1870- OCH 1880-TALET

Apotekare Söderman köper halva Carlssons hemman

De planer Carlsson haft på att finna en köpare till hälften av sitt hemman blev slutligen för­verk­li­ga­de. Köpare var apotekaren Edvard Söderman. Om hans bakgrund är följande känt. Jo­han Edvard Sö­derman föddes den 5 april 1826 i Snavlunda socken i Närke. Hans fader, And­ers Gustaf Söder­man, var mönster­skrivare och vice auditör vid Närkes regemente.

Edvard Söderman gick igenom läroverket i Örebro och började sedan som elev på apoteket i As­ker­sund år 1842, där han 1846 blev farmacie studerande. Efter ett års anställning på apo­tek­et i Malm­kö­ping in­skrevs han vid farmaceutiska institutet och avlade 1853 apotekar­exa­m­en. Fram till 1857 var han an­ställd på apoteket Hjorten i Västerås, och åren 1858-62 tjänst­gjor­de han på apoteken i Kungälv, Eskils­tuna och Nora.

På våren 1863 inköpte han apoteket Kronan i Stockholm av den förutvarande apotekaren Lind­man, som då råkat i ekonomiska svårigheter. Lindman hade igångsatt en tillverkning av ge­latinkapslar, nå­got som Söderman fortsatte med. Han deltog i Stockholmsutställningen 1866 och erhöll då ett pris för sina kapslar. Dessa blev även föremål för export till England.

Under åren 1864-68 var Söderman sekreterare i apotekarsocitetens direktion och 1865 blev han le­da­mot av Svenska Läkarsällskapet. År 1869 sålde han apoteket Kronan till Numa Peters­son. Vad han sedan ägnade sig åt är inte känt, men troligen bodde han i Stockholm.

År 1876 köpte han så 1/16 mtl Björnholmen av Carlsson, köpebrevet är undertecknat den 18 mars och köpesumman var 6.000 kronor.

Tillträdet bestämdes vara omgående och några undantag eller förbehåll förekom inte. Gräns­en dem emellan utstakades som sämjedelning med en sträckning i rak linje från en punkt på Djupvikens väst­ra strand rakt mot Fimmersdalsudden. Någon lantmätare tillkallades aldrig.

Enligt då gällande lag fick klyvning av hemman inte ske till mindre enheter än 1/8 mtl. Söd­er­man och Carlsson ägde sålunda gemensamt l /8 mtl Björnholmen Litt. B med hälften var.

Genom 1896 års lag blev sedan de genom hemmansklyvning utlagda hemmansdelama själv­ständiga fastigheter.

Söderman gifte sig den 12 december 1877 i Stockholm med Dorothea Wilhelmina Wenner­lund. Han var då 51 år och hon ett år yngre. De bosatte sig därefter på Björnholmen, äkten­skap­et blev barnlöst.

Vid Södermans inflyttning hade Carlsson en statdräng anställd som hette Lars Magnus Ers­son. Den­ne var nygift, hustrun hette Maria Lovisa Andersdotter, de följande åren fick de två barn. Då Carlsson flyttade till sin nya bostad stannade Ersson kvar och arbetade åt Söder­.man fram till 1878, då han flyt­tade till Västerhaninge. Efter Ersson kom en arrendator, Karl Stag­nell, som stannade till 1882 då han efterträddes av Gustaf Axel Sjögren från Utö. Denne med­förde en 15-årig drängpojke, Alfred Karls­son, som sedermera blev bosatt vid Bjurshagen till sin död.

Den siste arrendatorn hette Johan Fredrik Andersson, han kom från Västerhaninge 1886 och dog på Björn­holmen 1890.

Redan före laga skiftet hade mindre delar av Storängen odlats upp, intill Anders Ahls stuga fanns även en liten täppa.

Carlsson fortsatte nu med odling av resterande delar på sin halva av ängen. Bostadshus och eko­no­mi­byggnader måste också uppföras.

Till bostadshuset fick det räcka med ett rum och kök och en veranda vid ytterdörren. Platsen val­des i en liten sluttning, så att det gick att få en källare under huset. Ladugården, med fähus, lada, loge, sä­des­golv och lider under samma tak täckt med vass, byggdes helt ny. En mindre bygg­nad flyttades, ut­ökades med en lada och användes sedan som stall. Nya sjöbodar, nät- och notgård mm måste ock­så an­skaffas. En av sjöbodarna finns fortfarande kvar i ursprung­ligt skick, uppförd av gammalt tim­mer som bär spår av att kanske ha återanvänts flera gånger och med tak av vass.

Carlsson dikade även ut och odlade upp ett alkärr utefter vägen mot Djupviken, och man för­sök­te även att få några åkrar uppe i Fimmersdalsmossen. Detta misslyckades dock, det gick inte att få till­räcklig avrinning för vattnet. Efter bara en skörd övergavs odlingen, och den var redan några år sena­re täckt av björksly.

Anders Ahl fick nu markägaren närmare inpå sig, något som denne enstöring inte uppskatta­de. För att Ahl fick ta ved på Carlssons mark, fordrade denne att Ahl skulle göra två dags­verk­en årligen åt ho­nom. Till detta valde Carlsson ut arbeten som ingen gärna åtog sig, bland an­nat att så ut spig­grums på åkrarna.

Carlsson fiskade spigg och kokade olja på spiggen. Sedan oljan tagits tillvara, ruttnade de kvar­bliv­na resterna snabbt och spred en vedervärdig stank. Men de var ett utmärkt gödnings­medel på åkrar­na och användes på detta sätt.

Att sprida ut den gödseln var ett avskytt arbete, och man brukade räkna med att kläderna mås­te brän­nas efteråt, lukten gick nästan inte att tvätta bort. Anders Ahl var inte glad åt dylika upp­drag, men be­höll oftast förtreten inom sig.

”Till bostadshuset fick det räcka med ett rum och kök och en veranda vid ytterdörren. Platsen valdes i en liten sluttning, så att det gick att få en källare under huset”.

Carlsson, som ofta överreagerade när han trodde att någon gått hans rätt för när, beskyllde en gång Anders Ahl för att ha tagit sådant bränsle han inte hade rätt till. Anders Ahl, som var he­d­er­lig och rätt­fram, ilsknade till över dylika beskyllningar och ilskan satt kvar ett bra tag.

Han berättade om saken när han strax efteråt kom till Kanada: “Jag sa att jag har inte tagit nån tör­ve för dej kroknos, det har inte varit nån så tokig som du på ett dårhus och kommer ingen heller”.

Under tiden han berättade gick Anders omkring på golvet och sparkade trästövlarna mot var­an­dra. Pigan undrade om han frös; “jag gör så här när jag är arg” blev svaret.

Bakugn fanns inte i Anders Ahls stuga, så bröd kunde han inte baka. Rågmjölet användes i stället till gröt. Vid ett tillfälle hade han arbetat ihop till en halv tunna råg och med den rodde han till Vit­så kvarn. Det var emellertid så långt fram på försommaren att vattentillgången i kvarn­dammen inte skul­le räcka enligt mjölnarens åsikt. Anders Ahl tog sig då före att rensa ån ända upp till Fors. Och med den extra tillrinningen kunde han få sin råg mald.

Vårskyttet på sjöfågel var något Anders Ahl aldrig försummade. Ett år, troligen i mitten av 1870-ta­let, vid påsktiden var han tillsammans med C.M. Rundbergs svåger Anders Andersson på Björn­hol­men och Otto Sundberg i Älvsnabben ute på Mysingsholm. En ihållande storm med snö och stark köld gjorde då att de blev inblåsta på Mysingsholm från askonsdag till påsk­dagen.

Anders Andersson berättade senare, att de sett nyanlända flyttfåglar ligga döda på nysnön.

Den medförda provianten räckte inte, och till sist fanns bara Anders Ahls säck med rågmjöl kvar. För att koka gröten hade Anders med sig en gryta, och den bar spår av att inte ha diskats på åratal, mitt i grytan fanns en grop omgiven av mögel och grötskovor.

Det var med blandade känslor, berättade Sundberg, som han åt ur Anders Ahls gryta, ibland be­san­nas det att hungern är den bästa kryddan.

Anders Ahl hade själv sina åsikter om vad som var smaklig föda. Så åt han till exempel inte ameri­kanskt fläsk, något han för övrigt inte var ensam om. Fläsket var ganska oaptitligt, hårt salt­at, för­packat i platta trälådor, enbart fett utan en gnutta kött.

Men eftersom han åtnjöt s k fattigdel, fick han emellanåt ett mindre parti sådant fläsk sig till­sänt. För att fä någon nytta av det bytte han med Axel Rundberg, troligen mot fisk.

En höst hade Rundberg bådat upp grannarna till trösk och Anders Ahl var med. Till middagen ser­ve­rades bl a just Ahls amerikanska fläsk. Ahl åt med god aptit och prisade den svenska gris­ens före­trä­den framför den amerikanska. Axel Rundberg berättade senare om detta och an­såg om Anders Ahl att “han inte har mer smak i mun än en trasig tungstövel”.

Utanför sin stuga hade Anders Ahl ett enkelt brädskjul där han förvarade ett och annat som inte fick plats inomhus.

Bland annat hade han där en tunna med lock, och inuti tunnan hade han på spikar hängt upp sina vet­tar. På vintern tog sig råttor in i tunnan och gjorde bo. När Ahl på våren tog locket av tunnan för att plocka upp sina vettar, fick han bara upp ett moln av fjädrar.

I avsikt att förhindra sådant för framtiden skaffade han sig en katt. Men katten fick snart ung­ar. An­ders Ahl som var en stor djurvän, kunde inte förmå sig att avliva kattungarna. Efter en tid var stu­gan full av katter, och en särskild kattlucka sattes in i dörren.

Axel Rundberg fick besvär av detta överflöd på katter, då de allt som oftast slogs med dem han själv hade.

För att göra något åt saken tog han en dag när Ahl inte var hemma och satte en ryssjestrut fram­för katt­luckan och bultade sedan i väggen. Hemmavarande katter rusade ut och kunde in­fångas och drän­kas. Alla katter kom han inte åt på detta sätt, men minskningen var ändå märk­bar.