom. Det där fungerade inte och därför sade Levin till en av kamraterna, Jean Thorselle, att ta släpbåten och segla fram till Rundbergs brygga, så skulle han själv under tiden fånga in hundarna och möta honom där.
Med denna förklaring ansåg Magnus Levin att saken borde vara ur världen, någon jakt hade det inte varit frågan om.
Rundberg hade för sin del försett sig med två vittnen, Anders Erik Olsson och Anders Ahl. Dessutom hade han med sig ett utdrag ur domboken beträffande vitesförbudet, detta var påtecknat med att det i laga ordning varje år blivit uppläst i Muskö och Västerhaninge kyrkor och alltså helt i sin ordning.
Vittnena Anders Erik Olsson och Anders Ahl hördes, båda berättade att de sett Magnus Levin ströva omkring i skogen, att de hört hundarna skälla och att skott avlossats. Ingen av dem kunde emellertid intyga att de sett Magnus Levin verkligen skjuta något villebråd, Anders Ahl påstod dock att han sett en fågel i Levins jaktväska, men han kunde inte veta om den var skjuten på Rundbergs mark. Häradsrätten begrundade detta, men ansåg att Magnus Levin också måste höras innan målet kunde avgöras.
Magnus Levin hade fått del av häradsrättens protokoll och infann sig på sommartinget. Med sig hade han ett intyg från pastor Hofstedt så lydande:
”Att Arbetskarlen Anders Ahl i Björnholmen eger den mest svaga kunskap och de mest inskränkta begrepp i Christendomen samt inom år och dag ej begått H.H. Nattvard, varder på begäran intygadt.”
Med stöd av detta ansåg Levin att Anders Ahl inte kunnat förstå vittnesedens betydelse, och att därför inget avseende kunde fästas vid hans vittnesmål.
Rundberg protesterade mot detta samt mot Levins vidhållande av vad han sagt i sin försvarsskrift, dessutom inlämnade han ett eget skriftligt anförande, där han ansåg Levins förklaringar vara lögner och svepskäl och påstod att han på avstånd hört Levin mana på hundarna att söka och spåra upp villebråd. Dessutom framhöll han riskerna för de betande fåren med främmande jakthundar i markerna och meddelade att det hänt tidigare att han fått lamm ihjälbitna av lösa hundar.
Utöver detta hade Rundberg inkallat Anders Erik Olssons hustru Brita Lovisa Larsdotter som vittne. Hon bestyrkte de tidigare vittnesmålen, men kunde inte heller hon påstå att hon verkligen sett något skjutet villebråd. Med detta överlämnade Rundberg målet till häradsrättens prövning men med det yrkandet, att om Levin inte kunde fällas på de framlagda bevisen och indicierna, så måste han med ed värja sig för anklagelsen om olovlig jakt.
Levin å sin sida bad om uppskov med målet för att som vittnen kunna inkalla dem han haft i sällskap den aktuella dagen. Uppskovet beviljades.
Vid hösttinget uteblev Magnus Levin utan att anmäla något förfall, varför målet uppsköts än en gång. Häradsrätten meddelade dock, att om Levin inte infann sig till vintertinget nästa år, skulle målet avgöras ändå, vilket Rundberg ombads meddela honom.
Till vintertinget 1859 hade Levin inkallat Jean Thorselle som vittne. Denne berättade om seglatsen, om hundarna som hoppat i land och om hur han själv seglat släpbåten till Rundbergs brygga. Någon jakt hade han ju inte deltagit i, det enda han kunde intyga var att Levin inte haft något jaktbyte med sig då han kom ned till bryggan.
Vid föregående ting hade värjomålsed förts på tal och Levin ”förklarade sig beredvillig att med ed värja sig från tillmälet.”
Häradsrätten beslöt att så fick det bli. ”Dock åligger det Svaranden derest han tilltror sig fullgöra eden att vid 5 Rdrs vite inom en månad härefter och sedan så ofta han varder kallad, försedd med Härads Rättens protokoller och utslag i målet infinna sig hos sin själasörjare för erhållande af nödige föreställningar om edens vigt och värde samt såväl derom som angående hans Christendomskunskap vid enahanda vite förete Själasörjarens intyg å edgångsdagen, då Svaranden vid äfventyr att eljest varda åt saken fälld bör i närvaro af Käranden åter infinna sig inför Härads Rätten.” Häradsrätten ville därefter ta ställning i saken beroende på ”om eden fullgöres eller Svaranden deråt brister.”
Den 10 maj 1859 slutfördes målet, mer än ett och ett halft år efter den inträffade händelsen. Magnus Levin infann sig med det nödvändiga intyget från pastor Hofstedt. Detta blev uppläst inför rätten, men omedelbart därefter trädde länsman Norman fram och yrkade att Levin måtte fällas till det i häradsrättens senaste utslag åsatta vitet på 5 Rdr, då han inte inom den föreskrivna tiden en månad infunnit sig hos sin själasörjare. Han hade inom den tiden inte ens löst ut protokollen i målet. Magnus Levin kunde inte annat än erkänna. ”Svaranden, som förklarade sig beredd aflägga den ådömda värjomålsed fick häruppå med tu finger å den Heliga Skrift svära och betyga att han icke Måndagen den 5 October 1857 å ägorna till Kärandens hemman Björnholmen i Muskö kapellförsamling olofligen idgat Jagt.”
Som vanligt vid de flesta rättegångar hade båda sidor envist hävdat att motparten skulle betala alla rättegångskostnader. Magnus Levin var visserligen frikänd från anklagelsen, men inte genom någon övertygande bevisning från hans sida.
Häradsrätten ansåg, att som utgången av målet blivit, kunde parternas ersättningsanspråk inte bifallas, utan var och en fick stå för sina egna kostnader. Jean Thorselle, som vittnat vid tidigare ting, hade då rest upp från sitt gods i Västergötland. För resan fram och åter, vilket tagit 10 dagar, begärde han 250:Rd. Häradsrätten jämkade detta till mera skäliga 120:Rd. Om Jean Thorselle verkligen fick någon ersättning framgår inte.
Om Magnus Lewins fortsatta levnad kan i korthet följande berättas. År 1858 gifte han sig med Zelma Sandels, dotter till en överstelöjtnant Sandels, som åren 1856-57 med sin familj bott som hyresgäster på Ludvigsberg.
Paret bosatte sig vid Rummet, och under åren 1858-1865 fick de tillsammans 7 barn. Som många andra inom släkten sökte han den militära banan, och blev underlöjtnant vid Södermanlands regemente.
Han tycks dock ha levat på stor fot, för på rätt kort tid skaffade han sig stora skulder. Inför hot om bysättning valde han till slut år 1865 att begära sig i konkurs. Skulderna uppgick till 9.024:03 och tillgångarna till 1.147:80. I dagens penningvärde borde dessa båda summor motsvaras av ungefär 290.000:- respektive 37.000:- kr.
Borgenärssammanträde utsattes till vintertinget 1866, till detta ting hade dessutom inlämnats åtal för oredlighet mot borgenärer, bl a skall han ha beställt en vagn av en vagnmakare, tagit emot den utan att betala och sedan omedelbart sålt den för halva priset kontant. Vid tinget befanns det att han rymt utomlands undan sina fordringsägare, varför han vid följande sommarting blev efterlyst.
Vid hösttinget dömdes han till 6 mån fängelse för rymning undan skuld. I februari 1867 dör han, enligt dödboken av klimatfeber, ännu inte 30 år gammal.
Vid tiden för Anders Erik Olssons övertagande av arrendet på Björnholmen var Brita Lena Öhman eller Sundberg, som hon efter omkring 1850 kallade sig, helt ensam. Sonen Jan Petter flyttade hemifrån något av de första åren på 1850-talet och arbetade sedan som dräng på olika platser på Muskö. Till Valinge kvarn kom han 1857 och flyttade därifrån i oktober 1859 till Östnora. Där gifte han sig med en 16 år äldre änka, Anna Maja Ersdotter, ägare till 1/8 mtl i Östnora by.
Dottern Maria Sofia hade redan 1847 flyttat till Utö, hon var då bara 10 år. Hon återkommer dock 1852, stannar hemma ett år och flyttar sedan som 16-åring till Bjurshagen som piga, 1854 är hon vid Hyttan, samma år vid Sånö och 1855 flyttar hon till Yxlö mellangård som piga hos Johan Magnus Carlsson. Hans hustru Catarina Magnidotter hade vid den tiden drabbats av ett slaganfall och blivit oförmögen att arbeta.
Johan Magnus Carlsson kom sedermera att bosätta sig på Björnholmen, och hans bakgrund skall därför i korthet beröras. Han var född den 13 november 1810, föräldrarna var Carl Magnus Svensson och Greta Larsdotter, båda födda vid Näringsberg. De brukade ett torp under Näringsberg där Johan Magnus växte upp. Båda föräldrarna omkom, frös ihjäl ute på isen en marsnatt 1832. Johan Magnus hade då en tid arbetat som dräng vid Jursla i Ösmo. Någon gång i början på 1830-talet flyttar han till Yxlö som dräng hos änkan Catarina Magnidotter. Hos henne trivs han och 1840 gifter de sig. Han är då 30 år och hon 42.
J: M: Carlsson
Maria Sofia Sundberg var 18 år då hon kom till Yxlö och hon förestod sedan hushållet i sex år till dess Catarina Magnidotter dog i september 1861.
Johan Magnus och Maria Sofia gifte sig året därpå. Samtidigt beslöt de att bosätta sig på Björnholmen, att sälja gården på Yxlö och köpa Björnholmen av Marias anhöriga, modern Brita Lena, brodern Jan Petter och tvillingsystrarna Stina Greta och Anna Helena. Dessa båda företräddes av sin förmyndare Anders Erik Olsson, arrendatorn på Björnholmen.
Ett köpebrev upprättas den 8 november 1862 där köpesumman anges till 3.000 Rd Rmt, vilket i dagens penningvärde bör motsvara ungefär 90.000:-.
I köpesumman ingår Maria Sundbergs egen arvslott med 106 Rd 66 2/3 öre. Tvillingsystrarnas är lika mycket, Jan Petters dubbelt så stor 213 Rd 33 1/3 öre.
Brita Lena som är största ägare skall ha 2.466 Rd 66 2/3 öre. Förklaringen till detta är de föregående arven och köpen vilka åskådliggörs på bilden nedan.
Till köpebrevet lades ett köpekontrakt som bland annat föreskrev:
att tillträde sker den 14 mars 1864 då hela köpeskillingen skall erläggas, alltså mer än ett år senare. Anders Erik Olssons arrendekontrakt gick ut den dagen, och han var även skyldig att höstså med 1 1/4 tunna råg och 1/8 tunna vete.
att den vinterved som finns upphuggen betalas av köparen med l Rd per famn.
att Brita Lena skall ha mat och husrum till döddagar samt en anständig begravning
Det visade sig dock oväntat besvärligt att få köpet godkänt i häradsrätten. Alla de föregående ägarförhållandena måste gås igenom och styrkas med köpebrev, bouppteckningar, testamenten, intyg och vittnesförhör, ”... på det sökanden må lemnas ytterligare tillfälle att försätta ärendet i fullständigt skick....” är en återkommande formulering.
Det drog sålunda ut över fyra ting innan häradsrätten kände sig övertygad om att allt gick rätt till och kunde meddela första uppbud. Fastebrev meddelades slutligen vid vintertinget i mars 1865.
Maria Sofias systrar, tvillingarna Stina Greta och Anna Lena gick olika öden tillmötes.
Stina Greta flyttade hemifrån 1851 till Västerhaninge och återkom till Björnholmen 1852. År 1854 flyttade hon till Herrstugan, 1858 till Bjurshagen, 1861 till Västerhaninge och 1862 återkom hon till Björnholmen. År 1863 flyttade hon till Norrtorp, 1864 till Lidaäng.
Hon hade nu träffat skomakaregesällen Carl Fredrik Widell, som hade inflyttat från Västerhaninge året förut. De båda gifte sig i november 1864 och bosatte sig vid Lidaäng, hon var då 25 år gammal. 1866 fick de en son som dock dog efter några månader. 1869 flyttade de till Västerhaninge.
Den andra tvillingsystern Anna Lena flyttade hemifrån 1852 til Hammar, 1855 till Torpet, 1857 till Valinge kvarn, 1858 till Hyttan och 1860 till Västerhaninge. Därifrån flyttar hon till sin äldre syster Maria Sofia på Yxlö. Då Johan Magnus Carlsson och Maria Sofia flyttar till Björnholmen och enligt köpekontraktet tillträder gården i mars 1864 följer hon med.
Året därpå bor hon hos sin tvillingsyster i Lidaäng. Orsaken är att hon blivit med barn, i december föds dottern Anna Lovisa.
Johan Magnus förmodas av Musköborna vara fadern, men någon officiell bekräftelse finns inte.
Nästa år 1866 flyttar Anna Lena till Valinge och gifter sig med den 10 år äldre Alexander Johansson, nybliven änkling. Under de följande åren får de tre barn, alla dör dock före ett års ålder.
Anna Lena själv dör i en smittkoppsepidemi på sommaren 1874, 34 år gammal. Dottern Anna Lovisa tas då om hand av moderns förre förmyndare Anders Erik Olsson, som nu bor vid Hyttan. Där stannar hon som fosterdotter till år 1886, då hon flyttar till Österåker.
Alexander Johansson bor efter Anna Lenas död kvar vid Valinge, nu som sambo med Fia Dahlström, född i Repplinge på Öland, 18 år yngre än han själv. Alexander är knappast framgångsrik som torpare, en gång blir han till och med dömd för snatteri av rågmjöl vid Arbottna, och med tiden blir han och Fia socialfall. Tillsammans får de fem barn, förutom den son som Fia medförde till Valing.
Erik Åkerman och Carin Ersdotter köper 1/8 mtl Björnholmen 1806 |
|||||
Carin Ersdotter † 1820 |
Erik Åkerman † 1826 |
||||
Carin Ersdotters giftorätt 1/24 mtl ärvs av hennes kvarlevande döttrar |
Erik Åkermans giftorätt 2/24 mtl testamenteras till hans styvdotterdotter Brita Lena Öhman |
||||
Maria Pährsdotter, gift Öhman, 1/48 mtl |
Anna Catharina Pährsdotter, gift Lättström, 1/48 mtl |
↓ |
|||
Maria Pährsdotter, † 1832, arvet (1/24 mtl)går till hennes barn |
Anna Catharina Pährsdotter † 1828, arvet (1/48 mtl) går till hennes syster ← Maria Pährsdotter |
↓ |
|||
2/120 mtl Per Erik Öhman |
2/120 mtl Lars Olof Öhman |
1/120 + 2/24 mtl Brita Lena Öhman |
|||
Per Eriks och Lars Olofs arvslotter 1/30 mtl inköps av Brita Lena Öhman och hennes man Jan Henric Sundberg Jan Henric Sundberg † 1844, arvsskifte 1862 |
|||||
2/90 mtl av de inköpta 1/30 mtl ärvs av barnen |
1/90 mtl av de inköpta 1/30 mtl ärvs av hustrun Brita Lena Öhman |
||||
2/225 mtl Jan Petter Sundberg |
1/225 mtl Maria Sofia Sundberg |
1/225 mtl Stina Greta Sundberg |
1/225 mtl Anna Helena Sundberg |
Maria Sofia Sundberg ärvde 1/225=8/1800 mtl efter sin far och köpte tillsamman med sin man Johan Magnus Carlsson 217/1800 mtl av sin mor och sina syskon, vilket blir 225/1800=1/8 mtl.
Arvet efter Erik Åkerman
|
|
|