Laga skifte av fiskevattnet

De senare åren på 1870-talet var Carlsson fullt upptagen med byggnadsarbeten och nyod­ling­ar. Kraf­terna var dock inte desamma som förr. I de flesta fall anlitade han lejd arbetskraft. Upp­odlingen av Fimmersdalsmossen t ex kontrakterades för 100:- kr med Karl Gustafsson från Ka­na­da. Men ovän­skapen med Rundberg fanns kvar. Vid vintertinget den 6 mars 1882 var det dags för nya rätte­gång­ar. Carlsson tog nu ut två särskilda stämningar på Rundberg.

I den första anklagar han Rundberg för att ha med avsikt lämnat grindar öppna så att Carls­sons krea­tur kunnat komma in på åkrarna. Detta påstår han hade förekommit flera gånger i sam­band med att Rund­berg fört sina kreatur mellan sina båda ägoskiften.

Två inkallade vittnen, Karl Stagnell, arrendator hos apotekare Söderman, och Ulrika Anders­son, som en kort tid arbetat som piga hos Carlsson, berättade båda att de någon gång sett en grind stå öppen men de visste inte om det var Rundberg som lämnat den på det sättet.

Rundberg förnekade att han av illvilja lämnat någon grind öppen, och rätten ansåg att Carls­son inte kunnat styrka att så var fallet, varför hans talan ogillades.

I den andra stämningen tar Carlsson upp det gemensamma fiskevattnet i två särskilda punk­ter. I den första anklagar han Rundberg för att ha upplåtit det gemensamma fiskevattnet åt o­be­hö­ri­ga per­so­ner, och namnger tre av dessa, Johan Reinhold Carlsson i V. Vitsgarn, Carl Otto Lars­son i Herrstug­an och den då redan avlidne Gustaf Forsberg i Kanada.

I den andra punkten påstår han att Rundberg med ryssjor helt stängt av inloppet till Djup­vik­en. Detta anses ha pågått under åren 1879-81 och vållat Carlsson stor skada. I skadestånd för des­sa tre år tar Carlsson ut svängarna och begär 225 :- kronor, en då för tiden betydlig summa som i våra da­gar bör motsvaras av ungefär 10.000 :- kr.

I en skriftlig inlaga som inlämnas vid rättegången utvecklar Carlsson sina synpunkter ytter­lig­are. Han påstår att man haft en muntlig överenskommelse att fiska vartannat år på norra re­s­pek­tive södra sidan om ön, och att detta fungerat så att under år med udda slutsiffra fiskade Carls­son på södra sidan och under år med jämn slutsiffra på den norra. I april bytte man sida.

Beträffande Djupviken påstår han att Rundberg på vintern satt så tätt med lakryssjor att ingen fisk kunnat komma upp i viken under lektiden och att Carlsson därigenom för sin del blivit helt utan fisk.

Rundberg hade nu att försvara sig mot anklagelserna, och även han lämnade en skriftlig in­laga. Vad gäller det obehöriga upplåtandet av fiskevatten, så förhöll det sig så, att då han an­såg att fisket inte var tillräckligt lönsamt för att sätta upp en egen not, hade han bett dem av sina grannar som äg­de not om hjälp. Man hade fiskat gemensamt, och som tack för hjälpen ha­de de fått del i fångsten. Dess­utom hade de dragit not högst 6-7 gånger årligen, medan Carls­son, som egentligen bara hade rätt till en fjärdedel av fiskevattnet, hade dragit minst 20 gånger.

Beträffande Djupviken anser Rundberg att han inte alls stängt av inloppet. Detta är minst 100 fam­nar brett och där finns plats för minst 18 par ryssjor, medan han själv brukat ha högst 6 par.
Åberopande vad han sålunda anfört bestrider Rundberg Carlssons skadeståndsanspråk, som han an­ser vara rena fantasier och önsketänkande om stora fångster.

Carlsson hade inkallat vittnen, samma personer som vittnat om de öppna grindarna. Dessa kunde bara berätta vad de sett, nämligen att Rundberg tillsammans med grannarna dragit not samt att han haft lakryssjor i Djupviken, men inte hur många. I slutpläderingen omtalade Rund­berg, att om fisket någon gång bedrivits turvis på det sätt Carlsson sagt, så hade det bara varit en tillfällig överens­kom­melse; och Carlsson framhöll att Djupviken inte alls var 100 fam­nar bred i inloppet utan högst 50 famnar.

Efter detta hade nu rätten att fatta beslut. Det ansågs inte styrkt, att Rundberg satt ut så mån­ga ryss­jor att de kunnat hindra fisken att gå upp i Djupviken. Vidare kunde det inte anses som olaga upp­låtelse av fiskevatten att bedriva fisket på det sätt som Rundberg gjort. Att någ­ot annat förhåll­ande va­rit rådan­de kunde inte Carlsson visa, och hans talan ogillades på alla punkt­er. Slutnotan blev att Carls­son fick ersätta Rundberg med 25:- kr för hans inställelse vid tinget.

Rättegången om fiskevattnet hade säkerligen föregåtts av diverse ordväxlingar, förmodligen hade Carlsson hotat med stämning vid olika tillfällen. Rundberg såg framför sig ännu en rad rätte­gångar som det gemensamma fisket kunde ge anledning till. Därför beslöt han att begära lant­mäteridelning av fiske­vattnet. Ansökan är daterad den 18 augusti 1881 och inkom till läns­styrelsen den 10 septem­ber, alltså innan de nyss omtalade rättegångarna. Förrättningen på­lystes i kyrkan den 18 september och lantmätar­ens förordnande är daterat den 26 septem­ber.

Lantmätare Herman Holmström hade dock inte tillfälle att påbörja förrättningen förrän den 11 ok­to­ber 1882, alltså drygt ett år senare.

Tillkallade godemän var Bengt Jacobsson i Ribby och Jan Olof Jansson i Ö. Vitsgarn. Av del­ägarna hade endast Rundberg och apotekare Söderman infunnit sig. Carlsson uteblev, kanske för att han var sjuk, kanske för att han inte brydde sig om hur utgången blev.

Förrättningen började med att fastlägga grunderna för skiftet. Sedan laga skiftet genomfördes ha­de Carlsson försålt 1/16 mtl av sitt hemman till Söderman utan formell ägodelning. Någon så­dan be­gär­des nu inte heller, varken av mark eller fiskevatten. Rundberg framförde som sitt ön­ske­mål, att fiske­vattnet delades i två lotter, så att han erhöll fisket under sin strand och Carls­son och Söderman det öv­riga gemensamt.

Förrättningsmännen ansågo, att detta kunde vara grunden för delningen, och därefter satte man sig i båt och rodde runt ön.

Lämpliga platser för strömmingsskötar, långtögsnotvarp och bonotsvarp, ståndkroksplatser mm ut­pek­ades och räknades. Efter slutad besiktning summerade förrättningsmännen sina in­tryck och fann att ingen orättvisa skulle begås om fiskevattnet delades så som Rundberg öns­ka­de. Del­nings­linjema rita­des in på laga skifteskartan, vilken användes som koncept, och be­skrevs även i förrättnings­proto­kollet.

En särskild karta över delningen av fiskevattnet upprättades senare, se sida 113, och fastställdes av ägo­del­ningsrätten den 25 februari 1884.

Förrättningen tog endast en dag i anspråk och avslutades med att en räkning på 69:22 kr över­läm­na­des, varav Rundberg hade att betala hälften och Söderman och Carlsson en fjärdedel var­dera.

Foto från 1996 då stallet revs. En del av timret användes sedan till renoveringen av en sjöbod från Älvsnabben som nu finns på Grytholmens friluftsmuseum.

“Nya sjöbodar, nät- och notgård måste också anskaffas. En av sjöbodarna finns fortfarande kvar i ursprungligt skick, uppförd av gammalt timmer som bär spår av att kanske ha åter­an­vänts flera gånger och med tak av vass”.

Karta över fiskevatten 1882