1820- OCH 1840-TALET

Rundbergs tvist med Söderholm

Pär Söderholm, som sedan 1822 var gift med Lättströms änka Anna Catharina Pehrsdotter, blir själv änkling år 1828 som tidigare omtalats. Natten till den 8 februari detta år dör Anna Catha­rina av slag, 62 år gammal. Lars Magnus Rundberg anser sig nu vara oförhindrad att till­träda sitt arv på Björn­holm­en i kraft av Lättströms testamente från 1813. Bouppteckning ef­ter Anna Catha­rina upp­fattar han som en närmast oviktig formalitet. Den 22 februari 1828 upp­rättar Lars Magnus och fa­dern Magnus denna tillsammans med Erik Ersson i Bjurshagen och Olof Olsson i Vitsgarn. Boupp­teckningen visar en behållning på 865 Rd 8 sk.

Den här tiden var det vanligt att man gjorde auktion på kvarlåtenskapen vid någons frånfälle. Auk­tions­protokoll finns endast i undantagsfall bevarade, men sterbhuset brukade köpa till­ba­ka sådant man ville behålla. Om man jämför denna bouppteckning med den som upp­rätta­des efter Lättströms död 7 år tidigare, återfinns samma sak i båda på åtskilliga ställen. Ex­empel­vis 10 st tenntallrikar, en tennskål med lock och ett tennstop var sådant som sterbhuset velat be­hålla. Kreatursbeståndet, 1 häst, 2-3 kor, 5-6 får och ett par grisar samt åkerredskapen är un­gefär lika i båda bouppteck­ning­ar­na. Fiskredskapen däremot hade fått förfalla. Lättström ef­ter­lämnade 3 komp­letta notar, 10 skötar och 12 nät; 7 år senare noteras “1 st sköte, 9 st obruk­bara skötar, 1 parti obrukbara nät”, av notar­na fanns bara tögarna kvar.

Anna Catharina Pehrsdotter var också påfallande välutrustad med klädespersedlar. Inte min­d­re än 9 klänningar av olika material och färg och 12 schalar och halsdukar förutom pälsar, kap­por, kjolar, kof­tor och förkläden.

Lars Magnus Rundberg anser nu att Pär Söderholm kan betraktas enbart som brukare eller ar­ren­da­tor, och en sådan kunde sägas upp vid ägarskifte enligt då gällande lagar.

Söderholm flyttar men känner sig misslynt över avhysningen och stämmer Rundberg till som­mar­tin­get 8 maj 1828. I stämningsansökan påpekar han:

att han bör ha fått åtnjuta laga fardag och få ersättning för den skada han lidit genom den en­ligt hans mening olaga uppsägningen.

att bouppteckningen skett med oreda och vårdslöshet och att en del som bort vara med ha­de ute­slutits.

att han vill ha ut sin giftorätt i boet.

Rundberg företräds vid rättegången av kronobefallningsman Upmark enligt fullmakt, och den­ne fram­visar testamentet och menar att i kraft av detta har Rundberg rätt att omedelbart sät­ta sig i be­sittning av arvet. Han uppvisar även bouppteckningen, där det intygas att Söder­holm godvilligt upp­givit boet.

Söderholm protesterar, och påstår att han endast under tvång uppgivit boet och vill ha upp­skov till näs­ta ting för att skaffa fram bevis på de felaktigheter han anser finns i boupp­teck­ning­en.

Häradsrätten beviljar uppskovet, men ålägger därutöver Söderholm att skaffa fram boupp­teck­ningen efter Lättström från 1821 för att kunna bedöma målet på rätt sätt. Söderholm före­läggs ett vite på 6 Rd 32 sk. om bouppteckningen inte finns med vid nästa ting.

Vid hösttinget 8 oktober 1828 företräds svarandesidan som förut av Upmark, medan Söder­holm bi­träds av protokollssekreteraren Östling. Denne anför inför rätten att svarandesidan mås­te styr­ka att tes­tamentet var lagligen bevakat för att kunna ha rätt till något arv och an­märk­er på att boupp­teck­ningen inte underskrivits av någon under edsförpliktelse. Dessutom upp­tar boupp­teck­ningen inte nå­got av bo­ets skulder, här hänvisar han till olika lagrum i 1734 års lag: “Dör man och är gäld i boet, tå skall den af oskifto gäldas, och arfwingarne skiften det åter är. Ingen hafwe wåld skifto nå­got arf, eller tes­tamente taga, förr än gäld gulden är”, med flera para­graf­er. Med stöd av detta yr­kar han att ny bo­upp­teckning måste upprättas. Att granska boupp­teck­ning­en efter Lättström anser han helt onödigt och inte ha något med målet att göra.

Därefter framlägger Östling en räkning på vad Söderholm anser sig ha att fordra av Rund­berg. Räk­ningen upptar värdet av utebliven avkastning från Björnholmen samt värdet av vid hans av­flyttning före­fintlig ved, hö, halm, råg, vete m m.

I detta anser sig Söderholm ha giftorätt med två tredjedelar. Dessutom tillkommer rättegångs­kost­nader och arvode till Östling, tillsammans 233 Rd.

Till detta svarar Upmark, att testamentet var helt i sin ordning lagligen bevakat. Däremot ha­de Sö­der­holm inte med sig Lättströms bouppteckning, trots att han fått vitesföreläggande, och Up­mark yr­kar nu att Söderholm skall fällas till det åsatta vitet. Dessutom anser han att hela kä­ro­mål­et skall ogillas.

Häradsrätten överväger detta, och beslutar att Söderholm fälls till sitt vite, men Lättströms bo­upp­teck­ning vill man fortfarande se, och uppskjuter målet ännu en gång till nästa ting då Sö­der­holm skall in­finna sig med bouppteckningen, eljest förlorar han all talan i målet.

Vid vintertinget 6 februari 1829 uteblir Söderholm och sänder inte heller något ombud. Up­mark för­modar att Rundbergs fordran i boet med tillagd ränta kan överstiga boets tillgångar, och yrkar därför inte längre att målet skall läggas ned.

Söderholms ombud Östling hade inte tillfälle närvara vid nästa ting den 6 maj 1829.1 stället upp­trä­der kammarskrivaren Tiwander med fullmakt från Östling och ett skriftligt anförande från denne att lä­sas upp inför rätten. Han har även med sig en kopia av bouppteckningen efter Lätt­ström. Av denna framgår att boets tillgångar efter Lättströms död ökats från 749 Rd 15 sk. till 865 Rd 8 sk., vilket Öst­ling påpekar i sin inlaga, och menar att Söderholm genom den­na för­bätt­ring av boet också ägde gifto­rätt i detsamma. Söderholm hade ju tydligen inte för­or­sakat boets skulder, vilket för öv­rigt sva­rande­sidan heller aldrig påstått, och därför anser Öst­ling det orätt­vist att Söderholm ensam skall be­ta­la dem.

Nu hade emellertid Rundberg efter tre rättegångar på den fjärde troligen tröttnat på allt bråk om det tillkommande arvet. I och för sig var han inte beroende av Björnholmen, han hade sin försörjning av tullverket vid Älvsnabben där han var född och uppväxt och säkert trivdes.

För hans räkning framlägger nu Upmark ett anbud om förlikning. Rundberg avstår från alla de an­språk på Björnholmen som morbroderns och mosterns testamente berättigar honom till emot att Sö­derholm betalar den gamla skulden med upplupen ränta och dessutom ersätter hon­om för de be­grav­nings- och bouppteckningskostnader han haft för både Olof Lättström och Anna Catharina Pehrs­dot­ter. Dock med det förbehåll, att om kärandesidan avslår anbudet, så skall det lämnas utan avseen­de vid målets fortsatta handläggning.

Inför denna för kärandesidan oväntade vändning blir Tiwander helt ställd, och kan inte göra an­nat än begära att målet uppskjuts så att han får tillfälle att höra hur Söderholm ställer sig. Häradsrätten be­slu­tar med anledning av vad som hittills förevarit:

att uppskjuta målet till nästa ting.

att ny bouppteckning skall förrättas på Björnholmen den 26 juni 1829 under överinseende av läns­man Sundström, då alla inblandade förständigas att närvara vid ett vite av 10 Rd vid ute­blivande.

att boet står under svarandesidans vård till dess annat förordnas.

Parterna träffas ånyo vid hösttinget 29 september 1829, och nu framkommer det att någon bo­upp­teck­ning blev aldrig av den 26 juni. Alla hade infunnit sig utom Söderholm. Upmark yr­kar nu att Sö­der­holm fälls till det åsatta vitet 10 Rd, och dessutom förlorar rätten att få en ny boupp­teckning hållen. Han anser att Söderholm bara försöker fördröja målets avslutande. Vid­are med­del­ar han att det ti­diga­re lämnade förlikningserbjudandet står fast.

Östling svarar på detta att Söderholm helt riktigt inte kan undgå böter för sitt uteblivande, men att ny bouppteckning ändå måste hållas därför att häradsrätten en gång beslutat att så skall ske.

På den utsatta dagen hade Östling själv varit sjuk, och Söderholm hade han inte kunnat få fatt på där­för att han inte visste var han för tillfället bodde. Beträffande förlikningserbjudandet med­de­las att Sö­der­holm avvisar detta, då han anser att han inte får någon fördel av det. Dess­utom men­ar han att Rund­berg bör på laglig väg genom stämning söka få ut sin fordran i boet. Häradsrättens beslut denna gång blir:

att länsman Sundström skall förrätta bouppteckning den 16 november vare sig parterna är när­varan­de eller inte, samt

att målet uppskjuts än en gång.

Vid vintertinget den 2 februari 1830 kommer så upplösningen, och målet avslutas inför rätta. Läns­man Sundström lägger fram protokollet från bouppteckningen, som nu äntligen slutförts. Denna bo­upp­teck­ning finns inte bevarad. I vad mån den skiljer sig från den av Magnus Rund­berg upp­rätta­de, kan vi inte veta. En granskning av den ursprungliga ger dock intrycket att den är utförd med om­sorg och nog­grann­het ända ned till grytkrokar och diskställ.

Vad Söderholm kunnat ha att invända är svårt att se, möjligen då redigering och inbördes ord­ning av de olika posterna.

Upmark, vilken är den ende närvarande av parterna, meddelar därefter att tvisten bilagts i go­do. Par­terna hade gjort en skriftlig överenskommelse med huvudsakligt innehåll att Rundberg avstår 1/8 mtl Björnholmen både lös och fast egendom till Söderholm mot ett vederlag av 1333 Rd 16 sk Ban­co, samt att Rundberg även ikläder sig betalningsskyldigheten för sterb­hus­ets skulder 250 Rd 40 sk Riks­gälds.

Söderholm får tillträda Björnholmen den l mars 1830, men dessförinnan eller senast denna dag skall köpeskillingen vara erlagd. Överenskommelsen är undertecknad vid Sågen i Väs­terhaninge den 17 november av Söderholm och den 20 december 1829 av Rundberg. I och med detta lägger härads­rätten ned målet.

Vi vet emellertid att sedan Söderholm flyttat från Björnholmen på hösten 1828 återkommer han al­d­rig. År 1829 sålde han sin andel i den efter fadern ärvda fasta egendomen med 2/3 till sin bror Olof för 444 Rd och resterande 1/3 till systern Greta för 222 Rd. Detta räckte dock in­te för att lämna Rund­berg fullt vederlag för Björnholmen. Han hade kanske haft förhopp­ning­ar om att kunna skaffa fram resten, men detta lyckades i så fall inte.

Den 14 oktober 1830 gav han upp, och lämnade Rundberg ett dokument där han avsäger sig alla an­språk på Björnholmen och ger Rundberg full frihet att söka lagfart med stöd av Lätt­ströms testa­men­te.

Om Söderholms senare öden är inte så mycket känt. Troligen förde han en rätt kring­flack­an­de till­va­ro. Under året 1836 är han skriven i Dalarö församling, prästen noterar:

”ärlig, till äktenskap ledig, läsning innantill något, kunskap och förstånd enfaldigt”.

År 1838 återfinns han som dräng vid Stadsberga i Österhaninge och där dör han den 7 juni, 43 år gam­mal. Kvarlåtenskapen utgjordes av ett fickur och några gångkläder, tillsammans vär­d­erat till 15 Rd 27 sk. Mot detta fanns en skuld på 21 Rd 28 sk, varför dödsboet visade un­der­skott.

Nils Wilhelm Upmark företräder ånyo Rundberg vid vintertinget den 5 februari 1831 och an­söker nu om lagfart med stöd av Lättströms testamente och Söderholms frånsägelse av sina an­språk.

Häradsrätten godtog dock inte detta enbart, utan vill även se såväl testamentet i original som Lätt­ströms åtkomsthandlingar för Björnholmen.

Dessa dokument framlägger Upmark vid sommartinget 28 maj 1831, och nu anser sig härads­rätten oförhindrad att lämna första uppbud på förvärvet av Björnholmen. Andra uppbud med­delas den 8 ok­tober 1831, tredje uppbud den 31 januari 1832, och då dessa förblev oklandrade meddelas slut­ligen laga fasta vid sommartinget 1832.