STORSKIFTET 1824

För att bestämma storleken på det arv Brita Lena skulle få, troligen också av osäkerhet om vad Pär Sö­derholm kunde komma att företa sig och kanske erfarenhet av att samarbeta med honom vid sådd och skörd föranleder Åkerman att begära att storskifte av åker och äng för­rät­tas mellan honom och Söderholm.

Ansökan lämnas in till Länsstyrelsen den 2 mars 1824. Lantmätaren Mathias Petter Orrheim utses till förrättningsman, och den 6 maj samma år kommer han ut till Björnholmen. Ägarna Åkerman och Söderholm är på plats, förordnandet till förrättningen läses upp (ingen av ägar­na är läskunnig), varef­ter Söderholm tar fram 1699 års karta för studium. Lantmätaren finner då att ägorna väsentligt utökats sedan kartan ritades. Den kan alltså inte ligga till grund för skif­tet, och ny uppmätning mås­te därför företagas. Ägarna tillsägs att lämna lantmätaren och hans medhjälpare kost och logi samt erforderlig hantlangning vid denna förrättning.

Uppmätningen utförs av lantmätaren G. F. Höglund, och originalet finns nu i Länsstyrelsens kart­ar­kiv. Kartan består av två oregelbundna papperslappar, använda vid uppmätningen och se­dan upp­klist­rade på ett större ark som försetts med erforderlig text. En avbildning visas på näs­ta sida. Upp­mät­nin­gen gjor­des med mätkedja och diopterlinjal. De svaga spår som upp­rits­ningen utmed diop­terlinjalen lämnat kan ännu skönjas, och man kan därav ana sig till un­ge­fär på vilka platser lant­mä­tar­en haft sitt mätbord upp­ställt. Texten på kartans övre vänstra del lyder:

“År 1826 den 9 Maji å Lagtima Sommar Tinget med Sotholms Härad wid Wästerhaninge Kyr­ka, Blef den, jämlikt denna Charta werkstäldte storskiftesdelning gillad och faststäld, så­som Dom­boken för denna dag närmare omförmäler, Betygar

På Härads Rättens wägnar

A. M. Rönqvist”

Axel Magnus Rönqvist, som fastställde detta storskifte, var häradshövding i Södertörns dom­saga från 1815, då han efterträdde Erland Junbeck, och fram till sin död år 1843.

En månad senare den 4 juni 1824 fortsätter Orrheim förrättningen. Nu har två nämndemän, Erik Eriks­son och Jacob Jacobsson, tillkallats som opartiska värderingsmän. Jordmånen mås­te näm­lig­en gra­deras för att ernå möjligaste rättvisa vid fördelningen av marken ägarna emel­lan. Gra­dering inne­bär att en åker eller en del därav med samma jordmån på kartan försågs med num­mer i löpande följd. Des­sa num­mer sattes sedan upp i en ägobeskrivning, och för var­je num­mer in­för­des en karak­teristik t ex “åker, grusblandad” eller “backlinda, sten­bund­en”, där­efter an­teck­nades mark­bitens yta och så ett grader­ings­tal. Dessa tal sattes från l och uppåt med decimaler om så behövdes. En etta användes för den bästa åkerjorden och 100 för nästan värde­lösa berg­knallar.

Genom att dividera arealen med graderingstalet fick man ett uppskattningstal. En åker på 2 kapp­land och gradering 1 var sålunda likvärdig med en annan på 4 kappland och gradering 2, då båda fick ett uppskattningstal på 2. En dylik förrättning var nog både svår och grannlaga och ford­rade er­farenhet och kunnande. Säkerligen deltog markägarna med stort intresse. I vårt fall av­slutades det hela med att Åkerman och Söderholm godkänner graderingen med sina bo­märk­en.

Nästa sammanträde sker den 11 juni, och nu hade utöver nämndemännen tillkallats ytter­lig­are två per­soner. Erik Åkerman biträds av kyrkvärden J. O. Lidström från Ribby och Pär Söd­er­holm av Mag­nus Rundberg vid Älvsnabben, som ju hade ett speciellt intresse av förrätt­ning­en. Nu be­stäms delning och rågångar slutgiltigt.

Originalkartan är inte särskilt lättläst och tydlig, och därför visas nedan också en summarisk renrit­ning, där belägenheten av de olika skiftena framgår bättre.

Överenskommelsen inleds med att utstaka en väg vars sträckning ännu finns kvar. Vägen be­stäms till 4 alnars bredd inklusive diken. Därnäst delas åkermarken. Man beslutar enligt ägar­nas önskemål, att inte ta någon hänsyn till den åsatta graderingen, utan dela enbart efter areal­en. Bakgrunden till detta kan vara att det redan fanns en viss uppdelning. Ingen dis­kus­sion be­hövs heller om vem som skall ha vilken del. Pär Söderholm bebor redan det hus som byggts av Lättström, och gränsen måste dras över bytomt­en mellan husen. Den utstakade gräns­en är markerad på kartbilden, och Åkerman är där till­de­lad littera A och Söderholm litte­ra B.

Man ser att gränsen från Oxelviken är stakad rakt genom ett litet hus. Det är en bastu, och den av­sågs för gemensamt bruk, liksom ängen runt omkring. Det s k Nygärdet delas också efter arealen.

Även ängsmarken delas, Lillängen som ligger i anslutning till åkermarken och öster därom, samt Stor­ängen på östra delen av Björnholmen. Denna äng är numera sedan länge uppodlad och där finns nu två gårdar. För Storängens del bestäms att gränsen dras så, att de befintliga hö­ladorna inte båda kommer på samma skifte.

Förhållandet att skogsmarken inte delades denna gång oroade patron Pehr Levin på Lud­vigs­berg. Äganderätten till Mörholmen hade nämligen sedan länge varit oklar. 1699 års karta upp­tar Mör­hol­men som tillhörande Björnholmen trots att den ligger närmare Muskö. På den kar­ta, som upprät­ta­des 1772-73 över Ludvigsbergs ägor, finns Mörholmen också med. Både Björn­holmens och Lud­vigsbergs ägare kunde sålunda hävda anspråk på holmen.

Att tvister förekommit visas bl a av att Gumerus Lönnberg på sin tid ansåg att Pehr Ersson i Mick­rum inte hade rätt att lägga skötar vid Mörholmen, varom tidigare berättats.

Att saken inte redan blivit avgjord, beror nog helt enkelt på att ingen velat stå för rättegångs­kost­na­den. Patron Levin visste dock med sig att det förr eller senare måste bli en tingssak, och i vän­tan på detta anskaffar han nu ett antal olika intyg att ha för framtida bruk.

Bland intygslämnarna kan nämnas lantmätaren Höglund, som utförde uppmätningen och rita­de kar­tan till storskiftet, torparen Carl Eriksson i Herrstugan, inspektören på Ludvigsberg, bön­d­er­na på Vits­garn m fl. Alla intygen går ut på att Ludvigsberg förfogat över Mörholmen utan att Björnholms­borna pro­test­erat och därigenom lämnat ett tyst godkännande av Ludvigs­bergs ägande­rätt.

Nästa dag, den 12 juni, fortsätts förrättningen med utsättande av gränsmarkeringar. Kvällen före ha­de ägarna fortsatt att överlägga, och överenskommit att dela Storängen i endast ett skif­te till var­dera. Ti­di­gare hade diskuterats flera skiften med hänsyn till bättre och sämre ängs­mark. Likaså vill man flytta delningslinjen något i Lillängen till förmån för den västra del­en. Markeringar och rösen på mar­ken görs nu för alla de överenskomna gränserna. Av alla gräns­dragningar, som görs vid detta storskifte, är delningen av Storängen den enda som finns kvar oför­ändrad.

Sedan gränserna utsatts drar man lott om vem som skall ha vilken del av Nygärdet och ängs­marken. Lottdragningen utfaller så, att de delar som på kartan är märkta med A tillfaller Åker­man och de märk­ta med B tillfaller Söderholm.

Lantmätaren avslutar sedan med att läsa upp storskiftesstadgan för de församlade samt med­dela att den som inte är nöjd har att till nästa års sommarting instämma sin granne. Om detta inte sker, har för­rätt­ningen vunnit laga kraft.

Erik Åkerman bor ännu några år vid Vitså, men vistas även vissa perioder på Björnholmen. Den 27 september 1826 skriver Åkerman ytterligare ett bevittnat testamente, nu med både Brita Lena och hen­nes man Lars Andersson insatta som förmånstagare. Testamentet inne­fat­tar allt av kvar­låtenskap så­väl löst som fast, men samtidigt kan man också utläsa en en­sam­ståen­de åldrings oro inför de sista åren av sin levnad: ”för denna emot dem härigenom be­wil­ja­de wälwilja wara för­bundne att med sam­ma ömhet gå mig tillhanda hädanefter, som fö­re den­na min Testment­ariska disposition samt tillse och ombesörja, då der högste Guden be­hag­ar mig hemkalla, att jag med heder och anständig­het må komma till mitt vilorum”.

Den 26 juni 1829 förevisar han testamentet ytterligare en gång för länsman Sundström och kro­no­be­fallnings­man Upmark, vilka genom påskrift betygar att han erkänt dess innehåll. På hösten 1828 flyt­tar han till Brita Lena och Lars Andersson vid Söderby. I mantalslängden upp­tas han då som inhyses fattighjon.

Generationsskifte

Lars Andersson var född vid Söderby den l juni 1793. Han var son till Anders Larsson och Maria Jacobsdotter, och hade tre äldre bröder, Anders, Olof och Jacob. Fadern dör redan om­kring år 1800, han var ungefär 10-15 år äldre än hustrun Maria, som då är i 50-årsåldern. Sö­ner­na är 21, 16, 10 och 7 år gamla. Av dessa dör den näst yngste, Jacob, troligen kort därefter. Om­kring 1812 är Lars skri­ven för hemmanet, han är då i 20-årsåldern. De båda äldre bröd­er­na har troligen flyttat, kanske gift sig med arvtagerskor till andra gårdar. År 1822 gifter sig Lars med Brita Lena Öhman, som tidigare om­talats. Under de närmaste åren får nu Lars och Brita Lena tre barn, Anders född 1823, Lars född 1825 och Brita född 1829.

På hösten 1829 flyttar så familjen till Björnholmen. Den åldrige Erik Åkerman, han är nu 86 år gam­mal, följer med men dör redan den 13 november.

I bouppteckningen efter Åkerman upptas 1/8 mtl Björnholmen till 500 Rd. Förteckningen upp­tar i öv­rigt endast ett fåtal poster och visar vad en gammal man kan ha behållit av per­son­ligt lösöre: två guld­ringar, en silverdosa, en silversked, en tallrik och ett stop av tenn, en bränn­vinspanna med till­behör, en bila och ett väggur med mässingsverk. Därutöver finns ock­så ett bord, en säng, två kistor, litet gång­klä­der samt en ”Koo til färjen blekröd”.

Han har också tre utestående fordringar enligt reverser på tillsammans 88 Rd 24 sk. Boet upp­ges av Lars och Brita Lena och värderas av de båda bönderna i Östra och Västra Vitsgarn.

Under de 23 år Åkerman var ägare till halva Björnholmen, verkar han inte själv ha tagit någ­on aktiv del i det dagliga arbetet där. Intrycket blir att fram till dess han år 1823 upprättar och offent­liggör sitt testamente var det Olof Lättström som hade det huvudsakliga ansvaret. Tiden där­efter synes Lars An­dersson ha försökt att genom drängar och pigor hålla jordbruket igång till dess han själv flyt­tade dit år 1829.

Några namn förekommer i husförhörslängderna, sålunda från år 1810 och några år framåt en änka Caj­sa Ersdotter från Utö med döttrar Anna Stina och Hädda. Under rubriken ”Hos Lars Andersson skrif­ne” förekommer efter 1823 olika pigor och drängar, vilka oftast stannar bara ett eller två år. Flera av dem kom från Lars Anderssons hushåll i Söderby.