1840- OCH 1860-TALET

Anna Stina Rundbergs bekymmer med drängar

Av förståeliga skäl var det inte så lätt för en änka med minderåriga barn att själv bruka jord­en. En vuxen arbetskarl för de tyngre sysslorna blir nästan ofrånkomligt om allt skall fungera. Den första ti­den efter mannens död arrenderar Anna Stina Rundberg ut jordbruket till drängen Olof Nilsson vid V. Vits­garn på basis hälften var. Nilsson var gift med Anna Olsdotter från V. Vits­garn sedan 1826 och hade sedan 1827 bott på olika platser på Södertörn, men åter­vänder nu 1840 till Vitsgarn. Med sig har han fostersonen Carl Erik Edman, hustruns syster­son, som han haft hand om sedan 1834 då fadern Erik Edman dog. Carl Erik kommer 1841 till Dalarö, där han troligen omhändertas av släk­tingar till sin far. Olof Nilsson flyttar dock redan 1843 till Väster­haninge. Under resten av 1840-talet sköter hon jord­bruket med hjälp av de halvvuxna sönerna Carl Magnus och Anders Axel samt drängar och pigor.

Vid flyttningen till Björnholmen var en dräng i tjänst, han hette Olof Andersson och här­stam­ma­de från Öland. Han flyttar dock på våren 1844 och måste omedelbart ersättas. På sätt och vis ha­de Anna Stina Rundberg hamnat i en situation som för tankarna till madam Flod i Hems­ö­borna. Att skaffa pålitlig ar­betskraft är inte alltid det lättaste, som det följande visar.

Den nye drängen hette Petter Svensson och hade kommit till Muskö från Tyresö ett år tidig­are. Han var 43 år gammal, född i Kristianstad år 1801 och ogift. Det visar sig snart att Svens­son var ett o­lämp­ligt val. Han var alltför begiven på brännvin och hade dessutom dåligt ölsin­ne. När han var be­rusad, vilket tycks ha hänt onödigt ofta, for han ut i hotelser och skällsord, och även när han var nyk­ter visa­de han ett allmänt otrevligt och arrogant uppträdande.

Anna Stina Rundberg försökte bli av med honom och sade upp honom hösten 1844 till flytt­dagen 24 oktober. Med hot och pockande förmådde han dock henne att ha honom kvar till näs­ta flyttdag den 24 april. Dessförinnan inträffade emellertid några händelser som gjorde att Svens­sons dräng­tjänst fick ett plötsligt slut.

Efter sedvanan den tiden hölls auktion på lösöret vid ett inträffat dödsfall, och nu hade man den 4 och 5 april haft auktion hos änkan Brita Lena Öhman. Hennes bror fjärdingsmannen P. E. Öh­man och någ­ra andra fastlandsbor hade övernattat hos Brita Lena efter att ha övervarit auk­tion­en. Före avfärden till fastlandet var alla på förmiddagen den 6 april samlade till fru­kost hos Brita Lena, även Anna Stina Rundberg deltog.

Under det de sitter till bords kommer Petter Svensson fram till stugan, stannar utanför och ry­ter åt An­na Stina Rundberg “hvarföre sitter du der och kråmar dig, kom i stället och gif mig mid­dag, an­nars slår jag in fönstret”. Anna Stina Rundberg går genast över till sin stuga, som låg ba­ra ca 20 meter därifrån.

Ett par minuter senare kommer ett av hennes barn inspringande “samt omtalade det Svens­son höll på att göra af med modren”. Några av karlarna med fjärdingsman Öhman i spetsen skyn­dar över till den andra stugan, där de finner att Svensson tryckt ned Anna Stina Rundberg på sängen och tagit ett kraf­tigt struptag på henne. Öhman sliter upp Svensson ur sängen och ger honom en ordentlig örfil, åtföljt av utskällning (”förehållit honom hans ofog”).

Båda änkorna var nu så uppskrämda, att de inte vågade ha Svensson, berusad och vildsint, kvar på Björn­holmen, utan Öhman och de övriga fastlandsborna fick ta honom med sig till läns­man där han sattes i häkte.

Att det skulle bli tingssak av detta var helt klart. Länsman Prochaeus bad prästen på Muskö sam­man­kalla en sockenstämma för att få ett yttrande om Svensson av dem som bodde när­mas­te grannar med Björnholmsborna. Enligt protokollet anförde Magnus Larsson i Ö. Vits­garn “det han ansåg be­mälte Swensson såsom mindre säker, och liksom lömskt sinnad, hwil­ken sinnes­stämning synner­ligast wisar sig, då Swensson är i rusigt tillstånd, och hwarpå flere exempel lära förefinnas”.

De övriga instämde med Magnus Larsson, och alla önskade att Svensson måtte försvinna från orten så snart som möjligt.

Vid det följande urtima tinget berättade Anna Stina Rundberg om andra tillfällen då Svens­son varit våld­sam och oregerlig, hotat slå in fönster, ge sonen Carl Magnus stryk eller för­grip­it sig på henne själv. Inget av detta kunde hon dock leda i bevis, inga vittnen fanns: “Svensson, här­efter hörd, för­nekade helt och hållet åtalade tilldragelse, med förklarande, att han der­emot all­tid varit mycket mån om Målsägaren, som till och med erbjudit Svensson äk­tenskap, hvilket han likväl till sin lycka und­vikit, emedan hon skall vara mycket svår och elak”. Häradsrätten tog inte stor hänsyn till Svens­sons försvarstal, utan dömde honom till 10 dagar på vatten och bröd, där­efter skulle han på nästa ting göra offentlig avbön till Anna Sti­na Rund­berg.

Anders Ahl

Efter ett års bekymmer med Petter Svensson var det dags för nästa dräng, han började tjänst­en den 24 april 1845, hette Anders Olof Andersson och honom få vi anledning återkomma till läng­re fram. Un­der åren 1842-43 hade Anna Stina Rundberg nämligen ytterligare en dräng i sin tjänst.

Det var den med tiden kände och smått legendariske Anders Ahl, som sedermera kom att bli bo­fast på Björnholmen till sin död. Om honom finns åtskilliga anekdoter bevarade i folks min­ne i bygden, mån­ga av dessa kan återföras till hans vidskepelse och tro på mystiska väsen som be­folkade om­världen och med sin kraft påverkade människors öden. Han var en enstör­ing som gick sina egna vägar i för­hållande till andra människor, han var en stor djurvän och han levde nära naturen, fast kanske del­vis av tvång.

Anders Ahl var född den 4 januari 1819 i Tyresö församling. Föräldrarna uppges vara torpar­en Johan Lind och dennes hustru Greta Jonsdotter. Familjen hade på 1820-talet flyttat från Ty­resö till Botkyrka till ett torp under Riksten.

Fadern dör där på 1830-talet, och Greta Jonsdotter söker sig till Västerhaninge, som var hen­nes fö­del­se­bygd. Med sig har hon barnen, utom Anders även brodern Carl född 1822 och sys­tern Anna född 1828.

År 1836 kommer hon med barnen till Arbottna, enligt uppgift från Sorunda, men sedan sking­ras fa­mil­jen. Carl Ahl dör 1838, 14 år gammal, system Annas öde är okänt. Anders Ahl flyt­tar 1837 till Väs­ter­haninge, 1838 åter tillbaka till Muskö, till Valinge Nedergård. Var modern uppe­håller sig är okänt, tro­ligen bor hon i Västerhaninge. Vid Valinge arbetar Anders Ahl som ”tjenstgosse”, han är nu 19 år.

Från tiden vid Valinge berättade han själv om en märklig händelse som inträffade en vårdag då han stod på vedbacken och högg ved.

Våtängen var den här tiden inte utdikad, och på våren översvämmades den ofta. Den här dag­en hade en stor gädda tydligen förirrat sig från Valinge träsk upp i ett utfallsdike som fanns på äng­en. En havs­örn får syn på gäddan, dyker och sätter klorna i ryggen på denna. Men gäd­d­an är så stor att ör­nen inte för­mår lyfta, utan vilt flaxande måste följa med medan gäddan sim­mar vidare i diket.

Färden får ett plötsligt slut vid en gärdesgård som korsar diket. Örnen följer med under vatt­net, men nu lossnar greppet om gäddan och denna blir fri. Ahl påstod att örnen sedan satt län­ge på gärdes­går­den och torkade fjädrarna och kände efter om kroppen var hel efter den våld­samma kollisionen.

År 1839 bor han på Frinsholmen och de tre följande åren är han dräng hos tre bönder, Anders Ols­son i Sånö, Per Persson och Olof Olsson i Sund. Han är nu över 20 år gammal och det är hög tid att påbörja konfirmationsundervisningen. Det går dock inte särskilt bra, i kon­firma­tions­läng­den 1840 får han be­tyget ”intet innantill”, dessutom kom han på kant med prästen Pehr August Stagnell. Troligen hade i vissa kretsar misstankar funnits om olovlig jakt, och prästen frågar nu försåtligt om Anders kunde skaf­fa skogsfågel. Anders svarar bredvilligt att det nog kunde ordnas, och visar med hjälp av vedträn framför kakelugnen hur det går till att göra giller för skogsfåglar.

Prästen skriver nu ett brev till patron Pehr Levin på Ludvigsberg och ber Anders överlämna detta. När patron Levin läst brevet får Anders stryk. Genom denna händelse fick Anders Ahl en helt annan upp­fattning om kyrkan och om prästens roll som själasörjare än han borde ha haft. Läsa och skriva lärde han sig heller aldrig, katekesen fick tragglas igenom med någon som stavade före medan han upp­repa­de tills han nödtorftigt kunde utantill. Trots alla be­svär­ligheter blev han slutligen kon­firme­rad år 1842, dock med betyget ”uselt”.

Samma år 1842 tar han tjänst hos Anna Stina Rundberg på Björnholmen, som tidigare om­tal­ats. 1843 flyttar han åter till Frinsholmen där han troligen skaffat sig vänner och där bor han en tid. Om­kring 1845 är han tillbaka hos Anna Stina Rundberg. Av något skäl, kanske för att han inte fann sig väl till­rätta med gårdens övriga drängar eller de med honom, kanske för att kunna ta hand om sin mor Greta Jonsdotter, ber han Anna Stina Rundberg att få uppföra en bo­stad åt sig på hennes mark.

Platsen valdes så långt bort från gården som möjligt, ute på den östra udden av Björnholmen. Bo­sta­den var mycket primitiv, med enkla brädväggar, några bräder på marken till golv och en troligen av grå­sten uppmurad eldstad. De omkringboende kallade den riskoja, vilket tyder på att taket kan ha varit täckt med ris.

I husförhörslängden blir han nu upptagen bland ”lösa personer”, varmed menades sådana som vis­ta­des i socknen utan fast bostadsort. Troligen ansåg han sig vara lös arbetskarl utan hus­bonde och ris­kojan hade inget namn och betraktades inte av prästen som reguljär bostads­lägenhet.

Anders Ahlgren

År 1847 på vintern kom Anna Stina Rundberg, delvis genom yttre omständigheter, att få en gift stat­dräng. Mannen hette Anders Ahlgren och var född 1816 i Brännkyrka. Då han var 16 år kom han som dräng till Muskö. År 1842, vid 26 års ålder, gifte han sig med Brita Stina Ers­dotter som då var 22 år gammal, född vid Rummet. Tillsammans bosatte de sig vid Ers­holm­en som torparfolk.

Här bodde de till den 21 februari 1847, då en allvarlig olyckshändelse drabbade dem.

Den dagen, som var en söndag, ämnade de sig bort vid 3-tiden på eftermiddagen, hon till Sån­ö för att hämta mjölk, han i sällskap med bössan. Vintern var kall det året, och den här dagen var kylan bister, troligen hade de inte mycket över nollgradigt inomhus heller. De båda barn­en, Hed­da 4 år och Brita 3 år, bäddades därför ned för att inte frysa, elden ansågs vara släckt, de sköt för spjället, lämnade hem­met och stängde ytterdörren med hasp och pinne.

En 14-årig gosse, August Sandberg, gick samtidigt i ett ärende från prästgården till skrädd­aren Carl Erik Lundqvist på Månsholmen och såg när de lämnade hemmet. I skymningen på åter­väg­en från Måns­holmen ser han, då han går förbi Ersholmen, att rök tränger ut ur dörr­springan. Han går då in och finner att stugan är full av rök och att röken kommer från en drag­kista där ett barn ligger på rygg. Det är den äldsta flickan Hedda och August märker att hon är bränd på armarna och halsen. Den yngre flickan ligger på golvet, båda är helt orörliga och August tror att de är döda.

Förskräckt springer han tillbaka till Månsholmen och berättar för hustrun Catharina Charlotta Lund­qvist vad han sett. Fru Lundqvist följer med till Ersholmen, tittar in genom dörren, men kan inte se nå­got då stugan är alldeles full med rök.

Hon vågar inte heller gå in, utan skyndar i stället upp till prästgården, där hon vet att hennes man är. På vägen tillbaka till Ersholmen får skräddare Lundqvist se barnens mor Brita Stina Ers­dotter kom­ma gående ute på isen på återväg från Sånö. Han ropar på henne, hon kastar i­från sig mjölkbyttan och hin­ner före honom in i stugan. Hon bär ut den äldsta flickan, som då redan är död, den yngre flickan däre­mot är vid liv och återhämtar sig ute i friska luften.

Troligen hade Hedda ändå börjat frysa och krupit upp i spisen och lagt sig framstupa i den var­ma as­kan. Ett glöd hade tänt hennes kläder och så var olyckan skedd. Dödsorsaken var nog rök­för­gift­ning, Brita som legat nere på golvet hade klarat sig bättre. De enda synliga elds­låg­orna kom från någ­ra säng­kläder, och släcktes genast av Lundqvist.

Efter den händelsen ville ingen av föräldrarna stanna kvar vid Ersholmen. Något annat torp var just då inte ledigt och på så sätt kom de att bli statfolk hos Anna Stina Rundberg. Anställ­ningen räkna­des från 24 april 1847, men de flyttade över till Björnholmen redan i mars och stan­nade sedan till 1849 då de flyttade till Stockholm. Av barnen dog dottern Brita och föddes sonen Jan Erik på Björn­holmen.

Om Anders Ahlgren kan i övrigt berättas några episoder. Då han var torpare vid Ersholmen ha­de han vintern 1845-46 varit fodervärd för en ko som tillhörde skräddare Lundqvist på Måns­holm­en. På vå­ren då kon överlämnades tyckte Lundqvist att hon var svältfödd och illa omskött. Så snart de träffades gnällde han om detta, och till sist kom det till ordentliga krag­tag där skräd­daren fick en dansk skalle så att två tänder lossnade. En kunde han spotta ut med­det­samma, den andra föll ut någ­ra dagar senare. För detta fick Ahlgren erlägga en lytes­bot på 12 daler silver­mynt eller omräknat i gångbart mynt 4 Rd Bco.

Vid ett senare tillfälle, i maj 1848 efter det han flyttade till Björnholmen, hade Ahlgren till­sam­mans med drängen Johan Wahlström vid Herrstugan besökt en auktion som hölls i sock­en­stug­an. Auk­tioner var den tiden ett avbrott i vardagslunken, ett tillfälle att träffa folk, men också ett till­fälle att förtära extra mycket brännvin.

Det hade både Ahlgren och Wahlström gjort, och en dräng som hette Anders Jonsson och var från Lud­vigsberg tyckte att de uppträdde onödigt stökigt under auktionen. Han föste därför ut dem i för­stugan, och under handgemänget där hamnade båda på golvet med Jonsson ovanpå. Ahlgren, ilsken över att inte kunna komma upp, bet då Jonsson i tummen.

Sedan de kommit på benen och ut genom dörren vidtog slagsmål i vårkvällen ute på vägen ett stycke från sockenstugan. Wahlström, som hade stor möda att själv kunna stå på benen, del­tog inte så aktivt, men Ahlgren förmådde i alla fall ge Jonsson 8 eller 9 slag innan de skiljdes åt av andra auktions­be­sö­kare. Inga vittnen kunde styrka någon direkt misshandel, och det hela slutade med att Ahlgren och Wahlström inför tinget fick med ed fria sig från sådana an­klag­el­ser.

Anders Ahl mister hus och hem

Anders Ahl bodde i sin riskoja tillsammans med modern intill söndagen den 31 oktober 1847, då en olycka drabbade dem så att de miste såväl bostad som lösöre.

Oktobermånaden det året var kall med dimma och frost, några dagar hade det kommit blöt­snö. I slu­tet av månaden blev det emellertid några vackra dagar. På fredagskvällen den 29 ok­tober ror Anders Ahl över till Utö i ett ärende, och återkommer inte förrän på måndagen. Mo­dern Greta Jons­dotter häm­tas på lördagsmorgonen till Kanada av Brita, hustru till Carl Olsson i Ka­nada, och stannar sedan vid Ka­na­da över natten. På söndagsmorgonen finns alltså ingen av dem hem­ma.

Anders Olsson i Herrstugan hade lagt ut nät i Mysingen, och då han på söndagsmorgonen in­nan det ännu var full dager tillsammans med sin dräng Johan Wahlström skulle ta upp dem, mär­ker de kraf­tig rökutveckling i riktning mot Anders Ahls koja. De fruktar att något all­var­ligt har hänt, ror i land och beger sig skyndsamt till platsen.

Framkomna finner de att kojan brinner och att elden redan tagit sådan fart att några enkla släck­nings­åtgärder inte längre är möjliga. Anders Olsson lyckas dock få ut några halvbrända skjortor och säng­kläder, men sedan skickar han iväg Johan Wahlström att underrätta Anna Stina Rund­berg om eldsvå­dan och skaffa hjälp av henne och gårdens folk.

Själv beger han sig till Kanada, som ligger närmast, för att få hjälp av Carl Olsson. Säker­lig­en tog de med sig hinkar för att bära vatten ifrån sjön, men då de kom tillbaka till branden ha­de eld­en re­dan fat­tat tag i taket och kojan gick inte längre att rädda.

Underhand samlades allt flera vid brandplatsen, och slutligen lyckades man få elden släckt.

Vid undersökning av brandresterna fann man att elden börjat mitt på golvet, medan eldstaden och väg­gar­na därintill var ganska oskadda. Greta Jonsdotter hade heller inte gjort upp någon eld innan hon på lördagsmorgonen hämtades till Kanada. Det mesta tydde på att elden varit anlagd.

Anders Ahl hade sina misstankar om vem gärningsmannen kunde vara, och anmälde saken för läns­man Norman och utpekade samtidigt drängen hos Anna Stina Rundberg, Anders Olof And­ers­son, som den troligen skyldige.

Skäl att misstänka honom hade Anders Ahl bl a därigenom att Andersson en gång sagt till en man som hette Carl Johan Holmberg, bosatt på Jutholmen, att ”Ahl den tusan djefwulen, den skall jag göra ett spel innan jag kommer ifrån land, så att han ej skall glömma mig”.

Länsman Norman tog upp saken vid vintertinget den 4 februari 1848. Vid rättegången berätt­ade An­ders Ahl att Carl Johan Holmberg varnat honom för Andersson och berättat om dennes hot­fulla ut­ta­lande. Vidare hade han hört av Per Erik Persson i Frinsholmen att Andersson för den­ne fyra dagar ef­ter branden berättat om händelsen och därvid sagt ”I söndags brann And­ers Ahls stuga och det med glädje”.

Anders Olof Andersson blev nu hörd, men förnekade helt och hållet att han hade anlagt elden. Den sön­dagsmorgonen hade han i stället öst ur sin båt och gjort sig i ordning att fara till Å­fis­ke i Väster­haninge, där han dagen därpå skulle börja ny tjänst som dräng.

Härefter följde vittnesförhör. Anders Ahlgren vittnade om att Andersson, som bodde hos hon­om, hans hustru och små barn, tidigt på söndagsmorgonen gått bort utan att säga varthän, att han sedan inte synts till då det var dags för morgonkaffe och att ingen av det övriga gårds­fol­ket heller visste var han var, samt att han inte sett Andersson förrän vid brandplatsen.

Anders Olsson i Herrstugan och drängen Johan Wahlström vittnade om hur de upptäckt brand­en, om släckningsförsöken och om hur de tillkallat hjälp. Anders Olsson uppgav dess­utom att Anders­son halv­hjärtat eller inte alls deltagit i släckningsförsöken, utan i stället mest stått overksam vid si­dan om och skrattat i smyg.

Anders Olof Andersson blev återigen hörd angående vittnesmålen, men nekade fortfarande ihärdigt. Länsman Norman begärde nu att målet måtte uppskjutas så att ytterligare vittnen kunde inkallas. Rät­ten beslöt i enlighet därmed, och sedan förekom målet ytterligare tre gång­er innan det avgjordes. Var­je gång hade länsmannen spårat upp nya vittnen för att slutgiltigt kun­na binda Anders Olof Andersson vid brottet.

Händelsen blev naturligtvis ett samtalsämne man och man emellan och Anders Olof Anders­son kän­de sig utpekad och dömd på förhand. Till sommartinget i maj 1848 lämnade han in en stämning på läns­man Norman och Anders Ahl för den skada de vållat honom genom åtalet och begärde inför rätta att få sitt goda namn och rykte återställt.

Ett vittne, som fört saken på tal då han tillsammans med Andersson arbetat vid Häringe, hade hotats med stryk om han vittnade emot Andersson, trots detta vittnesmål tillsammans med alla andra, vilka enligt länsmannen utgjorde åtminstone halv bevisning, ansåg rätten att And­ers Olof Andersson inte kunde fällas mot sitt nekande.

I sitt utslag går rätten igenom vittnesmålen, ”Och ehuru ofvananmärkte omständigheter ut­gö­ra bin­d­ande skäl och liknelser dertill att eld blifvit anlagd uti Drängen Ahls förlidet år ned­brända stuga samt att Anders Olof Andersson varit den person som anlagt elden; Likväl och då Anders Olof An­ders­son enständigt dertill nekat och edgång i så beskaffat mål lämp­ligen icke får ega rum, pröf­var Härads Rätten rättvist förklara det Anders Olof Andersson icke kan åt saken der­utinnan fällas, så­som följd varav de utaf Anders Ahl framställde er­sätt­nings­på­stå­enden varda ogillade; Äfvensom de i må­let afhörde vittnen komma att sakna godt­görelse för deras in­ställ­el­se. Widkommande der­efter Anders Olof Anderssons uti uttagen stäm­ning emot Åklagaren och Drängen Anders Ahl väckte an­svar och ersättningspåståenden, så finner Hä­rads Rätten, med af­seende å hvad emot Anders Olof Andersson i målet före­kommit, det näm­n­de påståenden icke kunna bifallas, hvadan desamma rätt­visligen ogillas”.

Anders Olof Andersson blev alltså frikänd i brist på bevis. Ingen hade ju sett honom utföra gär­ning­en, och inget vittne kunde säga sig ha hört honom tillstå att han anlagt elden.

Anders Ahl och hans mor var däremot helt utblottade. Värdet av det som förstörts var kanske inte så stort i riksdaler räknat, men det var ändå allt de ägde. Ett vittne omtalade att Anders Olof Andersson sagt när han berättade om branden, ”det var icke en stuga, utan det var upp­satt som en koja”, samt ”att Ahl genom branden förlorat 3 eller 4 lispund mjöl, men att det för öfrigt blott varit löss och tra­sor som brunnit”.

Anders Ahl, som nu var 29 år, fick söka sig ny drängplats och flyttar till Carl Olsson i Ka­na­da. Året därpå är han på Ö. Vitsgarn och 1850 vid Norrtorp, 1851 är han tillbaka på Björn­holm­en. En munt­lig tradition uppger att de boende på Björnholmen och Vitsgarn gemensamt skaffat fram ett litet hus som kunde avvaras och flyttat detta till en plats på södra sidan av ön intill en liten täppa. Rester av grunden till huset kan ännu urskiljas på platsen där det stått. Den lilla täppan kom efterhand att kal­las Ahlns täppa och en udde strax intill bytte så små­ning­om namn från Landfastudden till Ahlns udde.

Blystölden

Här bodde Anders Ahl nu tillsammans med sin mor till 1855 då Greta Jonsdotter avled och där­efter bodde han kvar ensam. Han försörjde sig nödtorftigt som lös arbetskarl med till­fäll­iga ar­beten. Där­utöver jagade och fiskade han. Speciellt jakt intresserade honom och detta led­de hon­om en gång in på farliga vägar. Att jaga sjöfågel med mynningsladdare innebär att man bara har ett skott till för­fogande. En bom eller en dålig träff kan inte repareras med att omed­el­bart skjuta på nytt.

Anders Ahl hade av en ”klok gubbe” hört att bly från en helgad plats, en kyrka, hade en spe­ci­ell kraft som gjorde att man alltid träffade villebrådet. För att skaffa bly med en sådan inne­bo­ende kraft begav han sig sent på kvällen den 2 maj 1861 upp till Muskö kyrka. Det var den gam­la, och då rätt förfallna kyrkan, som sedan ombyggdes på 1870-talet. Med en med­havd utter­gadd bröt han loss en fönsterbåge på norra sidan av kyrkan, slog sönder det halv­ruttna fönstret och till­varatog blyet, de trasiga resterna fick ligga kvar på platsen.

Dagen därpå rodde han till sina vänner på Frinsholmen där han lånade en järnpanna. Därefter smög han undan till en skogsbacke, gjorde upp eld och smälte blyet i pannan för att kunna gö­ra hagel.

Stölden i kyrkan upptäcktes snart, och misstankar om vem som kunde vara förövaren rikta­des snart mot Anders Ahl. Kronolänsman Norman gjorde efterforskningar och hade snart fått fram vitt­nen som kunde styrka misstankarna.

Anders Ahl inkallades till sommartinget den 14 juni 1861 för att rannsakas i ärendet. Sedan å­kla­garen redogjort för omständigheterna kring brottet yrkade han att Anders Ahl skulle ställ­as till an­svar för detta. Vid förhör nekade han tjurigt till alla anklagelser, varför åklagaren in­kal­la­de sina vittnen. Dessa var fyra stycken: änkan Maria Christina Ersdotter i Lugnet, torp­aren Per Erik Persson, dräng­en Adolf Persson och änkan Brita Cajsa Ersdotter i Frinsholmen.

Vid vittnesförhören framkom följande. Maria Christina Ersdotter i Lugnet hade hört av Per Erik Pers­sons hustru på Frinsholmen att Anders Ahl hade varit där dagen efter stölden och stöpt bly och att hon misstänkte att det var stulet från kyrkan.

Per Erik Persson omtalade att han några dagar senare haft besök av Anders Ahl som haft med sig någ­ra nyskjutna fåglar och att han därvid sagt ”att den som tagit kyrkfönstret haft god tur att skju­ta”. Drän­gen Adolf Persson vittnade att han hört Anders Ahl säga ”det var god tur med det der kyrk­fönst­ret så länge det räckte”, ”man sjuter icke bom med det der” och ”när jag kom­mit åt med uttergad­den, så hade det dumpit”. Av dessa yttranden hade Adolf Persson dragit den slutsatsen att det var An­ders Ahl som förövat brottet.

Änkan Brita Cajsa Ersdotter slutligen berättade att Anders Ahl kommit till Frinsholmen dag­en efter kyrkstölden och lånat en järnpanna av henne och att sedan han varit försvunnen en stund, kommit till­baka med en blyklump i handen och därvid sagt ”men kan göra vad vill när ingen ser det”.

Mot dessa vittnesmål gick det inte att neka längre, och nu berättade Anders Ahl villigt om hur allt gått till. Kvar stod bara frågan om hur mycket bly som tillgripits. Och det visste bara han själv. På doma­rens direkta fråga svarade Anders Ahls att han trodde det kunde vara tre skål­pund. Nämn­de­männen upp­skat­tade då värdet av det stulna till tre riksdaler.

Efter överläggningar meddelade rätten därefter följande dom. Enligt egen bekännelse och av vittnen styrkta omständigheter befanns Anders Ahl skyldig till första resan stöld, begången i kyrka, och ha­de att böta det stulnas värde med tredubbla beloppet, alltså nio riksdaler. I av­sak­nad av tillgångar änd­ra­d­es straffet till fyra dagars fängelse på vatten och bröd och därtill två års straffarbete. Dess­utom skulle det förstörda fönstret ersättas med fyra riksdaler enligt ett av skol­lärare Johansson och fjär­dings­man Eriksson utfärdat besiktningsbevis, och de in­kallade vittnena med en riksdaler var­de­ra. An­ders Ahl, som inte kunde betala detta, för­klara­de sig nöjd med dom­en på två års straff­ar­be­te, vittnena fick sin ersättning av allmänna medel.

Tingsmenigheten tyckte att straffet var rätt hårt, och noterade att det ställts i proportion till det stul­nas värde. Om han angett mindre än tre skålpund bly, något som ingen kunnat kon­trol­lera, så borde straf­fet ha blivit lägre. Med tiden förändrades eftermälet till att han tillstod me­ra än han be­hövt bara för att vara domaren till lags.

Enligt fångrullan intogs han på länsfängelset den 15 juni 1861 och tilldelades fångnummer 75. Det tid­igare Smedjegårdshäktet, som låg i närheten av nuvarande Folkets Hus vid Barn­hus­gat­an, hade år 1847 inrättats till ”Stockholms läns- och straffängelse” och var i bruk till år 1924, den sista tiden från år 1911 som Stockholms straffängelse.

Signalementet uppger: ”Wäxt – medelmåttig. Ögon – blå, Hår – brunt, Ansigte – aflångt”. Med­hav­da persedlar antecknades till: ”1 Rock, 1 Wäst, 1 par Byxor, 1 Skjorta, 1 Halsduk, 1 Näsduk, 1 par Hängs­len, 1 par Stöfflar, 1 Mössa, 1 Bleckdosa, 2 Portemonnaier, Contant 1 Rd 45 öre Rmt Egna Medel”.

Den ådömda utspisningen med vatten och bröd försiggick mellan den 19 och 23 juni, alltså strax efter ankomsten. Därefter sattes han omedelbart till straffarbete som pågick till den 2 de­cember då han fri­gavs.

I en särskild attest, utfärdad vid frigivningen, meddelar fängelseprästen Schultzberg att han en­skilt un­dervisat Anders Ahl i läsning innantill, eftersom han konstaterat att Anders var all­deles o­kunnig i det­ta. Kanske prästen tyckte synd om Anders Ahl och hans förhållandevis lån­ga straff och därför hjälp­te honom att avfatta en nådeansökan om nedsättning av straffet. I vil­ket fall be­handlades en så­dan ansö­kan i konselj på slottet den 27 augusti 1861. ”Kongl. Maj:t har i Nåder låtit Sig före­dra­gas ofvan­be­rör­de underdåniga ansökning: Och vill, af före­komne om­ständig­het­er, af Nåd tillåta ned­sätt­ning af tiden för det Ahl ådömda straff­ar­be­te till sex må­nader. Det vederbörande till under­då­nig efterrättelse länder”.

Undertecknat av Carl XV och kontrasignerat av Louis de Geer. Prästen har i fängelsets kyr­ko­bok om Anders Ahl angående kristendomskunskap, läsning, skrivning m m antecknat: ”Kan icke skrif­va, lä­ser innantill: Klent, Förstår: Svagt”.

I Muskö husförhörslängd finns antecknat: ”Befriad från mantalspengar. Enligt utslag d. 14 juni 1861 dömd för stöld af ett kyrkfenster i Muskö för att erhålla blyet. Efter 1 år frigifven med upp­ma­ning till vederbörande presterskap att undervisa honom. Försök är gjordt. Mycket enfaldig. Går ald­rig till skrift. Obekant när det sednast skedde ”.

Av befrielsen från mantalspengar kan man sluta sig till att han ansågs medellös och ett fat­tig­vårds­fall.

Anders Ahls senare kommentar till fängelsevistelsen var kort och gott ”det är inte straff­stäl­le för ro skull”. Man tror honom gärna, för fängelset med anor från 1600-talet, var redan då o­mod­ernt och ned­slitet.